Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 4

Jag sjönk ned i den mörkbruna skinnsoffan där påven en gång hade suttit och lät Patrick servera mig ett rejält glas Paddy's. "Så du påstår att jag har blivit hjärnskrynklare!" utbrast jag förnöjsamt. "Inte riktigt på det viset", svarade Patrick. "Gör du ditt jobb som du brukar. Samla dina ledtrådar, dina bevis och informationer, rekonstruera hans liv och lägg det på bordet framför honom. Då får han se sin själ utifrån till att börja med. Åtminstone den du har givit honom. I bästa fall kan det leda till att han så småningom öppnar sig för sitt inre." "Han påstår att allting började för några år sedan, på en kursgård uppe i bergen. Själens Frihet. Vet du något om den?" Patrick blev som förstenad, ansiktet vitnade och ögonen blev alldeles fuktiga. Han gjorde hastigt kortstecknet, som för att skydda sig mot onda makter. "Om det finns en plats på jorden där ondskan har sitt högkvarter så är det där!" utbrast han. Rösten darrade av ilska och indignation. "Där samlas de som hämtar kraft ur att förgöra andra. Gräddan av dem som tror att själen är en autonom enhet som rör sig utanför kroppen, och som precis som kroppen konkurrerar med andra själar om resurser, utrymme och uppmärksamhet. Och detta när själen är det enda ställe där en människa kan finna ro i sig själv, för sig själv, med bara sig själv! Däruppe är varenda människa en avgudabild, en gyllene kalv som dyrkar sig själv och ägnar varje dag åt att putsa ytan så att den skall glänsa ännu mer. Allt på bekostnad av andra med samma värde, med samma rättigheter. En fruktansvärd plats, fasansfull!"

Patrick satte sig ned i en stor skinnfåtölj vid ändan av soffbordet, lutade sig tillbaka och drack ur halva glaset. "De tillverkar smådjävlar däruppe", sade han när han hade lugnat sig litet. "Förvisso mänskliga sådana, men så är ondska också en rent mänsklig egenskap. Fast ibland undrar jag om inte Satan själv har ett finger med i spelet." Jag tittade förundrat på honom. "Jag tycker inte heller om det där stället", konstaterade jag. "Men det finns mycket som jag inte tycker om. Vad är det som gör dig så oerhört upprörd?" "Det faktum att de lever av människors längtan!" utbrast Patrick. "Människors längtan efter att till varje pris uppnå det perfekta, något som de inbillar sig att de själva skulle ha fullständig kontroll över. Och det går bara om man betraktar världen som ett nollsummespel där allt består av mitt och ditt. Det du äger kan jag inte äga, och din egendom är alltid min förlust. Förbaskade merkantilister!" Jag brast ut i skratt, och Patrick kunde inte heller låta bli att dra på munnen. Efter en stund blev han allvarlig igen.

"De gör människor samvetslösa", fortsatte han. "De lär dem hur man tystar den inre rösten och stänger ute andras, och hur man i stället låser blicken vid ett mål som skall uppnås oberoende av alla konsekvenser. För dem själva och andra." "Det låter plågsamt", konstaterade jag. "Nog är det plågsamt, alltid", instämde Patrick. "Men så är också poängen med hela verksamheten att lära människor att undertrycka den plågan. Till Själens Frihet kommer människor med förväntningar på sig från både andra och sig själva, människor som är beredda att offra allt inklusive sin anständighet för att nå ett bestämt och avgränsat mål. Det kan vara politiker, idrottsmän, popstjärnor, industrimagnater eller andra som har en fix idé, en idé som måste uppfyllas för att livet inte skall ha varit förgäves. För dem är målet allt och vägen inget. De behöver aldrig söka sanningen eftersom de redan anser sig ha funnit den. Om Ludvig XIV sade att 'Staten, det är jag' – då säger dessa människor att 'Meningen med mänskligheten, det är jag'. De vill bara lära sig att såga av den gren av människans väsen som är samvetet så att ingenting skall stå i vägen för deras fullständiga självuppfyllelse."

