Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 3

Vad hade jag egentligen fått reda på, frågade jag mig själv jag i bilen tillbaka till staden. Visst försiggick det skumma saker på det där bygget, men frågan var om de hade något med mitt uppdrag att göra. Julius Kaiser hade gjort ett mantra av Aktiebolaget Sundheten i bilen ut till klostret. Fanny Frank däremot hävdade att han aldrig hade varit på kursgården. Vem skulle jag tro på? Frank hade redan ljugit för mig. Hon påstod att hon bara hade hört att företaget hade anordnat fester i det gamla gruvschaktet. Men i receptionen hängde ett fotografi av henne omgiven av ett antal herrar utanför öppningen till schaktet. Bakom dem skymtade facklor inifrån gruvgången. Varför ville hon inte kännas vid det? Hade det med olyckan att göra? Kaiser å sin sida hade förmodligen inte heller berättat hela sanningen. Jag hade gömt undan honom i ett franciskanerkloster utanför staden där han kunde vila ut. Tids nog skulle jag tala med honom igen, men först ville jag veta litet mer om den där stiftelsen som förespråkade egenkärlek och promiskuitet och menade att hänsyn till andra var en styggelse. "Viljan att lysa för sig själv på bekostnad av alla andra, om så krävs." Jag rös när jag tänkte på fröken Franks ord. Utrota varenda jävel så kan du fröjdas i din ensamhet, det var vad de lärde ut däruppe. Men hon var åtminstone snygg. En liten hondjävul i Chaneldräkt.

En man bör alltid hålla sig med fyra vänner: en generös bartender, en skrupelfri advokat, en lättsinnig bankman och en bra präst. Jag hade åtminstone en bra präst, fader Patrick. På vägen in till staden beslöt jag mig för att söka upp honom. Jag var nyfiken på vad han hade att säga om stiftelsen Själens Frihet. Fader Patrick var alltid lika glad att se mig. Han började som kaplan i församlingskyrkan när jag gjorde mitt sista år som korgosse. Trots att det skilde mer än tio år mellan oss, kom vi snart varandra nära. Vi var båda tvivlare, men han föredrog tron framför ovissheten. Jag kände ofta att jag avundades honom. Men varje hjärta finner sina egna stigar. Det var alltid roligt att samtala med Patrick. Stimulerande. Vi brukade dricka oss fulla på billig whisky och tala om gud och djävulen och världen och ondskan och godheten. Och kvinnor. Ibland avundades han mig också. Det var högt i tak, och han brydde sig inte om att jag svor eller missbrukade guds namn. För honom var tron något mycket mer än budord och förbannelser. Patricks församlingskyrka låg i de gamla hamnkvarteren som en gång hade sjudit av liv och rörelse och pengar och äventyr. Nu var de slitna och smutsiga och inte sällan livsfarliga att vistas i för den som inte hörde hemma där. Den beräknade livslängden för invånarna i stadsdelen låg nästan tio år under riksgenomsnittet, och större delen av dem gick på socialbidrag. Om de inte slogs om filerna på den breda vägen, vill säga. Resten av stadens medborgare ansåg naturligtvis att de var skurkar och banditer allihop. Men det är lätt för dem som har något att försvara att moralisera över dem som inte har något att förlora. Det är väl ett sätt för dem att rättfärdiga deras egen välmåga. All egendom är kanske inte stöld, som Prudhomme påstod. Men alltför mycket av den är stulen.

Jag körde upp framför kyrkan och parkerade bilen. Patrick stod i porten och samtalade med en gammal dam. Han vinkade glatt när han fick se mig och gick mig till mötes i trappan. Vi skakade varandras händer med värme, som vanligt. "Vad för dig hit, min vän?" undrade han. "Det var alldeles för länge sedan!" "Räcker inte det?" svarade jag halvt förebrående och slog ut med armarna. "Absolut! Men någonting säger mig att du också har ett ärende. Kalla det gudomlig ingivelse, om du vill." "Sådant tror jag inte på", sade jag misstänksamt men med glimten i ögat. "Vad har du hört?" "Inte mer än att det ringde en filur häromdagen och ställde frågor om dig. Han utgav sig för att vara Julius Kaiser. Men tänk inte på det, sådant händer varje dag!" "Vad sade du till honom, då?" undrade jag och försökte låta barsk. "Att du är en skitstövel! Vad annars?" Vi skrattade båda två. "Jaså, Kaiser ringde dig först", sade jag efter en liten stund. "Ja, det var väl ett par dagar sedan. Menar du att det faktiskt var Kaiser?" Patrick lät uppriktigt förvånad. "Jag skall inte säga med hull och hår, för han saknade det mesta av båda!" skojade jag. "Men visst var det Kaiser! Och din ingivelse – gudomlig eller inte – är riktig. Det är därför jag är här." Jag berättade för Patrick om det omtumlande mötet med den utmärglade mannen kvällen innan. "Vad gjorde du med honom?" undrade han när jag hade avslutat. "Jag körde ut honom till fader Bernhard i franciskanerklostret. Jag tänkte på dig också, men där ute är det lugnare, mer skyddat. Dessutom vet ingen att vi känner varandra." "Det var nog ett bra val", instämde Patrick. "Så han bad dig alltså om hjälp med att återfinna hans själ? Intressant!" "Hurså?" undrade jag. "Därför att han talade med mig om något liknande. På en mycket teoretisk nivå, vill säga. Jag tror inte att han litar på präster. Han tycks leva i föreställningen att någon har berövat honom hans själ. Onda makter, förmodar jag. Men han var väldigt hemlighetsfull på den punkten." "Han sade inte mycket till mig heller", konstaterade jag. "Vad svarade du honom?" "Att han måste söka själen inom sig själv", fortsatte Patrick. "Jag är katolik, inte häxmästare." "Då måste du tycka att jag är både dum och blasfemisk som åtog mig uppdraget", sade jag. "Inte alls, min vän", svarade Patrick med sin vanliga ödmjukhet. "Men kanske att du måste söka efter den i överförd bemärkelse." "Vad menar du med det?" undrade jag. "Att både du och jag och Kaiser har rätt", sade Patrick. "En människas själ finns alltid inom henne. Men vissa av oss kan bara finna styrka eller mod eller mening i sitt liv med hjälp av yttre intryck. När de vänder sig inåt finner de bara tomhet, förmodligen därför att allt det som faktiskt finns därinne skrämmer dem. Det skrämmer oss alla, men vissa är så rädda att de helt enkelt förtränger vad de ser. Och då återstår bara tomhet, och en ständig jakt på nya intryck i världen utanför." "Och vad tror du att det betyder för mig?" undrade jag nyfiket. "Att du kanske har blivit själasörjare i stället för deckare. Kaiser litar inte på mig eftersom han vet vad jag kommer att säga. Och jag kan inte göra mycket annat än att säga som det är. Men du kan lura honom! Sådant är du väl bra på?" Han skrattade hjärtligt. "Kom!" sade han och öppnade dörren till prästbostaden som låg i anslutning till kyrkan. "Låt oss ta ett glas!"