Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 4

Blott några kvarter från barrikaderna i gettot ägnade sig två män åt att bära in avancerad teknisk utrustning i en sliten lägenhet på Kyrkogatan femtioett. De hade försänkningar i båda läger och kunde därför komma och gå som de ville genom avspärrningarna. Den ene var grånad och till åren kommen och påminde mest om en snäll gubbe i sin alldeles för varma tweedkavaj och borsalinohatt. Den andre var inte mycket mer än trettio år gammal. Han var välbyggd och solbränd och hade tatueringar på båda armarna. Ett stort ärr på vänsterkinden gav honom en lätt skräckinjagande uppsyn. Mannen med tatueringarna hade just burit upp de sista apparaterna när han mindes att han hade glömt något. Han lutade sig ut genom fönstret och ropade till den äldre mannen borta vid bilen: "Robin! Jag glömde visst lådan där bak. Kan du ta med henne in?" Robin Kassan kisade mot honom och vinkade till svar. Några minuter senare kom han in i lägenheten med en kartong som han ställde på matbordet. Han flämtade i värmen och var tvungen att sätta sig ned en stund. "Tänk vad långt vi har kommit sedan den dagen!" utbrast han och tittade på kartongen med ögon som fylldes av nostalgi. "Ja, hon har betytt mycket för oss båda", sade mannen med tatueringarna, och de skrattade förtjust. Robin vinkade honom till sig. "Minns du soffan?" undrade han och fick något oanständigt i blicken. Mannen med tatueringarna smekte honom över nacken och axlarna. "Om jag minns!" utbrast han och genomfors av en välfunnen rysning. Robin nöp honom i stjärten. "Det finns en soffa här också!" viskade han förföriskt. "Ja, det gör det visst!" fnissade mannen med tatueringarna. "Men vi avslutar det här först", fortsatte han retsamt och drog sig undan. "Arbete, arbete – ständigt detta arbete!" suckade Robin teatraliskt. "Men du har naturligtvis rätt, min kära. En sak i taget!" De båda männen skred till verket, och strax hade de hängt en videoduk ovanför soffan, och monterat en projektor i hyllan ett par meter därifrån, mitt över rummet.

"Det gick ju bra med prästen", sade Robin efter en stund. "Skrek han?" "Nej då", svarade mannen med tatueringarna. "Så frikostig var jag inte!" Robin skrockade. "Nej, du är minsann en pålitlig hantlangare!" Han plirade med ögonen: "Och en underbar älskare." "Smicker hjälper dig inte förrän jobbet är klart", retades mannen med tatueringarna. "Vad är förresten meningen med allt det här?" undrade han plötsligt. Robin svarade inte genast, men efter någon minut vände han sig mot mannen med tatueringarna och såg på honom med ögon som var tröttare än vanligt. "Ja, det är väl lika bra att du får veta någon gång", började han. "Veta vad då?" frågade mannen med tatueringarna oroligt. "Min tid är snart till ända", fortsatte Robin utan att låta alltför nedslagen. "Jag har varit sjuk i flera år. Cancer. Nu har den spridit sig i hela kroppen, och jag har inte lång tid kvar. I bästa fall två, tre månader." Mannen med tatueringarna stirrade på honom. "Varför har du inte sagt något?" utbrast han till sist, och lät både chockad och förargad på samma gång. "Jag tyckte inte att det angick någon annan", svarade Robin med en axelryckning. Mannen med tatueringarna kunde inte dölja sin oro."Vet Fanny om det?" slängde han ur sig. "Nej", svarade Robin lugnt. "Hon vet inte ens att vi är här." "Så jag är alltså den ende som du har berättat det för?" undrade mannen med tatueringarna och sken upp. "Än så länge", sade Robin. "Men nu till din fråga: Minns du mannen som ledde oss till Clara den där gången i Fréjus?" Mannen med tatueringarna nickade. "Jag vill göra honom till min efterträdare. Det vet Fanny, och hon instämmer i mitt beslut. Hon vet bara inte hur snart det kommer att bli aktuellt. Den mannen har både förståndet och beslutsamheten, men han låter sig fortfarande bindas av småskurna moraluppfattningar. I morgon skall vi ändra på det, i morgon skall han lära sig att döda. Och sedan kommer han för alltid att vara i vårt våld, ja, i sitt eget. Minsann, han blir en värdig efterträdare! Han är större än dem alla, och klipskare; han hatar mer än alla tillsammans – ärkebiskopen, borgmästaren, polismästaren och de där dumskallarna. Han behöver inga maskiner, han behöver bara släppa taget och ge efter för sin ondska. Och sedan – stillhet, ro, förtröstan, renhet, skönhet. Allt det som ryms inom det underbara självförverkligandet! Det som bara några få av oss kan uppleva. Vi få, vi modiga och lyckliga; vi stora i vårt lilla brödraskap."

