Bok 2: "Jag". Kapitel 1, del 3

I drömmen går jag ibland utanför mig själv och svävar upp till taket där jag stannar kvar en stund och betraktar min kropp. När jag ser den ligga där tung och orörlig förundras jag över det faktum att utan den är jag ingenting. En gång var jag kanske det, i alla fall i tanken. Men inte längre. Nuförtiden är kroppen allt. Den styr hela livet med sina snuskiga begär och outsläckliga behov. Ibland när jag betraktar min nakenhet tycker jag mig se ett märke på överarmen, ett bitmärke, som om jag hade blivit ormstungen. Jag drar mig till minnes hur kejsar Augustus när han först såg Kleopatras livlösa kropp trodde att hon hade blivit biten av en orm. Då skickade han fram medlemmar av det afrikanska psyllerfolket för att suga giftet ur hennes kropp. Psyllerna var berömda för just denna egensinnighet. Men drottningen av Egypten hade själv låtit ormen bita henne i god tid innan kejsaren kom för att ta henne tillfånga, och hennes liv stod inte längre att rädda. Giftet hade trängt för långt in i hennes kropp. Jag tittar på bitmärket och tänker att kanske finns det någon med psyllernas färdigheter också i dag, i min del av världen. Någon som kan suga giftet ur min sjuka kropp och ge den åter dess forna resning. Men efterhand förbleknar märket och jag inser till min fasa att även jag sedan länge är genomsyrad av giftet. Liksom Kleopatra har jag själv låtit ormen sticka sina gaddar genom mitt kött.

I tolv års tid har jag rotat i människors elände, grävt i deras tankar och gärningar, och plundrat dem på deras innersta hemligheter. Det är ett smutsigt jobb, men det har haft den fördelen att jag har lärt mig att jag inte är ensam om att vara förkastlig. Därmed kan man säga att det har varit tillfredsställande ur självterapeutisk synvinkel. Å andra sidan bär var och en sin egen skuld. Varför skulle jag känna mig bättre till mods av vetskapen att världen är full av större svin än jag själv? Min skuld förblir den samma. Det vore lätt att säga att jag fortsätter med detta tarvliga hantverk därför att jag inte kan något annat. Men det skulle inte alls vara sant. Det finns en självrättfärdighet i det jag gör som inte är särskilt klädsam. Att ständigt konfronteras med värre uslingar än jag själv ställer mig helt enkelt i bättre dager. Vad är väl min skuld mot deras? Det tyder kanske inte på någon högre moral, men det gör det lättare för mig att leva med mina synder. Ändå är mina synder – i min värld – värre än många andras. Flera av dem är dödssynder. Men jag har själv inte dödat någon, jag har ingen fru som jag bedrar, jag lurar inte någon på pengar och jag ligger inte det allmänna till last. En gång lät jag emellertid ormen stinga mig och sedan den dagen är mitt öde beseglat. Lik förbannat kan jag inte låta bli att tänka att det kanske finns en väg härifrån. I så fall vill jag finna den och vandra den, om det så bara är en smal stig som ringlar sig utefter branta stup och kastar sig över djupa raviner på skrangliga repbroar. Att jag överhuvudtaget skriver dessa rader, att jag vågar sätta fingret på lögnerna och se det sticka ut på andra sidan – det kanske är ett första steg på den vägen, även om jag ännu inte kan förnimma det. I tolv års tid har jag rotat i andra människors inälvor. Nu vill jag gräva i mina egna. Stanken är nästan outhärdlig och synen alldeles förfärlig, men jag kan inte ge tappt. Jag får inte. Alternativet är döden. Eller kanske något ännu värre. Nåväl, om priset är att vandra genom helvetets alla cirklar, då får jag väl helt enkelt lätta på plånboken. Precis som den där gubben på Försäkringskassan gjorde för många år sedan i en annan tid. I ett annat liv.

