Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 8

"Vi har ett problem!" sade Fanny Frank till Robin. "Vad skulle det vara?" undrade han. "En av Kaisers chefer har börjat bråka. En kvinna." "Före detta chefer, menar du väl?" sade Robin. "Jaså, du känner redan till saken", muttrade Fanny Frank surt. "Det vore kul om du tog dig tid att informera mig också. Det är trots allt jag som har det operativa ansvaret för verksamheten." "Men ta det lugnt, min kära!" utbrast Robin jovialiskt. "Ingen håller dig i mörkret. Jag hörde det i förbifarten häromdagen, men chefer slutar ständigt, och jag såg ingen anledning att bekymra dig med sådana småsaker." "Låt gå för det!" svarade Fanny Frank ursäktande. "Nåväl", fortsatte hon sakligt. "Den där kvinnan – Cornelia någonting heter hon visst – hon kanske har slutat i företaget, men hon vet en hel del som hon inte borde om Kaiser och vår verksamhet, och nu hotar hon med att gå till pressen om vi inte stoppar hamnprojektet." "Märkligt!" utbrast Robin. "Men varför skulle hon vilja göra något sådant?" "Ingen aning", svarade Fanny Frank. "Men enligt projektledaren var hon mycket upprörd, rent av hotfull." "Går hon att köpa?" undrade Robin. "Han påstår att han erbjöd henne både pengar och guld och diamanter och optioner och gud vet allt", svarade Fanny Frank. "Utan framgång. Allt hon vill är att vi lägger ned projektet." "Märkligt!" utbrast Robin igen. Han funderade en stund. "Cornelia", sade han till sist. "Jag känner igen namnet. Har inte hon varit med en stund?" "Från början", svarade Fanny Frank. "Hon är Kaisers enda barndomsvän. Hon stod också nära hans fru. Det var hon som var där när hon, skall vi säga – försvann."

"Ja, det där är också något vi måste ta i", muttrade Robin bekymrat. "Har du talat med ärkebiskopen?" "Jadå!" svarade Fanny Frank. "Begravningen blir nästa torsdag." "Och press och polis och en trovärdig läkare?" fortsatte Robin. "Oroa dig inte, allt är ordnat!" utbrast Fanny Frank med ett sådant där blixtrande leende som bara hon kunde leverera. Robin tittade nästan kärleksfullt på henne: "Vad skulle jag göra utan dig?" Sedan blev han allvarlig igen. "Men finns det då inget vi kan göra åt den där Cornelia? Om hon är barndomsvän till Kaiser och dessutom stod skyddängeln nära, då kan hon bli riktigt tröttsam." Fanny Frank tänkte efter, och snart fick hon något djävulskt i blicken. "Projektledaren sade att hon verkade förtvivlad", började hon. "Hysterisk, nästan desperat. Hon svamlade hela tiden om Kaiser, och om hur vi hade förstört hans liv, och nu skulle hon minsann förgöra oss. Hon hade gud på sin sida, sade hon." "Mycket märkligt!" utbrast Robin med emfas. "Men kanske vår räddning", fortsatte han och fick plötsligt en idé. "En förtvivlad människa", sade han för sig själv. "Hysterisk, desperat, kanske ledsen och rädd. Och förälskad i Kaiser, som antagligen inte vill veta av henne. Vad tror du inte att hon skulle göra för litet tröst?" "Du menar väl inte…?" började Fanny Frank och fick något ystert i blicken. "Absolut!" utbrast Robin. Fanny Frank tindrade med ögonen: "Du är minsann den underbaraste, elakaste människan på jorden!" Robin gav henne ett hemlighetsfullt leende: "Jag gör så gott jag kan."

