Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 2

Själens Frihet hade valt ett idylliskt läge för sin kursgård, alldeles där tallskogen högre upp i bergen övergick i böljande gräskullar som i långa, mjuka linjer rullade ned mot strandängarna innanför havet. Anläggningen bredde ut sig över ett stort område, men arkitekturen var smakfull och lågmäld och byggnaderna tycktes uppslukas av det omgivande landskapet. Den omgärdades av ett flera meter högt elstängsel, och alla besökare var tvungna anmäla sig hos en vakt strax efter avtagsvägen. Jag presenterade mig som John Smith, ägare till ett framgångsrikt företag i oljebranschen. Jag framhöll också att jag hade blivit rekommenderad ett besök av min gode vän Julius Kaiser, och överlämnade både mitt eget fejkade visitkort och Kaisers. Äkta. Det gjorde susen. Snart hade jag fått audiens hos informationschefen, fröken Fanny Frank. Vakten lutade sig ut genom plexiglaset. Kinderna blossade och han väste fram namnet mellan tänderna med en flåsande röst som luktade nygarvat läder och kedjor av Toledostål. Jag såg för mitt inre vad han gjorde med högerhanden framför monitorerna därinne i kuren och det äcklade mig. Jag körde snabbt genom grindarna och försvann upp i backen och tänkte att den där fröken Frank måste vara något extra. Huvudbyggnaden bestod av två våningar. Den var gräddvit och hade en balkong som löpte utmed hela framsidan och bars upp av stora kolonner. Den påminde om en herrgård i den amerikanska Södern: stor och pampig och samtidigt provinsiell i sin småskurna återhållsamhet. Över entrén hängde stiftelsens egen fana med den latinska inskriptionen Animi Libertas Prosperitas Tua – Själens Frihet Din Välgång. Jag ställde bilen på besöksparkeringen alldeles intill och steg in i receptionen där jag anmälde mig hos flickan bakom disken. Hon bad mig sitta ned och vänta. Fröken Frank skulle ta emot alldeles strax.

Eftersom jag var rastlös efter bilkörningen, vandrade jag runt i lobbyn och studerade de målningar och fotografier av donatorer och tacksamma kunder som hängde överallt på väggarna. Det var en häpnadsväckande exposé över den politiska och ekonomiska eliten i landet. Där fanns också namnkunniga internationella företrädare. Kungar och presidenter, oljemagnater, vapenhandlare, konstsamlare, premiärministrar, finanshajar, mediestjärnor, filmproducenter och framgångsrika idrottsmän – alla hade de vid något tillfälle vilat upp sig på kursgården. Jag kände igen de flesta namnen. Flera av fotografierna var daterade långt innan det tidigare företaget gick i konkurs. Det förbluffade mig att jag visste så litet om vad som pågick i min närhet. I mer än tio år hade anläggningen varit en samlingsplats för rika och berömda människor från hela världen utan att jag hade haft en aning om det. Ändå bodde jag bara några mil därifrån. Och dessutom var jag privatdeckare. Besynnerligt! Plötsligt hörde jag en kvinnoröst bakom mig. Den var mjuk och vänlig men hade en dominant underton; och den var mörk, sensuell, lockande. Världsvan och oskuldsfull på samma gång. Och samtidigt iskall. Det var en röst som slets mellan Mae West och Ingrid Bergman. Kvinnan bakom rösten var med all sannolikhet fullt medveten om de erotiska förväntningar som den väckte hos åtminstone manliga lyssnare. Det var en sådan röst som får nackhåren att ställa sig på ända. Och en del annat, för övrigt. Jag rättade försiktigt till byxorna och vände mig om. Kvinnan framför mig räckte fram handen. "Herr Smith, förmodar jag? Välkommen! Jag är Fanny Frank." Jag tryckte försiktigt den mjuka lilla handen i min. Ingen hudkräm i världen kunde dölja att detta var en kvinna som förmodligen gick över lik för att få sin vilja igenom. Blicken var självsäker och stenhård bakom den påklistrade vänligheten. Plötsligt förstod jag vad vakten hade menat: Fanny Frank var ett riktigt bombnedslag till fröken.