Mannen med tatueringarna tittade på Robin med en min som var full av ilska, oförståelse, uppgivenhet, besvikelse och chock på samma gång. Han hade svårt att begripa vad den gamle mannen talade om. I nästan femton år hade han sprungit hans smutsiga ärenden, gjort hans blodiga hantverk och lånat ut sin kropp för att tillfredsställa hans motbjudande lustar. Allt naturligtvis i förvissningen – inte förhoppningen! – att han en dag skulle sitta där på tronen själv med rätt att kräva av andra vad Robin alltid hade krävt av honom. Då skulle han vara solen i världsaltets mitt, och resten av solsystemet skulle kretsa kring hans önskningar, hans vilja och hans lustar. Det var, när allt kom omkring, inte mer än rätt, och det var så han trodde att också Robin resonerade. Han kände sig lurad och bedragen, försmådd, helt enkelt, som den älskare han faktiskt var. Och smutsig, eftersom han egentligen hatade det. Robin tittade muntert oförstående på honom: "Se inte så nedslagen ut! Det är en bra karl, det kommer du snart att märka. Mig skall du inte sörja." Han skrattade: "Du vet ju att vi aldrig sörjer andra än oss själva!" Ställd inför ett sådant aningslöst, oförskämt bemötande rann sinnet på mannen med tatueringarna. "Du har svikit mig, din snuskhummer!" skrek han så att Robin ryckte till. "Alla dessa år till ingen nytta. Hur fan tror du att det känns?" Ansiktet gick nästan sönder av vrede och frustration. Robin tittade först eftertänksamt och sedan, när saker och ting föll på plats, föraktfullt på honom. "Märkligt!" utbrast han och skrattade försiktigt. "Tänk att jag har överskattat din förmåga på det viset! Jag trodde att du hade så mycket förstånd att du insåg dina begränsningar. Men jag hade tydligen fel."

Han spände iskallt blicken i mannen med tatueringarna. "Vad trodde du egentligen?" undrade han hånfullt. "Att du kunde bli som jag genom att låna ut din rumpa? En sådan förolämpning! Det skulle jag aldrig göra. Och inte heller mannen som skall efterträda mig." Han fnissade och fnittrade och skrockade på samma gång: "En stjärtgosse som du?" Han pekade på mannen med tatueringarna. "Bli som jag?" Sedan brast han ut i ett rungande gapskratt, slog sig för bröstet och började hosta och tvingades sätta sig vid matbordet. "Kompromisslöshet, min vän", väste han och lät för första gången riktigt sjuk. "Integritet. Det är den sanna viljan, den sanna ondskan. Det sanna självförverkligandet. Inte offervilja, lojalitet eller undergivenhet. Det man vill ha tar man genast – själv, på egen hand, och för sig själv. Man får det inte plötsligt till skänks av någon bara för att man hänger honom i underbyxorna!" Han hostade igen och spottade upp litet slem. "Se till att få ordning på grejorna nu!" snäste han och reste sig mödosamt upp och tömde kartongen på dess makabra innehåll. Mannen med tatueringarna svarade inte. Han gjorde som han blev tillsagd, men inombords blåste vreden upp i orkanstyrka och bitterheten sköljde över honom i jättelika vågor som dränkte alla andra tankar. Hunsad, skändad, lurad och bedragen – detta skulle inte få passera. Hämndens ängel flaxade med vingarna i svärtan bakom ögonen. I morgon var en annan dag, då skulle allt vara förbi. På ett eller annat sätt.