Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 1

Det var mitt i natten och jag befann mig fortfarande på kontoret. Där, i mörkret, jagade jag sömnen på den nedslitna soffan där stoppningen i kuddarna sedan länge hade torkat och vittrat sönder och fördelat sig över britsen i ett tunt skikt så att den nu mest påminde om en illa tapetserad parkbänk. Den soffan var som en gammal människa, tänkte jag: tärd, avmagrad, berövad det kött som en gång gav henne liv. Det enda som återstod av kroppen var den sega, fläckiga, gulnade huden som spände över benen och de utstående ådrorna. Det hade spillts mycket kaffe i den soffan. Bland annat. Den påminde om Julius Kaiser. Han hade säkert också fått en del kastat över sig i sina dagar. Precis som soffan. Kaffeskvättar som ingen brydde sig om, kaksmulor, brödbitar, ost och oliver och små pärlor av vin, slem och saliv som hade hostats upp av människor som hade satt i vrångstrupen. Eller uppstötningar från sådana som inte tålde spriten. Eller förstulna kroppsdunster av det slag som bara några få känner till. Två eller flera. Kanske offer och förövare. Tanken gjorde mig illamående. Jag kände till en del av de utsöndringar som gömde sig i soffan; dem jag själv stod för. Men där fanns förmodligen fler. Jag hade trots allt köpt den begagnad. Det var ingen idé att försöka sova längre, och jag reste mig ur soffan och vinglade bort till fönstret. Egentligen var jag ganska trött, men tanken på Julius Kaiser och hans förlorade själ lämnade mig ingen ro.

Därutanför vilade natten tung och oformlig över staden. Den verkliga natten, inte den vanliga. Inte den natten som binder samman de gråtrista dagarna med varandra i korta, rapsodiska, rosaskimrande länkar där hoppet för en kort stund triumferar över hopplösheten; inte den natten där kärleken bryter sig loss från likgiltigheten under några desperata timmar; inte den natten där döden möter livet och för ett litet ögonblick förlorar sitt grepp om själarna, bara för att återvinna det några timmar senare när lamporna slocknar och resterna av det rosafärgade himlavalvet faller till marken i form av ett fint stoft som lägger sig över människorna där nere som ytterligare ett lager sediment till den bergsrygg som utgör deras bördor. Den natten som bara finns i staden. Men detta var inte en sådan natt. Denna natten var alldeles mörk, svart som sot, hotfull men samtidigt lockande. En sådan natt som skvallrade om både stordåd och olyckor. Man kan se stjärnorna, utbrast jag för mig själv när jag tittade upp mot himlen. Det gjorde mig upprymd. Man ser nästan aldrig stjärnorna i staden. Befann de sig innanför eller utanför den stora presenningen, funderade jag. Jag letade med ögonen efter Karlavagnen. Det har jag gjort sedan jag var liten. Som vanligt kunde jag inte finna den.

En satellit skyndade förbi i mörkret med senaste nytt om människornas ofullkomlighet, eller med bud om nyfödda barn och döda anförvanter. Eller med fyllesnack från längtansfulla själar som saknade varandra när några världsdelar skilde dem åt, men hatade varandra vid frukostbordet. Satelliten befann sig definitivt innanför. Stadens ljus brann som isolerade vårdkasar i det kompakta mörkret. Som om satelliten däruppe hade förlorat kontakten med världen och i ett slag förflyttat mänskligheten åter till djungeltrummans tid. Tidsmaskinen behöver inte uppfinnas, den finns redan. Den rör sig ständigt mellan dem som befinner sig i framtiden och dem som lever i det förflutna. Samtiden är i själva verket en tidsmaskin, och nuet bara rörelsen mellan då och sedan. Mellan vi och dem, mellan gott och ont, mellan vetskap och okunskap, mellan ljus och mörker. Mellan sanning och lögn. Och allt i en och samma person – var och en av oss. Jag tittade bort mot de syndfulla kvarteren där billiga neonskyltar i utmanande färger brann som olympiska eldar över de platser där gudarna hade valt att förätta sitt tarv. Där skulle många drömmar födas och skändas, svartna och dö i natt. Ännu en satellit rusade förbi under presenningen. Det var en underbar natt. Och fasansfull.