"Så ni är god vän till herr Kaiser?" sade hon på vägen ut ur receptionen. "Ja, vi brukar spela golf tillsammans några gånger om året på min egendom i Västindien", svarade jag godmodigt. Jag hade tänkt ut en historia i bilen på vägen upp. "Den är inte särskilt stor, bara några hektar på en ö i Grenadinerna. Men jag har en liten niohålsbana där, och Julius uppskattar avskildheten. Jag har bara en granne, en gammal rådgivare till Jean-Claude Duvalier. 'Baby Doc', ni vet. Den gamle presidenten på Haiti." Fröken Frank nickade igenkännande. "Visst vet jag det! Han kom ofta hit förr om åren, men nu har vi inte sett honom på ett tag. Han har det inte lätt, den stackaren." "Nej", sade jag. "Världen går mot sin undergång." Jag började bli varm i kläderna och lät nästan lika dystopisk och ödesmättad som en riktig oljemiljardär. Å andra sidan var jag sådan själv, med eller utan pengar. "När var Julius här senast?" försökte jag. "Vi har faktiskt aldrig haft den äran", svarade fröken Frank till min förvåning. Hon lät själv förbryllad när hon tänkte på det. "Nej, Julius är en enstöring", fortsatte jag påfallande obehindrat. "Han skulle nog helst slippa sitt eget sällskap om han kunde!" Vi skrattade båda två. "Säg mig, herr Smith", började fröken Frank. "Varför tror ni att herr Kaiser rekommenderade vår kursgård när han själv aldrig har varit här?" "Kalla mig John!" utbrast jag jovialiskt. "Tja, han har väl hört om er genom sina många bekanta. Jag såg att flera av dem hängde på väggen därborta." "Och vad tror ni att vi kan göra för er?" Jag stannade upp och vände mig mot fröken Frank. "Fanny, jag skall säga som det är. Får jag kalla er Fanny, förresten?"

Fröken Frank gav sitt medgivande med ett blixtrande leende. Jag ansträngde mig för att låta öppenhjärtig och förtrolig. "Jag har inte varit mig själv sedan min hustru Clara dog för ett par år sedan. Hon och jag var olika som personer men vi delade samma värderingar, samma mål och visioner i livet. Samma ideologi, om ni vill. Vi var två kompletterande själar, fullkomliga tillsammans men utan styrsel var för sig. Det gick inte en dag utan att det slog gnistor om oss i alla sjutton år som vi var gifta. Vi kunde slåss, det skall du veta! Men så älskade vi också varandra. Vi använde oss aldrig av de vanliga namnen för sexualakten. Vi kallade det för att 'gå i mässan'. Ett samlag var för oss en religiös upplevelse, en ritual som ledde fram till den fullständiga, extatiska föreningen av våra kroppar. Ungefär som när två metaller smälter samman och bildar en legering som gör dem mycket starkare. Vi fick aldrig några barn tillsammans, men vi byggde ett imperium i stället. Ni skall veta att jag saknar min Clara! Hon var liksom jag en exceptionell människa och tillsammans var vi ett sjuhelsikes team. Men nu är hon borta och utan henne känner jag mig inte längre som en hel människa." Jag kände mig på gott humör. Jag var så bra att jag nästan övertygade mig själv. Fröken Frank ansträngde sig för att låta medlidande. "Jag förstår att ni måste ha lidit. Men hur kan ni ha varit gifta så länge? Ni ser så ung ut." Jag anade en liten gnutta misstro i rösten, och jag kände mig korkad som hade dragit en historia som passade en sextioåring när jag själv bara var trettiofem. Det var tur att jag hade sagt sjutton år i stället för trettiosju, som jag hade tänkt från början. "Jag är strax över fyrtio", slängde jag ur mig. "Jag var tjugofyra när vi gifte oss. Och Clara var fem år äldre än jag." Det lät på något sätt trovärdigare att göra henne äldre. "Jag förstår", sade fröken Frank. "Ni har säkert många frågor. Låt mig visa er runt på området så kan vi prata under tiden!"

Bergssluttningen bakom huvudbyggnaden var full av små vitkalkade bungalows som var och en hade en liten trädgård, en uteplats och en swimmingpool som mest påminde om ett större badkar. Här kunde gästerna leva ostört, till och med ifred från varandra. Jag frågade mig hur många viktiga beslut som hade fattats i de där lekstugorna. Litet längre bort låg det stora rekreationsområdet med en femtiometers simbassäng, tennisbanor och gräsplaner för fotboll, rugby, cricket, ja till och med landhockey. "Det är bra när indierna och pakistanierna kommer för att göra upp om Kashmir", skojade fröken Frank. På andra sidan vägen låg en golfbana som också hörde till anläggningen. Där, i sluttningarna ned mot min stad, kunde det hända att den amerikanske presidenten slog vad med den ryske eller brittiske regeringschefen, någon diktator eller till och med välkända terroristledare om hur många slag han behövde för att gå runt banan. Det sade fröken Frank. Jag frågade henne om hon någonsin hade varit gift. "Gud, nej! Jag tror inte på äktenskapet", utbrast hon. "Jaså, inte det", sade jag förvånat. "Får man lov att fråga varför?" Jag kände att jag måste följa upp min egen hjärtslitande historia. "Äktenskapet fjättrar själen och binder den för alltid", började hon förnumstigt. "Inte bara till den egna kroppen utan också till någon annans." Det lät som om hon hade lärt sig texten utantill. "Det är ett påfund som har skapats av medelmåttor för att låsa in den fria människan. Det finns inget som medelmåttorna hatar så mycket som frihet, och särskilt då den sexuella friheten. Genom att binda två människor till varandra vill de förhindra deras själar att förverkliga sig själva och växa och bli större än alla andras. I äktenskapet måste man ta hänsyn till en annan människa, men den fria själen kan aldrig ta hänsyn till någon annan än sig själv. Jag ber så mycket om ursäkt, herr Smith. Jag förstår att ni fortfarande har sorg och jag kan inte uttala mig om ert äktenskap. Kanske hade ni faktiskt turen att finna en själsfrände. Men jag har svårt att tänka mig att det skulle kunna finnas någon som befinner sig på samma nivå som jag. Nej, herr Smith, jag tror inte på äktenskapet!"

