Bok 2: "Jag". Kapitel 1, del 1

En gång ville jag bli författare, men den drömmen gick om intet när det visade sig att jag saknade förmågan att avsluta en historia. Det är en egenskap som jag tog med mig till universitetet, där jag trots fem års studier och över tvåhundra poäng bara lyckades slutföra en trebetygskurs. I teoretisk fysik. Det är ett ämne som jag därefter aldrig har ägnat mig åt. "Du ska bli journalist!" sade min lärare. "Varför inte raketforskare?" undrade min okynnige onkel. "Tänk om du ändå hade blivit jurist som din bror…" suckade mamma. Hon suckade ganska ofta. Också i döden. Hon är den enda människa jag vet som verkligen 'drog sin sista suck'. Men så hade hon också ett enastående sinne för konventioner. Faktum är att jag förr om åren kunde se mig själv i många yrkesroller: som skådespelare, som krögare, som truckförare, som författare, som kärnfysiker, som professor i klinisk bakteriologi, som riksdagsman, som PR-guru, som drottninggemål, rent av som FN:s generalsekreterare. Däremot kunde jag aldrig föreställa mig en karriär som advokat eller journalist. Och om tanken på en framtid som privatdeckare överhuvudtaget existerade, måste den ha hållit sig undan någonstans i andra ändan av universum. Men livet tar ofta underliga vägar, inte minst för dem som har svårt att bestämma sig.

Slumpen avgjorde saken. En gång när jag satt på krogen i början av vuxenlivet kom jag i slang med en fetlagd herre i femtioårsåldern som hade varit avdelningschef på Försäkringskassan. "Pojk!" röt han över hela lokalen. "Du behöver en krok att hänga upp dig på! En snygg fru och ett jobb som betalar sig, det är sådant som gör varje man till karl för sin hatt!" Därefter satt han tyst en liten stund innan han gråtande föll ihop över bardisken. Det visade sig snart att han alldeles nyligen hade fått sparken från jobbet efter att ha förskingrat stora summor pengar genom att salta utbetalningar till förtidspensionerade alkoholister och missbrukare. Som målvakter fick adressaterna behålla en tusenlapp av ett överskjutande belopp på mellan fyra- och sextusen kronor. Man kände till ett tjugotal fall där personer regelbundet hade fått ut för stora pensionsbelopp. Det motsvarade bortåt hundratusen i fickan till chefen varje månad. Bedrägerierna skulle ha pågått i mer än två års tid. Det visste jag för det hade stått i tidningarna. Så tjockisen bredvid mig var alltså god för över två miljoner spänn! Pengarna hade aldrig återfunnits och han tycktes inte ha gjort av med särskilt mycket. Plötsligt sträckte han på sig och slog ut med armarna och skrek: "Jag har stulit! Jag har stulit för att hora! Jag är en dålig människa! Nu har jag inget kvar. Inga pengar, inga kvinnor. Sådant är livet!" Han skrattade så att det rosslade i bröstkorgen. Sedan föll hakan ned, och huvudet, och kroppen förberedde sig på en kraschlandning. Strax därpå föll han åter samman över bardisken, men inte förrän han hade kastat en sista blick på mig. Det var en besynnerlig blick. Den både skrämde och gjorde mig upprymd på samma gång. Det var som om den talade till mig: "Du skall veta pojk, att vad jag säger här, det vet alla redan. Men vad jag säger till dig, det är en helt annan sak!" Jag satt kvar en stund och betraktade den livlösa kroppen med det stora, fotbollsrunda huvudet som vilade mot zinktoppen på bardisken. Efter några minuter kom vakten för att kasta ut honom och då gick jag. Innan dess stoppade jag emellertid ned mitt visitkort i kavajfickan på honom. Vem vet, kanske skulle det komma en dag då han ville göra samvetet lättare. Liksom plånboken.