Det är besynnerligt hur livet kan förändras i ett slag utan att man ens vet om det. Sent en kväll, som i dag känns mycket avlägsen men som egentligen inte ligger mycket mer än något år tillbaka i tiden, satt jag på kontoret och bearbetade gamla texter. Strax innan hade jag avslutat ett par fall av otrohet och dessutom, med bara telefonens hjälp, spårat en försvunnen person till en bordell i Vera Cruz. Hans frånvaro var i högsta grad självvald och jag lovade att föra detta vidare till min klient. Mitt arvode förblev det samma. Det gladde mig att veta att jag nu hade tillräckligt med utestående fakturor för att kunna ägna mig åt skrivandet ett tag framöver. Jag hade precis stoppat undan mina manus i skrivbordslådan när dörren slogs upp och en man stapplade in i rummet. Han gjorde ingen vacker syn: rocken var sönderriven och kavajen som han bar därunder var solkad av blod, sprit och kroppsvätskor. Skorna och byxorna hade stora fläckar av jord och lera och något som såg ur att vara målarfärg. Det blonda håret var fett och tovigt; på flera håll var det grånat. I mitten på skallen växte inget hår alls. Ansiktet var skräckinjagande: ögonen stod ut ur sin hålor likt glasskulor som skjuter upp ur en strut. Det såg ut som om de när som helst skulle falla över kanten på kindbenet och bli hängande utmed näsan i senor och nervtrådar. De insjunkna kinderna var alldeles torra och fårade och påminde om gamla pergamentrullar som kunde förvandlas till dammkorn vid minsta beröring. Precis som Tutanchamons förtorkade kvarlevor när doktor Carter rörde vid dem. (Fast det där är nog en skröna.) Han liknade överhuvudtaget en mumie eftersom allt kött på kroppen tycktes ha försvunnit. Skinnet såg ut att vara spänt rakt över benen i skalle och händer. Det gjorde också att kläderna såg alldeles för stora ut. Plötsligt öppnade han munnen för att säga något, och när han blottade den vitskimrande tandraden utan glipor förstod jag att den här mannen, trots sitt fruktansvärda yttre, inte var vilken lodis som helst. Ändå ryggade jag tillbaka när han kom emot mig. Han var förmodligen medveten om sitt yttre, för han brydde sig inte om att sträcka fram handen. I stället presenterade han sig, mycket korrekt och litet urskuldande men utan darr på rösten: "Ursäkta att jag tränger mig på i denna sena timma, men det är en fråga om liv och död. Mitt namn är Kaiser. Julius Kaiser."

Jag betraktade honom försiktigt från min plats borta vid fönstret. Kunde mannen framför mig verkligen vara Julius Kaiser? Livsmedelsmagnaten, mediestjärnan, vapenhandlaren och på senare tid också politikern Julius Kaiser, första namnet på listan för Progressiva Alliansen i det kommande riksdagsvalet? Den Julius Kaiser som för bara några år sedan hade suttit i kassan på en kvartersbutik i en av förorterna, och som från ingenstans hade gjort kometkarriär inom näringslivet? Ingen förstod hur det hade gått till. Övernaturliga krafter trodde somliga. Onda makter sade andra. Slumpen och hårt arbete menade de flesta. De senaste månaderna hade han inte synts till. Medierna spekulerade i olika sjukdomsbilder. Några trodde att han hade röjts ur vägen av den organiserade brottsligheten som han ofta anklagades för att samarbeta med. Andra lade skulden på utländska regeringar och underrättelsetjänster. Ingen av dem hade rätt. Julius Kaiser stod här framför mitt skrivbord, på mitt kontor. Ju mer jag begrundade hans vanställda ansikte, desto större blev likheterna med de tusentals bilder av honom som jag hade sett de senaste åren. Vem var han egentligen, frågade jag mig själv. Svaret kom nästan genast och jag log för mitt inre: En guldgruva! En man som från ingenstans hade klättrat ända till toppen på bara några få år hade knappast rent mjöl i påsen. Att gräva i hans elände skulle förmodligen betala hyran i många år framöver. "Jag har läst om dig i tidningen", sade jag och försökte låta oberörd. De torra läpparna kroknade till ett svagt leende. "Jag gillar din anspråkslöshet." Vi såg på varandra under tystnad. Efter en liten stund bad jag honom sitta ned i soffan. "Dricker du whisky", frågade jag och sträckte mig efter flaskan i dokumentskåpet. "Nuförtiden dricker jag vad som helst", svarade han och ryckte uppgivet på axlarna. Jag slog sprit i två dricksglas och satte mig i fåtöljen mitt emot honom. "Ingen is, inget vatten", sade jag och räckte honom ett av glasen. Vi skålade och drack ett par klunkar under tystnad innan jag beslöt mig för att bryta isen: "Vad för dig till min del av världen?"

Han såg utforskande på mig, som om han ville försäkra sig om att han hade gjort rätt i att komma hit. Ögonen vandrade över mitt ansikte i någon minut innan han tankfullt nickade på huvudet, kanske tillfreds med vad han hade funnit. Sedan lutade han sig tillbaka i soffan. "Känner du till det fjärde aggregationstillståndet?" Han fortsatte innan jag hann svara. "Det som uppstår när temperaturen i solkärnan blir så hög att väteatomerna slås samman och bildar den fullständigt joniserade heliumgasen, plasman? Den som gör att solen fortsätter att lysa? Nåväl, när väteatomerna förvandlas till tyngre heliumatomer frigörs strålningsenergi som slungas ut i universum och så småningom träffar även jorden. Den strålningen är vad som ger oss liv. Men plasman – detta fjärde aggregationstillstånd – kan bara bildas när hettan i solens kärna för ett kort men intensivt ögonblick når över fyrtio miljoner grader. Och bara då kan solen dela med sig av sin kraft, den som vi behöver för att leva." Jag häpnade över den förvandling som hans utmärglade kropp genomgick när han levde sig in i föreläsningen. Kinderna fick färg och köttet svällde ut och återtog sin plats mellan skinn och ben i huvudet och händerna. Det gjorde också att ögonen inte längre såg lika groteskt stora ut. Till och med de grå hårstråna tycktes återfå sin ursprungligen blonda färg. Han tittade förväntansfullt på mig. "Jag har läst teoretisk fysik", konstaterade jag stillsamt. "Jag vet", sade han med en röst som hade blivit skrovlig av den plötsliga ansträngningen. Han såg tröttare ut och köttet tycktes sjunka tillbaka in i benen. "Du anser förstås inte att det finns något fjärde aggregationstillstånd", suckade han uppgivet. "Jag skulle väl kanske inte kalla det så, nej." Vi satt tysta i någon minut medan vi drack ur. Julius Kaiser betraktade fundersamt sina beniga, leverfläckade händer. Jag sträckte mig efter flaskan och slog ny sprit i glasen. "Jag brukade se rätt snygg ut förr i tiden", sade han plötsligt och tittade upp. "Riktigt sportig, faktiskt. Men du har förstås sett bilder av mig!" Jag nickade. "Kanske finns det inget fjärde aggregationstillstånd", fortsatte han. "Inte definitionsmässigt. Men plasman finns ju, och reaktionen – det korta, intensiva ögonblick då hettan blir tillräckligt stark för att solen skall lysa och ge liv åt jorden." "Förvisso", svarade jag. För första gången såg han mig rakt i ögonen: "Det ögonblicket har jag sökt efter i hela mitt liv."

