Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 6

Jag ryggade förskräckt tillbaka och började darra i kroppen, och svetten trängde fram i pannan och under armarna och på bröstet och magen och gjorde skjortan klibbig. Jag trevade med handen efter strömbrytaren på väggen. Matbordet stod alldeles framför mig, bara ett par meter bort. Det var nästan mörkt i rummet, men jag kunde ändå urskilja ögonhålorna, sprickorna i näsbenet och den vita tandraden i skallen. De stack ut som brytpunkter i det kompakta dunkel som fick rummet, tingen och sommarkvällen utanför att smälta samman. Det var kusligt och jag våndades. Patrick hade talat om smådjävlar, men just då kände jag att jag hade givit mig i kast med Satan själv. Jag hittade strömbrytaren och det blev ljust i rummet. Skallen kändes mindre skräckinjagande när jag kunde se den i sin helhet, som den var: resterna efter en död människa. Borta, förlorad för alltid, sörjd av någon eller ingen, kanske i paradiset, kanske i helvetet, förmodligen i intigheten. Men definitivt ofarlig. Jag gick fram till skrivbordet och betraktade kraniet. Det satt en lapp mellan tänderna: "Minns du leendet?" Jag stod en stund och betraktade skallen och grubblade över det besynnerliga meddelandet. Sedan ringde telefonen. Det var en sådan där apparat som inte bara låter som ett helt menageri utan också blinkar som ett nöjesfält, och ljud och ljus ledde mig snart fram till den. Jag sträckte mig efter luren. En fälla, undrade jag. Kanske en bomb? Jag tvekade. Telefonen blinkade och väsnades igen. Efter femte signalen bestämde jag mig. Jag förde luren till örat utan att säga något. "Men där är ni ju!" utbrast en mansröst i andra ändan. "Åter bland de levande efter en lång arbetsdag!" Jag sade ingenting. "Nåväl", fortsatte mannen. "Luta er tillbaks i fåtöljen bakom er. Snart skall vi lära känna varandra! Det står förresten en flaska någonstans i hyllan. Jag vet att ni tycker alldeles för mycket om sådana saker!" Sedan lade han på. Besynnerligt! Jag tittade på skallen igen. "Minns du leendet". Vad skulle det betyda? Jag letade fram flaskan och ett glas i hyllan. Paddy's, fader Patricks favoritmärke. Ännu ett sammanträffande som knappast var en slump. Jag kände vreden flamma upp inombords. Lugn, tänkte jag och förde glaset till munnen. Jag måste hålla huvudet kallt, jag måste koncentrera mig. Annars skulle jag sluta på samma sätt som Patrick. Jag gjorde som jag hade blivit tillsagd och satte mig tillrätta i fåtöljen. Sedan började föreställningen.