Förbannade ärelystnad, svor jag för mig själv. Vad har jag egentligen givit mig in på? Det är väl hart när omöjligt att finna någon annans själ! Själv har jag ofta svårt att hålla reda på min egen. Det har nog de flesta, skulle jag tro. Så varför? Jag skulle under alla omständigheter göra mig en rejäl hacka, det hade Kaiser lovat mig. Men pengar var inte den huvudsakliga drivkraften. För en gångs skull. I stället var det utmaningen som lockade, och äran och uppmärksamheten. Jag skulle få betydligt mer än femton minuter i rampljuset vare sig jag lyckades eller inte. Hela historien var redan en bästsäljare. Jag kunde skriva den och sälja den med en gång, om jag ville. Men jag visste att där fanns mycket mer att hämta, och varför nöja sig med hälften när allt finns inom räckhåll? Dessutom var jag nyfiken. Visst var det väl svårt att tro att Kaiser hade blivit av med sin själ i fysisk bemärkelse, men samtidigt kan man aldrig veta. Världen är full av mysterier. De flesta av dem låter sig så småningom förklaras. Men inte alla, åtminstone inte i min livstid. Och den okunskapen lämnar utrymme för spekulationer. Därvidlag håller jag med Oscar Wilde: Jag tror inte på spöken, men jag är jävligt rädd för dem. Jag vet att spöken och demoner och vålnader och jinner och dybbuker och onda andar och gudar och djävlar och troll och häxor och allt det där inte har någon plats i min materialistiska föreställningsvärld. Och jag tror absolut inte på dem. Likväl kan jag drabbas av en irrationell rädsla för sedan länge avsomnade personer när jag befinner mig ensam i mörka rum, eller i utsatta positioner som när jag står naken i badrummet med en handduk över huvudet. Jag begriper för mitt liv inte vad de skulle vilja mig; jag har aldrig träffat dem, än mindre gjort dem något illa. De flesta av dem dog hundratals år innan jag föddes. Ändå ser jag dem ibland framför mig – antingen som bleka, transparenta skuggor; oftare som ruttnande kadaver eller halvt mumifierade benrangel med kulhål i pannan och fruktansvärda skador på bål och lemmar. Kanske hemsöker de mig för mina synders skull. I så fall av det skälet att jag är medveten om dem. Är det något att glädjas över? Jag vet inte. Jag tänkte på Kaiser och hans förlorade själ. Var det så dumt egentligen? Ibland undrar jag om jag har förlorat min egen. Men vart tog själarna i så fall vägen, funderade jag. Fanns det ett ställe där förlorade själar samlades och söp och levde rövare och slogs med varandra om nya eller gamla eller uppdiktade kvinnor och oförrätter? Eller sörjde sina kroppar och höll mässa och bad till gud om att få återförenas med dem, eller gick till arbetet som vanligt på dagarna och slöade framför tv:n på kvällarna? Ett ställe där yngre själar gick till skolan precis som sina kroppar någon annanstans, där vissa själar hade det bättre än andra, och där några få förmögna och inflytelserika själar bestämde över alla dem som var lika fattiga i anden som deras kroppar var på banken? Helt enkelt ett ställe där själarna levde på samma sätt som kropparna. Jag tänkte att det måste i så fall vara en fruktansvärd plats.