Hon lät stram och korrekt, nästan förorättad, men jag kände att det fanns en underton av något annat i hennes plötsliga utspel. Jag beslöt mig för att driva saken ett varv till. "Men ni tror på den fria sexualiteten?" "Absolut! Det finns inget så enastående som två människor som utnyttjar varandras kroppar som spelmarker i en skoningslös tävlan om att överglänsa varandra i köttslig njutning. Ärlighet, mr Smith, det är vad jag uppskattar i en relation. Och det finns ingen ärlighet i att visa hänsyn!" "Men kärlek då?" undrade jag retsamt. Jag kände att jag hade henne på kroken. "Den enda kärlek som vi erkänner i stiftelsen Själens Frihet är kärleken till sig själv. Om ni tror att ni skall finna en ny hustru här, är det lika bra att ni reser tillbaka till Västindien. Vi tror inte att människor kan finna styrka i varandra, bara i sig själva. Förlåt mig, vi vet att det är så. Och vem kan säga emot? Våra medlemmar hör till de mest inflytelserika människorna i världen. Det är en fråga om vilja, herr Smith. Själen måste vara fri att överskrida alla gränser för att förverkliga sig själv. Också den yttersta. Den friheten skapas av viljan. Viljan att lysa för sig själv på bekostnad av alla andra, om så krävs. Det är vad vi försöker lära ut till våra gäster." Jag blinkade med ögonen mot henne. "Det må jag säga, Fanny. Du har fått mig att glömma min Clara för en stund. Tänk om du och jag skulle ta och tävla mot varandra någon gång!" Fröken Frank rodnade. "Men John då, så du säger!" Det ryckte i byxorna, men jag hade ett jobb att göra. Jag svor för mig själv och förbannade min borgerliga pliktkänsla.

Vi promenerade under tystnad i några minuter. Det hade uppstått en viss laddning mellan oss. Det var tydligt att fröken Frank drogs till mig. Eller till min plånbok, eller mina uppdiktade meriter. Tänk vad lätt det är att lura människor när man lägger sig till med en gnutta självförtroende! Efter en liten stund passerade vi något som såg ut att vara en plomberad tunnel in i berget. Inifrån tunneln hördes ett svagt, kvidande ljud som kunde vara vinden men egentligen lät som något annat. "Vad är det där?" undrade jag nyfiket. "Åh, bara ett gammalt gruvschakt", svarade fröken Frank. "Vi hade ett olyckstillbud där härom året. Sedan dess har vi bommat för ingången. Jag tror att företaget som ägde gården innan ordnade fester därnere förr i tiden." "När vi ändå talar om det…" fortsatte jag. "Det där bolaget Sundheten – vet ni varför de gick i konkurs?" Jag lät återigen samtalet anta en formell och saklig ton, men fröken Frank fortsatte att vara överraskande uppriktig. "Det var väl egentligen ingen riktig konkurs", erkände hon. "Snarare en ombildning av juridiska och skattetekniska skäl. Vi arbetar varje dag med känslig information och utsatta personer. Därför vill vi inte att obehöriga skall känna till mer än nödvändigt om vår verksamhet. De må gälla staten eller medierna eller vem som helst. Stiftelseformen passar oss mycket bättre." Det var tydligt att hon litade på mig, annars hade hon aldrig varit så öppenhjärtig. Jag hade berört någonting inom henne och det fick mannen i mig att vilja skrika av glädje. För sakens skull. Kvinnan själv gav jag inte särskilt mycket för. Bortsett då från rösten och kroppen. Det räckte i och för sig ganska långt. Gott och väl för en natt, i alla fall. Jag kastade en blick på klockan. Hon var snart tolv och det hade blivit dags att gå. Jag vände mig mot fröken Frank. "Kära Fanny", sade jag med min mest sammetslena röst. "Det har varit underbart att träffa dig, men plikten kallar. Jag har ett möte med representanter för OPEC-länderna i London i eftermiddag." Jag tog hennes hand i min och kysste den. Hon rodnade. "Jag skall snart ta mig några veckors ledigt", fortsatte jag. "Det vore underbart att få tillbringa dem här, på er fantastiska anläggning. Med dig. Tror du att det går att ordna?" Jag stack visitkortet i handen på henne och smekte den samtidigt som hon drog fingret utmed näsan på mig. "Men John, det är väl självklart!" Sedan lutade hon sig framåt och viskade i mitt öra: "Då kanske vi kan tävla tillsammans!" Det sprängde i byxorna och jag fick rysningar i hela kroppen. Det var nog bäst att hålla sig borta från fröken Frank i framtiden.