Det susade och brummade och surrade och bråkade när apparaterna i hyllan bakom mig gick igång, och plötsligt kunde jag se bilden av en man på väggen ovanför soffan. Han var till åren kommen, ganska kort och litet rundlagd. Med sin borsalino på huvudet och sin alldeles för varma tweedkavaj såg han ut som en snäll gammal farbror. Men det var en bedräglig villfarelse. Den gamle mannen log förvisso med läpparna, men ögonen såg ut att vara av den sorten som njuter av andras lidande. Jag hade sett sådana ögon förut. Konstigt nog tyckte jag mig känna igen dessa särskilt väl. "Äntligen!" utbrast han jovialiskt och gjorde en omfamnande gest med armarna så att händerna försvann utanför objektivet. "Jag har väntat länge på er. Ni har sådana besynnerliga arbetstider, min vän. Upp med tuppen och i säng med månskärvan, det är sådant som gör en människa frisk till kropp och själ!" Jag tände en cigarett och betraktade honom genom den blågrå röken som sakta steg upp mot taket. Jag hade inte rökt på nästan hela dagen och nikotinet gjorde mig yr för ett ögonblick. Den märklige mannen på videoduken betraktade mig godmodigt. Jag var nästan säker på att jag hade träffat honom förut, men jag kunde för mitt liv inte minnas var eller varför. "Jag tror bestämt inte att ni minns mig", sade han efter en stund och bekräftade därmed att jag hade rätt." "Svara ni", tillade han uppmuntrande. "Jag kan höra er!" Teknikens under, tänkte jag. "Nej, jag minns inte dig", mumlade jag irriterat. "Det är minsann litet oförskämt av er", skojade han. "Det är trots allt jag som har skapat er! Och min hustru förstås." Plötsligt dök skallen upp på duken framför mig och jag ryckte till. "Nu har ni träffats två gånger", konstaterade han muntert. "Jag måste säga att jag gillar henne bättre så här", fortsatte han. "Hon pladdrar inte längre så förbannat!" Han skrattade så det sjöng om bröstet, och hela kroppen skakade. Sedan började han hosta. Då föll allt på plats: mannen på duken framför mig var den gamle svindlaren på Försäkringskassan. Han var gråhårig och hade blivit magrare och fått rynkor i ansiktet. Förr gjorde han ett vulgärt intryck, men nu var han mycket distingerad. Men skrattet var detsamma. Jag drog mig till minnes att den stympade kvinnokroppen som polisen i Fréjus hade hittat för snart femton år sedan saknade huvud. Nu stod resterna av det på matbordet bredvid mig i en lägenhet som stank av målarfärg och lösningsmedel. Jag tänkte på ögonen som en gång hade suttit i de tomma hålorna i skallen: azurblå, precis som Medelhavet inte långt därifrån, desperata, förhärdade – men inte alls onda eller hatiska, som de hade haft rätt att vara. Bara fulla av sorg. Bottenlös sorg. En dunst av whiskyn i glaset på bordet smög sig in i näsan på mig och jag drabbades av kväljningar. Det var ett motbjudande skådespel.

Det tog någon minut för den lille mannen på duken att hämta sig från hostattacken. "Ni får ursäkta", sade han till sist med skrovlig röst. "Jag är inte längre vad jag en gång var. Kroppsligen, vill säga!" Han skrattade försiktigt. "Men kanske att ni minns mig nu?" fortsatte han förhoppningsfullt. Jag var rasande. "Du mördade henne!" väste jag mellan tänderna. "Slaktade henne, tack vare mig!" "Nu skall vi inte förhäva oss", sade den lille mannen och hytte förmanande med pekfingret. "Ni var inte oumbärlig. Jag hade hjälp av andra också. Minns ni älskaren?" Han gjorde en konstpaus innan han fortsatte: "Han har gjort mer för mig än någon annan!" Han skrockade förnöjsamt: "Jo, minsann!" Jag svepte glaset och satt tyst en liten stund och letade med blicken efter kameran. Jag var säker på att han kunde se mig. Den lille mannen vände huvudet åt höger och vänster på duken och visslade retsamt, väl medveten om vad jag sysslade med. Till sist bröt jag samman av ilska och indignation. "Du dödade och skändade den stackars kvinnan för att hon inte stod ut med en djävul som du!" skrek jag samtidigt som blicken löpte fritt i rummet. Den lille mannen vände sig mot kameran. "Jag befriade hennes själ från den usla kropp som hon levde i", svarade han stillsamt. "Människor har sådana förenklade uppfattningar om rätt och fel. Min hustru var en begränsad människa. Hon lät sig styras av konventioner. Jag däremot är en gränslös människa. Jag låter inget stå i vägen för mina behov. Gör ni?" "Vad menar du?" fräste jag. "Att ni inte är någon vanlig hantlangare", svarade han konstaterande. "Det visste jag redan när vi sågs i den där baren för femton år sedan. Ni vill så mycket, men ni låter viljan styras av samhällets förutfattade meningar. Ni lägger band på era önskningar och vänder er i stället inåt i jakten på förståelse och självförverkligande. Min själ tar sig fram på bekostnad av andra. Det gör er också."

