Bok 2: "Jag". Kapitel 1, del 2

Det finns vissa dagar och det finns andra dagar. Vissa dagar vill aldrig börja, andra tar aldrig slut. Det finns dagar som skiljer sig från andra, men de är inte särskilt många. Jag vet inte om de är bättre, men de är åtminstone annorlunda. Somliga dagar börjar med solsken och slutar med regn. Ibland är det tvärtom. De flesta tycks inte ha något väder alls. I stället omsluts de av en blygrå presenning som förmodligen har förankrats med gigantiska järnbultar någonstans vid världens ände. Den stänger ute solstrålarna men bevarar de stinkande utsöndringarna från världen nedanför. Under den tjärade duken kondenseras de, blandar sig med varandra och faller så småningom till marken igen i form av stora, svarta, sura droppar som fräter sönder allt som kommer i deras väg. Men det är kanske också ett slags väder. "Visst fan skulle det vara tråkigt om solen sken varje dag", sade en fyllerist till mig på krogen häromdagen. Jag svarade honom inte. Kanske drog han till med ännu en lögn för att besvärja den likgiltighet med vilken han förde flaskan till munnen varje morgon. Jag brydde mig inte. Kanske ville han smyga in en gnutta hopp i den kolsvarta tillvaron genom att i tanken dra ned dem som solen skiner på i kloakerna där han själv levde. Hoppet om att andra kanske också har det jävligt, fast det inte syns på dem. Fler lögner. Jag bjöd på ett järn för att han skulle hålla mun. Det hjälpte för en stund och vi skålade under tystnad. Det var en kort stund. Så fort glaset slog i bardisken satte munnen igång igen. De blåröda, uppsvullna läpparna som mest påminde om slaktavfall, accelererade med vidunderlig hastighet till samma höga varvtal som innan. Käkmusklerna tog litet längre tid på sig. De kärvade och slirade som kugghjul där kuggarna är så slitna att de nästan inte hakar i varandra längre. Han sluddrade. Till sist kom maskineriet i fas och jag förstod vad han talade om: Himmel och helvete. Eller bara helvete. Ord som Belsebub, Satan och Belial bars fram på små gasmoln som steg ur den spritförgiftade munhålan. De seglade fram genom luften och stannade till strax under min näsa där de svällde upp och exploderade. Då drack jag ur och gick därifrån.

Men det var en annan dag. Vilken dag som helst, precis som i dag. Samma värld, samma stad, samma slitna råttbo till kontor. Jag reste mig ur den ergonomifientliga skrivbordsstolen och gick fram till fönstret. Minsann, därute var det vilken dag som helst! Varken regn eller sol och inte ett moln på himlen. För där fanns ingen himmel, bara den tjocka presenningen. Och under den ett vakuum, ett icke-tillstånd av fukt, tristess och kyla som trängde genom hud och blod och kött tills benmärgen frös till is. Ännu en dag på jobbet, ännu en dag vilken som helst. Därnere på gatan hade staden vaknat till liv, lika morgonpigg som jag. Staden – detta myller av individer som alla bar på så mycket lidande, så mycket smärta, så många omintetgjorda drömmar. Så många krossade hjärtan, så många förlorade själar. Så många historier att berätta. Stor sak i det, jag ville inte höra dem. Ändå var det mitt jobb att lyssna. Att lyssna på människor som hade blivit lurade, bedragna, uppskörtade, svikna, slagna, bestulna, våldtagna, utblottade, oförskyllt inblandade och nesligen akterseglade. Jag var nog bra på att lyssna, för jag hörde inte vad de sade. Jag bara satt där och såg deltagande ut medan jag tänkte på Medelhavet eller min senaste erövring eller vilka avdrag jag kunde göra i nästa deklaration. När de hade talat färdigt tittade jag förstående på dem och frågade vad de trodde att jag kunde hjälpa dem med. Då såg de lättade ut. Egentligen ville de inte vända ut och in på sig själva inför mig. De ville inte att jag skulle råda dem, leda dem, lida med dem, förbarma mig över deras våndor och sedan skratta bakom ryggen på dem över en pilsner i glada vänners lag. De ville att jag skulle lyssna, men de ville inte att jag skulle höra vad de sade. Jag skulle bara finnas där så att de slapp känna att de talade för sig själva. Men orden var bara till för deras öron. Det var som om ljudet av den egna rösten gjorde allt till sanning, också lögnerna. Tanken fick kött och blod och hjärta och själ när den formades till ord i struphuvudet, ord som kastades ut i rummet och vars betydelse härdades av den skoningslösa omgivningen så att de när de väl nådde fram till ytterörat hade förvandlats till orubbliga dogmer. Nej, de ville inte att jag skulle säga emot dem. Och varför skulle jag det? Jag gladde mig åt mitt elände. Varför skulle jag beröva dem glädjen över deras?

