Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 5

På vägen från kyrkan kände jag mig plötsligt både trött och onykter. Utan att jag tycktes kunna göra något åt det föll huvudet ned på ratten och det var bara med stor möda som jag lyckades lyfta upp det igen. Ögonlocken betedde sig likadant. Därinne stängde hjärnan ned alltfler av de vitala funktionerna. Särskilt de som hade med trafikvett att göra, att döma av reaktionerna från mina medtrafikanter. Jag mindes att jag inte hade ätit något sedan föregående eftermiddag. Detta tillsammans med spriten och sömnbristen gjorde mig till en livsfarlig bilförare. Och en ganska värdelös detektiv, för den delen. Jag beslöt mig för att lägga mig en stund på kontoret. Det låg alldeles i närheten. Jag lyckades tråckla mig hela vägen fram på bakgatorna och sladdade in i gränden bakom kontorshuset där jag kvaddade ett par soptunnor i förbifarten. Ägaren till hålet i väggen blängde surt på mig när jag kravlade mig ur bilen via passagerarsätet. "Du skall fan inte köra full på den här gatan om du inte har druckit min sprit!" skrek han efter mig. Skit samma, han hade alltid varit en sur jävel. Hissen tycktes ha drabbats av Parkinsons. Den ryckte och hackade sig upp våning för våning i vad som kändes som en evighet. Salig påven själv hade varit smidigare. Jag var så trött att jag knappt kunde stå på benen. Förmodligen luktade jag sprit. En parant kvinna i fyrtioårsåldern drog sig undan till andra hörnet av hissen och gav mig en föraktfull blick. Jag måste ha sett patetisk ut. Hon däremot såg ut att sitta i styrelsen för Själens Frihet. Tillsammans med fröken Frank. De var ganska lika, men jag var så trött att jag inte ens orkade tänka med underlivet. Då är man bra trött. På tjugoförsta våningen snubblade jag ut och hasade mig fram till dörren. En halvminut senare låg jag utslagen på soffan.

Svart, svart, svart som katten – nej, för fan, svart som natten. Mörker, i ett töcken vinglar jag mot målet, vilket mål, säg finns det något? Jo, där är det, eller är det blott en hägring? Men jag ser ju att det rör sig, vrider på sig, vänder om och drar sig bortåt, långt åt skogen, dit där ögat inte längre vet vad som är rätt och fel. Och ändå har jag allt under kontroll. Jag kastar mig efter käglan av ljus som dansar framför mina ögon och famlar med armarna och griper efter drömmen och för ett ögonblick håller jag den i min hand. Sedan vaknar jag och finner att det bara är telefonluren. Och förnimmelsen av en annan värld försvinner ut genom fönstret i ännu en alldeles mörk och stjärnklar natt samtidigt som jag blir varse konturerna av det omgivande rummet och min egen dödlighet. Och min själ, och Julius Kaisers, och alla andras själar som i ytterligare några sekunder avger kvidande läten utanför fönstret innan också de försvinner ned på gatan och bort mot gudarnas utedass. "Hallå! Är du där? Svara för helvete!" Den hetsiga rösten i andra ändan av luren dödade effektivt de sista resterna av sömnen. "Ja…" svarade jag till sist, fortfarande litet omtöcknad. "Tack och lov!" utbrast rösten i andra ändan. "Jag trodde nästan att jag var försent ute!" "Vad då försent? Vem är det?" undrade jag oförstående. "Det är jag, Johnny – din lyckliga stjärna, din räddande ängel!" Johnny skrädde inte med orden. Det gjorde han aldrig när han lyfte ett finger till förmån för någon annan. Det hände inte särskilt ofta, men när det hände var det som om det uppvägde allt elände han hade ställt till med under sin livstid. Åtminstone för Johnny. Men vad i all sin dar hade han gjort för mig på det senaste? Inget som jag kände till, bortsett då från att hålla sig undan. Vilket i och för sig var en välgärning. "Johnny, för helvete", stönade jag. "Det är mitt i natten. Vad fan vill du?" "Mitt i natten?!" utbrast Johnny indignerat. "Vilken klocka går du efter? Den biologiska? Skitsamma, snart klämtar den för dig!"

Vem hade lärt Johnny litterära anspelningar, undrade jag och kastade ett öga på klockan. Han hade rätt, hon var faktiskt inte mer än kvart i nio på kvällen. "Vad menar du?" frågade jag irriterat. "Jag kan inte säga mer på telefon", svarade Johnny hemlighetsfullt. Det märktes att han kände sig viktig. "Var kan vi träffas?" "Varför skulle vi träffas?" undrade jag surt. "Sist jag hade med dig att göra kostade det mig en femhundring. Den här gången får du allt ge mig en jävligt bra anledning!" "Vad sägs om ditt liv!" sade Johnny triumferande. "Nu får du ge dig!" snäste jag. "Antingen säger du vad du vill eller så lägger jag på." Jag hade redan tagit luren från örat när jag hörde Johnnys väsande röst genom högtalaren: "Själens frihet…" Jag blev fullständigt överrumplad och villrådig i några sekunder innan jag åter förde luren till örat. "Baren om en halvtimma?" frågade jag till sist. "Du bjuder!" skrockade Johnny och lade på. Jag stod kvar med luren i handen tills den började tuta med korta, gemonträngande signaler i intervaller om en sekund. Så då var tiden alltså inne, tänkte jag. Jag hade kastat den första stenen, och inte nog med att glashuset var trångt – stenen hade tydligen gått rakt igenom rutan också! Fröken Frank, undrade jag. Eller rent av Kaiser själv? Vem visste vad som egentligen rörde sig i den mannens huvud. Det tog en kvart att promenera till mötesplatsen från kontoret och jag gav mig av genast. Jag behövde en nypa luft. Och ett järn.