Våra blickar mötte varandra, och jag märkte att det fanns en glöd och en intensitet i hans ögon som jag inte hade sett tidigare. "Jag tror att det finns termonukleära reaktioner också hos människor", fortsatte han med övertygelse. "Ögonblick då hettan blir så intensiv att vi kan dela med oss till andra av oss själva. Ögonblick då vi kan lysa upp vår omvärld och ge den liv. Och då vår egen upplevelse av livet och världen blir ren och äkta. Verklig, helt enkelt. Det som de flesta tror är livet är bara en resa mot den punkten, mot den temperaturen. Men det är inget värdigt liv. Bara när vi genomgår förvandlingen till det fjärde aggregationstillståndet uppnår vi det sanna livet, det som finns i idévärlden. Det gudomliga tillståndet, skulle man kunna säga. Förstår du vad jag menar?" Jag satt som förstummad. Det var ett enastående resonemang. Förvisso ganska flummigt men likväl fascinerande. Och jag förstod vad han menade. Någonstans söker vi nog alla efter den punkt som skulle utgöra essensen, inte bara av livet utan av levandet. "Låt oss säga att jag inte är främmande för resonemanget", svarade jag till sist. "En sann diplomat", utbrast han förtjust. "Precis som man har sagt mig." Det var dags att lägga korten på bordet. "Jag förmodar att du har ett ärende" började jag. "Du vet uppenbarligen en hel del om mig, så vad kan jag stå till tjänst med?" "Jag har gått miste om något som ligger mig varmt om hjärtat", sade han och rätade på sig. Rösten hade antagit en saklig ton. "En del av mig själv, skulle man kunna säga. Åtminstone för länge sedan. Jag vill ha din hjälp med att återfinna det." Jag såg misstänksamt på honom. "Varför just jag? Det finns tusentals privatdetektiver som skulle göra vad som helst för att få arbeta åt Julius Kaiser. De flesta av dem är bättre än jag. De är meriterade, de är vana vid att arbeta internationellt och de har kontaktnät som sträcker sig in i varje sammanslutning av intresse i snart sagt hela världen. Så varför just jag?" Jag lät nog litet irriterad, men Julius Kaiser såg obekymrad ut. "Jag har hört att du är bäst", svarade han kort. "För mig. Jag har hört att du är som jag." Nu blev jag alldeles förbryllad. "Vem har sagt vad? Jag har svårt att tänka mig att du och jag umgås i samma kretsar. Vem har du talat med?" Han slog ut med armarna i en avvärjande gest. "Det kan kvitta tills vidare! Allt du behöver veta är att resten av mitt liv beror på dig, åtminstone om jag får tro mina källor. Och det gör jag. Pengar finns det gott om! Jag kan skriva ut en check in blanco, om du vill. Men jag behöver ditt svar här och nu." För ett ögonblick var jag nära att brista i skratt. Hela situationen var skrattretande. Framför mig satt den världsberömde multimiljardären Julius Kaiser och påstod att hans liv berodde på mig. Vad väntade härnäst? Jag reste mig upp och gick bort till fönstret. Därutanför låg gatorna mörka. Massan hade sedan länge skingrats. Allt som återstod var individerna. De gömde sig i sina lägenheter. Där, bakom svarta fönsterrutor, levde de sina egna liv, där drömde de sina egna drömmar som ingen annan visste något om. Och där smälte offer och förövare samman till en oupplöslig enhet. Det fjärde aggregationstillståndet? Jag vände mig om och spände blicken i den utmärglade varelsen som satt i soffan och väntade på ett svar. "Nåväl, vi gör som du säger! Vad är det du vill att jag skall finna?" Julius Kaiser hostade till och drack ur det sista i glaset. "Min själ."