Fader Patrick var förvisso en mycket engagerad människa, men jag hade aldrig tidigare sett honom så upprörd. Och det var kanske med rätta. När jag funderade över vad han berättade om stifelsen Själens Frihet förstod jag hur Julius Kaiser hade kunnat göra resan från ingenstans till en av världens rikaste och mest omskrivna personer på bara sex år. Var den där kursgården uppe i bergen i själva verket en plats dit människor reste för att sälja sina själar, eller snarare göra sig av med sina samveten? Tanken svindlade. Men varför Kaiser? Butikspojken från förorten. Vad hade han gemensamt med kungar och presidenter och oljemagnater och vapenhandlare? Patrick tycktes läsa mina tankar. "De har en stipendiefond för mindre bemedlade ungdomar", svarade han på min outtalade fråga. "De gömmer den bakom olika välgörenhetsprojekt för de fattiga. Naturligtvis har de inget intresse av att sprida ordet till vem som helst, men precis som eliter i alla tider har också människorna bakom Själens Frihet ett behov av att späda sitt blod från tid till annan. Kanske fick Kaiser ett stipendium. Jag vet andra som har kommit långt den vägen." "Några exempel?" undrade jag nyfiket. "Vad sägs om ärkebiskopen?" Patrick gav mig ett illmarigt leende. Jag häpnade. "Det menar du inte!?" utbrast jag "Jag trodde att han var en riktig gudsman." "Gud är hans verktyg, det är sant", svarade Patrick. "Men det är ett verktyg som han har lärt sig att använda däruppe i bergen. Liksom Stalin använde kommunismen. Eller Mao, Pol Pot och alla de andra. Men de hade naturligtvis inget med Själens Frihet att göra. De var väl självlärda!" Ironin stod ur ögonen på honom.

"Det är med religionen som med kommunismen", fortsatte han. "Ingen av dem lämpar sig för att styra världen. De förutsätter tro, och tro är något som väldigt få människor besitter. Kommunismen togs snart över av dem som kunde göra karriär i trons namn utan att egentligen ha någon själva. Därför var det också viktigt för dem att snabbt göra sig av med dem som verkligen trodde. Idealister är allas fiender. Inte minst varandras och sina egna. Men kommunismen fungerar inte som statsbärande system eftersom den inte lämnar utrymme för synden. Eller snarare de drivkrafter som gömmer sig i synden. Det blir bara en urvattnad soppa där till sist inget mer återstår än några intorkade lökbitar på skålväggen. De flesta människor är tvivlare, men också tvivlaren kan tro på gud eftersom han förlåter människorna för deras synder i stället för att, som den kommunistiska staten, försöka göra något åt dem. Det gör att kyrkan kan leva sida vid sida med sekulariserade maktstrukturer och fortsätta att utöva ett stort inflytande på människors tankar och föreställningar. Och det gör vidare att kyrkan fortsätter att erbjuda goda karriärsmöjligheter också för dem som inte har den sanna tron. Inför de flesta människor räcker det som präst att ge sken av att man tror mer än de själva gör. Det går att ordna med skrupelfrihet och viljestyrka. Och det är två saker som imponerar mycket mer på folk än någonsin den sanna tron!"

"Din cynism är häpnadsväckande i dag", utbrast jag förtjust. "Är du på dåligt humör?" Patrick tömde glaset med Paddy's. "Det är jag alltid nuförtiden", svarade han muntert. "Men nu kommer vi ifrån ämnet", fortsatte han och lät plötsligt bister igen. "Det finns en annan sak med den där stiftelsen som driver mig till vansinne långt mycket mer än någonsin deras ideologiska virrigheter." Jag tittade nyfiket på honom. "Och vad skulle det vara?" undrade jag. "De har nyligen köpt upp all mark i församlingen", svarade Patrick sammanbitet. "Och nu vill de riva och lyxsanera hela området, och det förstår du ju själv att mina församlingsbor aldrig kommer att ha råd att flytta tillbaka hit igen. De kommer att bli ställda på gatan, utan tak över huvudet. Jag har talat med borgmästaren om saken, och kommunen har ingen plan för hur alla dessa människor skall tas om hand. Inte ens tält eller husvagnar kan de tänka sig att ställa upp med! Den lättsinnigheten, den cynismen gör mig galen!" Han tystnade plötsligt och slog upp ett nytt glas åt sig själv. "Jag har en del papper på kontoret", började han till sist. "Jag har inte hunnit gå igenom alla ännu. Kanske kan de ge dig några ledtrådar till Kaiser och Själens Frihet. Ta dig ett järn till medan jag hämtar dem!" Jag hann avnjuta ännu en dubbel Paddy's innan Patrick återvände med papperen. Spriten gjorde mig omtöcknad. Jag hade inte sovit på över ett dygn och det var mycket varmt ute, men jag hade gått in i andra andningen. Eller kanske tredje. Jag tog en liten skvätt till. "Se upp med det där!" sade Patrick bara halvt på skämt och höjde ett förmanande finger. "Dryckenskap är en dödssynd för Själens Frihet. Det är ett tecken på svaghet! Men det finns förstås gott om avfällingar. Vad vore väl en sådan sammanslutning utan dubbelmoral?" Vi log mot varandra. Han gav mig papperen och vi tog farväl. "Lycka till, min vän", sade fader Patrick och tryckte min hand. Det låg en föraning om något obehagligt i luften. Vi kände den båda två. Kanske var det spriten. Eller värmen. Kanske något mycket värre. Patrick kysste mig kamratligt på kinden. "Må gud vara med dig!" Jag visste att det behövdes. Jag bara önskade att jag inte tvivlade.