Därute övergick nattmörkret sakteliga i en klarblå himmel. Klockan var snart sex på morgonen. Jag kände mig trött och svettig och smutsig, men att sova var inte att tänka på. Det fick bli en dusch och ett par kannor svart kaffe i stället. Jag tycker inte om att duscha på kontoret. Kabinen är ranglig, glaset i dörren har spruckit och plastmattan därunder är fuktig och full av mögel. Varje gång jag duschar kryper det fram kackelackor, spindlar och andra småkryp på golvet, förmodligen därför att golvbrunnen under kabinen svämmar över. Dessutom tar det en timma att få fram något som påminner om varmvatten. Varje gång jag springer på värden tar jag upp saken med honom, men med den hyran jag betalar kan man inte räkna med någon vidare service. Jag grubblade över fallet samtidigt som jag lät det kalla vattnet strila över huvudet och kroppen. En liten spindel rusade fram på golvet. Ibland stannade den upp, såg sig omkring och tycktes ruska på sig. Som en våt hund. Understundom påminner livsformerna om varandra, med eller utan ryggrad. Kaiser hade inte givit mig mycket att gå på. Han hade inte hunnit. Strax efter att jag åtog mig att hjälpa honom sjönk han samman i soffan och blev liggande. Till sist fick jag liv i honom, men han kunde inte stå på benen och det var med stor möda som jag lyckades bära honom ned till bilen. Det gick inte heller att prata med honom, men då och då sluddrade han fram ett och samma ord, i små kaskader, som vore det ett mantra: Sundheten. Det sade mig naturligtvis ingenting. Men det kalla vattnet ruskade om mig och plötsligt drog jag mig till minnes att jag hade lagt märke till en liten papperslapp på golvet bredvid soffan. Kaiser måste ha tappat den när han svimmade av. Jag skyndade mig att avsluta toaletten och letade sedan fram pappersbiten. Det var i själva verket ett visitkort, men där stod bara namnet på ett företag: Aktiebolaget Sundheten. Jag satte mig bakom skrivbordet och sökte efter företaget i telefonkatalogen, på Internet och hos nummerbyrån. Förgäves. Till sist ringde jag upp en kontakt på Polishuset som var skyldig mig en tjänst. Jag hade tur, det återstod fortfarande en timma av hans pass. Efter någon minut av rituellt gnällande gick han med på att köra namnet i bolagsregistret. Aktiebolaget Sundheten hade gått i konkurs några år tidigare. Dessförinnan hade man drivit en rekreationsanläggning i bergen ovanför staden. Vid konkursen hade fastigheten övertagits av en stiftelse vid namn Själens Frihet. Affären hade gjorts upp med konkursförvaltaren och egendomen hade aldrig gått på auktion. Så långt allt väl. Det som gjorde mig nyfiken var att flera av namnen i aktiebolagets styrelse återfanns som ledamöter också i stiftelsen. Jag tackade min vän för hjälpen och lovade bort ett par pilsner i framtiden. Sedan kopplade jag upp mig igen.

www.sjalensfrihet.com. "Ett paradis för kropp och själ och tanke. Din vilja är vår lag, och hela världens! Ditt löfte till dig själv – det enda som du kan uppfylla. Det enda som du skall uppfylla!" Flosklerna stod som spön i backen på hemsidan. Men det var ett vackert ställe, åtminstone att döma av bilderna som förmodligen hade piffats upp i Photoshop. Jag fastnade särskilt för kurserna i personlighetsutveckling som anordnades i "en kreativ, naturskön och avslappnande miljö". Allt för bara tjugotusen i veckan. Jag fick fortsätta att hålla till godo med en pilsner på hålet i väggen i gränden nedanför kontoret. Det var nog så utvecklande, och det kostade inte mer än ett par hundra åt gången. Nåväl, Själens Frihet bedrev alltså någon slags kursverksamhet i bergen, förmodligen för de snuskigt rika. Men fanns det någon ideologi bakom? Scientologi? Framgångsteologi? Sådana där framgångsteologer är alltid på sin vakt, tänkte jag. De kan lukta sig till en vanlig löntagare på flera kilometers avstånd. Stanken av en luspank privatdeckare med författarambitioner skulle de förmodligen känna bara jag öppnade fönstret. Jag behövde en ny identitet. En gång i tiden hade jag utgivit mig för att vara i oljebranschen. Det var i samband med ett ganska stort fall som hade krävt vissa förberedelser. Bland annat hade jag tryckt upp visitkort och förfalskat diverse dokument. Jag mindes att jag hade ett kort liggande någonstans, och några dokument också, för den delen. Jag plockade fram texasmunderingen ur garderoben, dammade av stövlarna och förvandlades till "John Smith, verkställande direktör, Welldone Industries". Anläggningen låg en timmas bilfärd upp i bergen och den timman ägnade jag åt att bearbeta språket. Jag har alltid haft lätt för språk och dialekter, och nu plockade jag fram min allra grötigaste engelska – texasdialekten, den amerikanska varianten av danska. Min version dög för att lura alla utom möjligen ingrodda texaner. Resten var bara en fråga om självförtroende.