När telefonen ringde bara ett par dagar senare berodde det emellertid inte på några samvetskval. Det visade sig nämligen att den gamle horkarlen hade blivit blåst på härligheten av sin egen fru. Hon tyckte väl att ett par miljoner var skälig ersättning för alla gånger som han hade bedragit henne genom åren. För att strö salt i såren hade hon dessutom tagit sig en yngling till älskare, och de båda var sedan några veckor tillbaka försvunna. Det var litet svårt att smälta för den gamle chefen, van som han var vid att människor brukade dansa efter hans pipa. Kvinnor inte minst. Naturligtvis ville han inte sitta hemma och rulla tummarna i radhuslängan när frugan rullade runt i sänghalmen på Rivieran. "Jag vill att du letar upp henne åt mig", sade han utan vidare. Jag blev alldeles mållös och satt tyst i luren i säkert tio sekunder. Pulsen steg och hjärtat pumpade allt snabbare ut alltmer blod i systemet så att ådrorna i pannan och armarna och fötterna och magen hotade att sprängas. Huvudet värkte. Till sist bet jag mig i läppen och undrade litet misstänksamt: "Varför just jag? Jag har ingen erfarenhet, jag har inga kontakter, jag har inga meriter. Vad får dig att tro att jag skulle lyckas?" "Precis det du sade", svarade han som om det var den naturligaste sak i världen. "Du kan inget, du vet inget, du känner ingen. Du har inga kontakter, inga bindningar, inga ljusskygga kumpaner som du samarbetar med för att köra upp sådana som jag. Och du lär inte skaffa dig några heller, för du är en ensamvarg, precis som jag. Och du vill bli som jag – du vill lära dig att göra snabba pengar för att leva det goda livet, långt bortom arbete och förpliktelser. Du är skrupelfri, girig och likgiltig men fortfarande tillräckligt oskyldig för att inte blåsa mig. Jag tror att vi båda kan göra varandra en stor tjänst!" Han gjorde en paus, som för att tänka efter ännu en gång. Sedan fortsatte han med stor munterhet: "Ja, vi har mycket gemensamt, du och jag. Vi är usla på sådant som är bra för andra, men lysande på det som är bra för oss själva! Dåliga chefer är stora förbrytare. Och dåliga författare är utmärkta detektiver!"

"Hundratusen", sade han till sist. För en resa till Rivieran och ett telefonsamtal. Jag blev alldeles paff. Först efter en liten stund lyckades jag mumla fram något i stil med: "Javisst, det blir nog bra…" Jag var naturligtvis naiv. Fem minuters tjatande och jag hade säkert fått ut det dubbla. Men just då var det något annat som bekymrade mig: oskulden. Liksom det första samlaget gör individen till en sexuell varelse och bekräftar hennes del i arvssynden, gör den första förbrytelsen att man för alltid väljer sin plats i samhället. Jag var förvisso ung och dum, men ändå tillräckligt begåvad för att begripa att jag nu stod inför ett vägval. Han sade hemska saker om mig. Vidriga, skamliga, förolämpande. Det gjorde mig förbannad! Med vilken rätt satt han där i andra ändan av luren och påstod att jag var av samma skrot och korn som han? En förhärdad brottsling, en samhällsfiende av värsta sort, en hjärtlös varelse för vilken känslor som kärlek och empati i bästa fall existerade på en annan planet. Aldrig att jag var som han! Men samtidigt som blodet kokade av indignation rullade helt andra bilder förbi på näthinnan bakom de slutna ögonlocken. Bilder av sol och hav och femtiofots segelbåtar, av barer och drinkar, av spritflaskor och spelbord, av vita sandstränder, och av oändligt många storbystade kvinnor av alla färger och sorter. Och sedelbuntar. Stora, feta sedelbuntar. För tio, femton år sedan kunde man få en hel del för hundratusen. Jag våndades. Hundratusen. För min själ. Om jag tog dem fanns ingen återvändo. Den som trampar fel i träsket sitter där för evigt. Men å andra sidan, vad gjorde väl det om lilla jag tog chansen, den bästa som livet förmodligen skulle ge mig? Pengarna var ju borta, de skulle aldrig komma samhället till del. Och om han eller jag eller frun eller någon annan hade dem spelade ingen roll. Det var ju ändå stulna. Varför skulle jag tacka nej och låta andra leva livets glada dagar, andra som definitivt inte hade lika mycket att erbjuda samhället som jag? Med pengar på fickan fanns inga gränser för allt gott som jag skulle kunna uträtta. Så varför inte, när ingen ändå skulle komma till skada? Jag blundade igen och såg hur segelbåten lade ut på den azurblå lagunen. Minsann, där låg jag i fören med gitarren i famnen, en piña colada i handen och två skönheter bredvid mig. En blond och en kastanjebrun, vill jag minnas. Utan toppar. Jag drog ett djupt andetag och tuggade litet på överläppen. Sedan frågade jag nästan viskande: "Var kan vi träffas?"