Det var svårt att tycka om Johnny. Med sin flackande blick, sitt skeva leende som blottade ofullständiga rader av tänder som hade svartnat efter ett missbruk som hade tagit sin början i barndomen, det tjocka, toviga håret som fördelade sig över huvudsvålen i feta, stripiga, ofrivilliga flätor, den grova näsan som hade slagits av så många gånger åt både höger och vänster att den inte längre visste åt vilket håll den skulle krokna, de koppärriga kinderna med sina vida kratrar som trängde djupt in i huden, den plufsiga munnen med sina blåbrunröda, spruckna köttslamsor till läppar, och en ansiktsfärg som mest liknade färgen hos en sedan länge död gris – med alla dessa fysiska defekter, som var och en kunde framkalla vämjelse hos de flesta människor, är det också lätt att förstå att Johnny inte framstod som en attraktiv bekantskap. Han såg helt enkelt ut som en tjuv och skojare (i bästa fall), snarare en våldsman, och säkert en bankrånare; och det var inte alls osannolikt att han i själva verket var en mördare, ja kanske rent av (i värsta fall) en sexualförbrytare. Han var förvisso en tjuv och skojare, men aldrig mer än så. Vilket bara visar att en människas yttre är helt avgörande för andras intryck av henne, eftersom personer som tillfrågades om vad de trodde att Johnny ägnade sig åt efter en liten stund nästan alltid svarade något i stil med att "han ser ju ut som en sådan där som förgriper sig på kvinnor och barn". Om de hade vetat hur sådana personer egentligen brukar se ut hade världen förmodligen varit mycket säkrare att leva i för både dem själva och deras avkomma. Nåväl, Johnny hade alltså utseendet emot sig, men detta var långt ifrån allt som naturen, eller snarare omständigheterna, hade förvägrat honom. Tvärtom saknade han nästan alla de förutsättningar som en människa behöver för att klara sig i samhället, tillsammans med andra. Han hade egentligen inte talang för något, inte ens för det tjyveri som han av begripliga skäl hade ägnat sig åt sedan unga år. Hans yrkesbana kantades av domar för småstölder, misslyckade bedrägerier, häleri, och naturligtvis mängder av narkotikabrott. Varje brottsutredning skvallrade om Johnnys urusla timing, hans frånvaro av planering, hans bristande intresse för detaljer, och hans oförmåga att föreställa sig framtiden bakom nästa gathörn. Det förflutna tycktes lika avlägset eftersom han aldrig drog några lärdomar av sina misstag.

Många kompenserar bristen på tankeförmåga med att överstimulera muskelmassan. Stor är kanske dum, men han är åtminstone den som står på benen när slaget är över. (Tror han själv, i alla fall). Detta gällde emellertid inte Johnny. Han var visserligen ganska stor och rundlagd, men när andra pumpade upp jättelika biceps under huden på överrarmarna, hade Johnny på samma ställe oproportionellt stora, oformliga lager av fett och annan materia vars beskaffenhet förblev en hemlighet för alla utom universums härskare. Jag läste någonstans att Demiurgen gjorde allting halvdant när han skapade världen. Men Johnny utgjorde ett undantag: han var i själva verket en excess, ett aggregat av överdrifter, en evolutionistisk kollaps, i sanning ett biologiskt unikum i en värld befolkad av halvdana varelser. Han var helt enkelt den fruktansvärda mutationen av allt som var halvdant! Om han hade befunnit sig i den motsatta ändan av skalan hade han förmodligen tillhört dem som styr världen (åtminstone i praktiken), löser medicinska gåtor, skapar nya utrotningsvapen, eller komponerar smäktande lovsånger som älskas av alla på jorden för sina kärleksbudskap när de i själva verket bara handlar om hur mycket de som skrivit dem älskar sig själva. Men de som befann sig i Johnnys ända betraktades som missfoster, satans avkomma, förlorade själar (snarare födda utan), förfulande inslag i drömfabrikens idealbilder, irriterande påminnelser om att världen inte är perfekt, och att det finns människor som inte ser ut som Tom Cruise eller Cindy Crawford. De halvdana såg upp till raketforskarna i ena ändan av skalan och föraktade sådana som Johnny i den andra, även om de inför varandra talade om och behandlade dem med klädsam medkänsla. Åtminstone föreföll det så. Men innerst inne hatade de allihop – alla dem som utifrån sina respektive ytterlighetspositioner utmanade den gängse bilden av den halvdana, utslätade, futtiga, småaktiga, medelmåttiga världen. Men Johnny begrep naturligtvis inget av detta, och det var nog lika bra, för annars hade han snart förvandlats till den där fruktansvärda mördaren och våldtäktsmannen som alla trodde att han var.