Och tiden gick, och ingenting blev bättre. Drömmen var sedan länge borta, den hade Angelica tagit med sig. Allt som återstod var tomrummet i magen. Knuten som fanns där ibland och understundom förvandlades till en orm var också borta. Den hade försvunnit med Cornelia. Nu var Julius alldeles ensam. Det var i och för sig inget konstigt med det, för Julius hade alltid varit ensam. Större delen av sin barndom hade han tillbringat i det lilla rummet i den lilla lägenheten i det stora huset i de luggslitna kvarteren i utkanten av den stora staden. Tillsammans med mor Anne-Margrete. Och därefter hade han levt ensam i sin lägenhet ovanpå butiken där han arbetade. Jo, han hade varit väldigt ensam. Men han hade alltid haft sina drömmar – sin dröm; den att en gång vandra in i den där elden och smälta samman med solkärnan och förvandlas till det fjärde aggregationstillståndet, och sedan i solstrålars skepnad återvända till jorden och skänka liv och hopp åt sina medmänniskor. Den drömmen hade ända sedan tolvårsåldern förkroppsligats av Angelica, och den dog när hon försvann. Kanske ännu tidigare. Nu återstod bara tomrummet i magen. Men det hade understundom också funnits där när Angelica levde, till och med i sängen efter att de hade älskat med varandra. Cornelia var den enda som kunde fylla det tomrummet. Hon gjorde ont, hon smärtade, hon blev till knutar och ormar i magen, men utan henne var det bara tomt. Det slog honom plötsligt att han inte alls hade varit ensam förr om åren. Cornelia hade alltid funnits där, men han hade betraktat henne som ett hot, en inkräktare som ville ta ifrån honom hans drömmar. Cornelia gjorde honom rädd och osäker. Hon påminde honom om att det fanns en annan värld utanför det lilla rummet och den lilla lägenheten, en värld som hon ville att han skulle bli en del av men som skrämde honom eftersom han inte visste hur man gjorde för att leva där. Och det provocerade honom. Nu var också hon försvunnen, och för första gången i livet var han ensam på riktigt. "Att det skall ta så lång tid att förstå något av livet!" utbrast han för sig själv. Sedan började han gråta. Han kunde inte minnas när han hade gråtit sist, men det måste ha varit tidigt i barndomen. Fältherrar och romerska kejsare grät inte, och inte heller mammas farfar. Tårar var för socialister, intellektuella, judar, liberaler, homosexuella och snuskiga fritänkare. Inte för riktiga karlar. Det hade mor Anne-Margrete sagt. Men riktiga karlar var kanske aldrig ensamma. Det satt långt inne, och han hade fortfarande svårt att erkänna det, men han saknade Cornelia; gud vad han saknade Cornelia! Utan henne var han som ett rö för vinden, oförmögen att stå emot demonerna som attackerade från alla håll. Han var förvisso alltid omgiven av människor. Han var trots allt en världens mest omskrivna personer. Bara i sömnen blev han lämnad ifred. Ändå kände han sig vansinnigt ensam, alltmer för varje dag som gick.

"Det måste få ett slut", sade han till sig själv en morgon något år efter Cornelias försvinnande. Han ringde till Fanny Frank och krävde att få träffa henne och Robin. De samlades i hans kontor i den stora skyskrapan mitt i staden, vid torget med de fantasifulla stensättningarna. "Nu är det nog!" utbrast han så fort de kom innanför dörren. "Men vad står på?" undrade Robin bekymrat. "Vad fattas dig?" "Mitt liv!" svarade Julius bestämt. "Ta allt ifrån mig, om ni vill", fortsatte han. "Jag kommer aldrig mer att röra den där maskinen!" Fanny Frank bubblade och fräste av ilska och ville påminna Julius om allt de hade gjort för honom, men Robin hindrade henne. "Vi är medvetna om dina insatser", började han med faderlig röst. "Och vi är tacksamma. Det är inte mer än rätt att vi skall lösa dig från dina bojor!" Fanny Frank tittade förskräckt på honom. "Vad är det du säger?" utbrast hon. "Lugn, min kära, lugn", fortsatte Robin. "Julius har gjort sig förtjänt av sin frihet. Men dessförinnan måste vi be honom om en sista tjänst. Den allra sista." Både Julius och Fanny Frank tittade misstroget på honom. "Men sitt för all del, sitt!" fortsatte han på sitt jovialiska vis. "Det här kommer att ta en stund." Sedan började han sin berättelse. Det var en lång historia, och den var invecklad, hemsk, och obehaglig. Men det var den sista historien. Den sista historien innan allt äntligen var slut.