"Hur vågar du!" utbrast jag och reste mig ur stolen. Kanske ville jag göra ett hotfullt intryck, jag vet inte. Det var under alla omständigheter ganska meningslöst. Gubbjäveln kunde befinna sig var som helst. "Ni skrämmer inte mig, min vän", fortsatte den lille mannen på duken och lät oberörd. "Även om ni kunde är ni inte den typen som slår en försvarslös gamling. I alla fall inte ännu. Ni kanske aldrig blir det heller. Men vi är trots allt av samma sort, ni och jag. Våra själar är två sidor av samma mynt. Min vänder sig utåt världen och tar för sig av andra för sin överlevnad. Er vänder sig inåt och söker kraften i sig själv och bryr sig inte om andra. Vad är skillnaden?" Hans resonemang gjorde mig rasande. Samtidigt – och det gjorde mig ännu mer rasande – fanns där en poäng som inte gick att bortse från. "Ni, min vän, är en sådan person som finner tröst i sin egen lastbarhet", fortsatte han. "Utan att göra något åt den! Ni sitter på er kammare och njuter av att vara en syndfull människa som lider därför att ni har lärt er att lägga band på era drifter. I stället gör ni själva lidandet till kärnan i er filosofi. Inte är väl det särskilt människovänligt? Åtminstone inte i den meningen ni skulle vilja. Jag däremot lever ut mina laster och drifter och förverkligar mig själv som en fri människa. Förvisso på bekostnad av många andra. Men så är också de flesta människor ganska ointressanta. Umbärliga, helt enkelt. För en verkligt stor människa finns inga hinder. Innerst inne tror jag att ni också förstår och erkänner det." Orden gjorde mig matt. Allt han sade var inte fel, hur mycket jag än skulle vilja. Det är så lätt att generalisera, att tillskriva människor antingen goda eller onda egenskaper. Dem man hatar begriper ingenting, dem man älskar vet allt. Ofta är det tvärtom. Ibland kommer Satan i en prästkappa. Han är förvisso en bedragare, men han är en utmärkt sådan därför att han känner dig. Han kan säkert också klä sig i borsalino och tweedkavaj, tänkte jag. "Ni får ursäkta min utläggning", sade den lille mannen på duken framför mig plötsligt. "Ibland kan jag inte behärska mig! Men nu till mitt ärende." "Som skulle vara – ?" undrade jag irriterat. "Att ge er ett erbjudande!" utbrast han glatt. "Ett som jag inte tror att ni kan motstå!"

Det var svårt att lyssna på den motbjudande figuren på videoduken framför mig; svårt att se honom stå där och redogöra för alla vidrigheter som han låg bakom. Ibland oberörd, men ofta munter, upprymd och förnöjsam. Patrick hade mycket riktigt mördats för sitt motstånd mot exploateringen av hamnkvarteren. Och de påföljande upploppen spelade den lille mannen rakt i händerna, precis som han hade räknat med. "Fyra döda poliser!" sade han om och om igen och skrattade. "Det är nog bäst att vi får er därifrån så fort som möjligt. Annars slaktar de kanske er också!" Det fräste och bubblade inombords, och understundom exploderade jag och for upp ur stolen och skrek och gapade och slängde ett glas eller ett askfat i väggen. Den lille mannen på duken bara skrockade. Han hade mig i sitt våld, jag kunde inget göra. För allt jag visste kunde hela huset flyga i luften när som helst. "Varför Johnny?" sade jag till sist och sjönk ihop i fåtöljen. Ilskan gjorde mig ledbruten. "Men visst har ni träffat tant Agatha?" utbrast mannen på duken. "Det är ju trots allt hennes stol ni sitter i, hennes whisky ni dricker – hennes glas som ni är fräck nog att kasta omkring er! Hut, unge man. Hut!" Han lät för ett ögonblick förorättad, men brast snart ut i skratt. "Nåväl", fortsatte han när han hade samlat sig. (Han var mästerlig när det kom till att iscensätta och regissera sitt eget skådespel.) "Agatha är en mycket förstående kvinna. Ja, det var hon som tog hand om lille Johnny! Men det har hon väl ändå berättat?" Jag flämtade något till svar. "Johnny var mycket riktigt ett experiment", fortsatte han. "Men också en investering i framtiden. Om du visar kärlek och förtroende för en människa som Johnny – utlämnad, oälskad, övergiven (och dessutom extremt obegåvad, mumlade han i förbifarten) – då gör han sedan vad som helst för dig. Som en hund, ungefär. Det dröjde visserligen innan vi begrep vad vi skulle göra med honom, men rätt vad det var hittade vi ett förträffligt ändamål!" "Cornelia", muttrade jag. "Precis!" utbrast mannen på duken, och lät av någon anledning förtjust. "Det visar att man aldrig får tänka kortsiktigt", mässade han. "En dag får också den trögaste hund korn på ett villebråd!" "Men varför döda honom?" frågade jag mekaniskt. Jag orkade inte längre engagera mig. "Han fick reda på något som han inte hade med att göra", svarade mannen på duken allvarligt. "Och sedan kunde han inte låta bli att lägga näsan i blöt. Den dumskallen – han trodde att han var som vi!"