Jag trummade takten till Stars and Stripes med fingrarna mot rutan samtidigt som jag betraktade människomassan som flöt fram på trottoarerna därnere. Tusentals individer förenade i samma rörelse. En paradox. I en stund livlösa, banala, patetiska, manetliknande, ofarliga; i nästa stund rasande, våldsamma, hatiska, blodtörstiga, livsfarliga. Blott en tunn linje skilde dessa tillstånd från varandra. Apati och raseri: två ytterligheter, två ändar på skalan. Men världen är inte en utsträckt linje, världen är en cirkel. Och det är ändarna som sluter cirkeln. Men vem knöt ihop dem? Vem höll i trådarna, vem blåste i pipan? Inte var det väl guds mening att människan och myran skulle vara själsfränder? Men massan därnere på gatan och myrorna i stacken påminde onekligen om varandra. Människan liksom myran strävade mot ett gemensamt mål och var alltid beredd att underkasta sig den vilja som ofta formulerades som en naturlag men i själva verket tillhörde de få som alltid styr de många. Och de var lika stridslystna. Men människan är ingen myra, tänkte jag. Hur kan det då komma sig att hon beter sig som en? Kanske därför att alla människor delar samma längtan, samma drömmar, samma förhoppningar. Det mål varje individ strävar efter att uppnå är ungefär detsamma som alla andras. Det skulle förklara likformigheten i massan. Men varför blir den enhetliga rörelsen apatisk när den snarare borde vara harmonisk? Den gemensamma strävan efter individuella men sammanfallande mål borde ju vara vitaliserande, energiskapande. Jag kom att tänka på termodynamikens första huvudsats: summan av energin i universum är alltid konstant. Ett nollsummespel således där ny energi inte går att skapa. Om en individ tillförs energi sker det alltid på bekostnad av någon annan. Skrämmande, och kanske sant, om än inte i fysikalisk mening. Men apatin hos massan beror snarare på något annat. Kanske är det känslan av att aldrig räcka till och det missnöje den föder som spökar. Vägen till målet är lång och krokig och den som står hela sträckan finner ofta till sin förskräckelse att segerbucklan är alldeles tom inuti. För målet är bara en hägring, en morot på maratonloppet mot döden. Och vetskapen att döden är ofrånkomlig får de flesta att betrakta livet som ett enda stort misslyckande. Därefter finns bara uppgivenheten kvar. Det är den känsla som i någon mån är gemensam för nästan alla människor vid varje givet tillfälle och det är den som kommer till uttryck i den apatiska massan.

Vackert, mumlade jag för mig själv, men raseriet då? Varifrån kommer den energi som plötsligt kan förvandla den håglösa massan till en besinningslös mördarmaskin? Jag lät blicken vandra över människorna därnere. Jodå, den finns där, konstaterade jag. Den finns där, dold bakom de hopplösa, förment ödmjuka ansiktsuttrycken. Där, bakom masken som hon bär i offentligheten, gömmer människan sitt missnöje, sin bitterhet, sitt hat, sin avundsjuka och sin själviskhet, sin girighet och sina besvikelser – alla de förvridna känslor som springer ur självförakt och otillfredsställelse och som formar så mycket av vår karaktär. De utgör en formidabel kraftkälla. Världen är ett nollsummespel, din lycka kan aldrig vara min. Delad glädje är dubbel glädje. Skitsnack! Ge någon ett lillfinger och snart tar han hela handen. Visst finns det fördragsamma människor i världen. Godhjärtade själar som aldrig gör något ont och som inte kan se ondskan hos andra. Men de är försvinnande få. De flesta som rör sig därute bär på mörka hemligheter i sina hjärtan. Jag vet, för jag träffar dem alltför ofta. Inte alla, men tillräckligt många. Jag vet när de träder in på kontoret och jag ser dem i ögonen att här har vi ännu en nagel i ögat på dem som tror att människan egentligen är god. För det finns inget gott i mina klienter. Det spelar ingen roll om de är sådana som tar för sig av andra eller sådana som alltid blir blåsta av sådana som tar för sig av andra. De har alla ett gemensamt: hat och missunnsamhet och en fullständig likgiltighet för allt annat än sin egen tillfredsställelse. Därute gömmer de sig bakom masken, men när de slår sig ned i min slitna besökssoffa släpper de kopplet och låter odjuret löpa fritt. Knappt har de presenterat sig förrän de vrider om kranen i strupen och låter vidrigheterna flöda ur munnen. Utan början och slut, osammanhängande, som om de talade i tungor. Men allt de säger är sant, åtminstone i den meningen att det säger något om dem själva. Ibland känner jag mig som en präst. Jag vet att de litar på mig. De litar på mig därför att jag lyssnar utan att höra vad de säger. Men jag behöver inte lyssna; jag vet redan vad de kommer att säga.

Ja, därnere frodas ondskan. På gatorna, i gränderna och parkerna, på barerna och klubbarna, i hemmen, på kontoren, i skolorna, på sjukhusen, ja till och med i kyrkorna. Ingenting är längre heligt, om nu heligheten någonsin har funnits. Massan som fortfarande rör sig nedanför mitt fönster på väg till de många saltgruvorna ser kuvad och oförarglig ut just nu. Men var och en av dem som gömmer sig i gruppen bär en dynamitladdning inom sig. Oftast sprängs den i skymdundan, i ett förseglat rum dit bara offer och förövare har tillträde. Fyra ögon, inte mer. En tar för sig, en blir tagen. Där i mörkret blir skam till sprängstoff och hatet till den sten som skall bygga resten av livet. Hatet till sig själva och varandra som de båda därefter alltid skall bära inom sig. Och hatet till alla andra när självhatet inte längre räcker till. Offer och förövare, till synes väsenskilda men ändå så lika, för alltid förenade av de skändligheter som bara de två känner till. Och där i massan, tillsammans med så många andra kan deras hat mot sig själva och varandra förenas och i stället riktas mot någon ensam stackare som inte har begripit att söka skydd i hordens hägn. Som kanske har förvägrats sådant skydd. För massan kräver syndabockar. Utan dem kan offer och förövare inte leva med varandra. Som de måste. I den stora massan som varje morgon rör sig utanför mitt fönster.