Det tog mig tre veckor att leta reda på frun. Hon hade gömt sig på ett slitet lägenhetshotell i Fréjus som inte ens hade egen swimmingpool. Jag knackade på dörren och steg in i rummet. Där satt kvinnan som hade gömt undan två miljoner någonstans, uppkrupen i ett hörn av en sliten plyschsoffa och såg apatisk ut. Blicken var alldeles tom, glasartad. Hon tittade åt mitt håll men ögonen skelade och hon tycktes oförmögen att fokusera. "Jaså, han skickade dig", sade hon med uttryckslös röst. "Du är inte mycket äldre än min älskare." Hon sträckte på sig och blicken blev skarpare. "Men har du modet då?" sade hon utmanande. "Har du modet att krama avtryckaren? Har du styrkan att köra kniven i halsen på mig? Genom huden, köttet, senorna och strupen, ända in till benet? Det är värre än du tror! Eller tänker du kanske strypa mig? Nåväl, då måste du vara stark. Jag är en kraftfull kvinna, det kommer att ta tid. Och du får inte bli förskräckt när jag skiter på mig. Jag har inga trosor under kjolen, det kommer att hamna på golvet. Förmodligen också på dina kläder. Klarar du det?" Hon spände ögonen i mig. De var små, förhärdade, märkta av ett liv fullt av trolöshet och förödmjukelser. Men det fanns ingen kyla i dem, bara bottenlös sorg. Hon gjorde vad hon kunde för att dölja sorgen bakom de stenhårda pupillerna som tränats till likgiltighet i så många år. Hon lyckades bara nästan. Efter en liten stund reste hon sig ur soffan, gick fram till mig och lade huvudet mot min kind och viskade i örat: "Klarar du det?" Sedan skrattade hon till. "Nåväl, få gjort det då! Men pengar får du inga! Du kanske är i stånd att döda mig, men du kan aldrig tvinga mig att säga var pengarna finns. Du är inte som han! Inte ännu." Jag blev förskräckt, backade ut ur rummet och slängde igen dörren bakom mig. Genom väggen hörde jag hur hon skrattade igen – rått, naket, med en påklistrad kyla som inte kunde dölja sorgen. Ett sista bittert skratt före det oundvikliga. Jag rusade ut genom branddörren, nedför trapporna och bort till närmaste bar där jag svepte ett par sexor whisky. Sedan ringde jag gubben och berättade vad jag visste.

Ett par veckor senare fick jag ett rekommenderat brev från någon som kallade sig Pontifex Maximus. (Vid den tiden visste jag inte vad det betydde.) I brevet låg nyckeln till en förvaringsbox på järnvägsstationen. På vägen dit drabbades jag av ett slags transliknande tillstånd. Tanken på alla pengar gjorde mig rusig, vägen ut låg äntligen öppen. Men det som påverkade mig mest var nog vetskapen om att pengarna var stulna, svarta, oärligt förvärvade. Från början till slut. Ända tills jag höll den där nyckeln i min hand hade alltsammans varit ett spännande äventyr där jag flög reguljärt till Rivieran och lekte James Bond, och gubben på Försäkringskassan stod för utgifterna. Men med pengarna i skrivbordslådan var också jag en tvättäkta brottsling. Och pengarna fanns där i förvaringsboxen, alla hundratusen plus femtio till som lax på moset. "Du är ung, du behöver dem!" som det stod på lappen. Och ett litet P.S: "Gör nu inte av med allt på en gång – tänk på pensionen!" Han hade använt Försäkringskassans brevpapper. Därefter gick det ett år innan jag satte min fot därhemma igen. Större delen av tiden spenderade jag i Grekland där jag hyrde en lägenhet i en badort på Peleponessos sydkust för en tusenlapp i månaden. Jag umgicks med en del seglare och till och från lade vi ut på Egeiska havet. Vi brukade segla runt bland öarna: till Santorini, Kos, Rhodos, Kreta eller Cypern. En gång seglade vi till Israel. Ibland vände vi stäven västerut, och det var när jag slog upp tidningen en morgon i Brindisi som jag förstod vad det egentligen hade blivit av mig. En liten notis i Herald Tribune berättade att polisen i Fréjus hade hittat resterna av en kvinna gömda i en plyschsoffa som hade dumpats på en ödetomt i utkanterna av staden. Kvinnan hade förmodligen misshandlats till döds och därefter styckats. Dessutom hade kroppen utsatts för grovt sexuellt våld. Jag skakade till och spillde kaffet över skjortan. Pojken då, var min första tanke. Men det stod inget om någon man. Så då visste hon alltså vad som väntade, tänkte jag. Jo, nog hade jag väl sett det i hennes ögon. Men jag var så naiv, jag trodde inte att folk gick runt och dödade varandra på det viset. Nu var jag en del av det. Gubben hade gjort mig till sitt redskap, ett tillhygge vilket som helst, precis som vapnet han dödade henne med. Lika effektivt och lika aningslöst. Och fullständigt likgiltigt. Ja, det var vad jag var: ett redskap, ett tillhygge. Hädanefter skulle mina tjänster stå till förfogande för all världens avskum. Det var också mitt straff. Men vad hade det blivit av älskaren? Det ville jag inte ens tänka på. Långt senare hörde jag av en bekant att han också hade fått pengar. Mer än jag. Ibland är världen obegriplig.