"Men allt detta vet ni förstås redan!" utbrast han plötsligt. "Ni har ju träffat Cornelia!" Jag tittade upp. "Inte sant?" tillade han mjukt, och jag förstod att jag hade gått i fällan. "Se inte så förvånad ut!" fortsatte han. "Jag har haft ögonen på er i flera månader. Ja, bortsett från alla år som jag har följt er på avstånd, förstås! Varför tror ni att Kaiser tog kontakt med er egentligen? En andraklassens privatdeckare?" Jag svarade inte. "För att ni skulle finna hans själ?" skrockade han föraktfullt. "Unge man, hans själ är sedan länge förverkad!" Han gjorde en liten paus och jag märkte att blicken på duken letade efter mina ögon. "Nej, min vän", sade han till sist: "Det är er själ jag är ute efter!" Jag kunde inte låta bli att titta på honom. "Det har jag varit alltsedan den dagen vi första gången träffades", fortsatte han. "Den får ni aldrig!" fräste jag. "Kanske inte", konstaterade han litet sorgset. "Kanske har jag faktiskt misstagit mig på er." Sedan gav han mig en iskall blick så att kameran och skärmen nästan frös sönder och sprack: "Men jag ger mig inte förrän en av oss är död!" Jag ryste till. Han menade verkligen vad han sade. "Vad skulle erbjudandet vara?" mumlade jag efter en stunds tystnad. "Visst ja!" utbrast han och var återigen på gott humör. "Här står jag och glömmer mig!" Han tänkte efter i ett ögonblick, som om han behövde påminna sig själv. Teater, naturligtvis. "Din själ mot Cornelia, kanske också hennes barn", fortsatte han sedan med självklarhet. "Om jag känner mig blödig!" "Din djävul!" skrek jag och rusade upp ur stolen. "Våga inte röra flickan eller hennes barn!" "För vad skall då hända?" utbrast mannen på duken och skrattade hånfullt.

Han förvred ansiktet i en ynklig grimas och gnällde som en förtvivlad komediant: "Skall du bli ond och döda mig?" Sedan blev han plötsligt saklig och sträckte på sig: "Nåväl, må så vara. I morgon. Sedan är flickorna döda." Jag var rasande, jag ville döda honom där och då, men han fanns bara på duken, och plötsligt tystnade apparaterna, och bilden på väggen försvann och rummet blev alldeles mörkt och tyst. Som om ingenting hade hänt, som om allting bara hade varit en mardöm. Jag tog en klunk ur flaskan. Telefonen ringde och jag slet åt mig luren. "I morgon", sade en röst, och jag blev ursinnig och skrek dumma saker om potatisar som hade satts för sista gången, men allt var över och snart stod gettot i brand och jag måste genast ta mig därifrån. Till klostret, till Cornelia. Kanske ljög gubben ändå, kanske fanns det någon rättvisa i världen. Dumskalle, svor jag för mig själv, och bugade mig för skallen på matbordet på vägen ut och lovade den stackars kvinnan som hade hetat Clara – det mindes jag! – att jag skulle ge henne en anständig begravning när allt var över och hennes mördare brann i helvetet. Ja, där hörde han hemma, dit skulle jag förpassa honom – själv, med mina egna händer. Bara händer, för jag ville känna hur livet rann ur kroppen på honom när fingrarna slöt sig om halsen och nacken. Jag sprang ut i sommarnatten, nedför de tomma gatorna, bort mot parken och in i kulverten. I fjärran kunde jag höra hur kravallerna hade flammat upp igen. Johnny, Patrick, Cornelia, fyra polismän, snart otaliga andra – ingen visste förmodligen hur många liv det där svinet hade på sitt samvete. Vilket samvete, muttrade jag. Stor sak i det, snart var han död. Och jag var dum, för jag var verkligen på väg att gå i fällan.