Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 3

Hon stod under ett träd vid parkeringen utanför stadsparken och väntade på mig – litet rund om magen, bronsfärgad, med stora, bruna, troskyldiga ögon och alldeles svart hår som hängde ned över axlarna och glänste i morgonsolen. Hon var vacker; vacker därför att hon var så naken, avskalad och oförstörd, vacker därför att hon inte bar på några fula, missprydande hemligheter, vacker därför att jag kunde se rakt igenom henne, se att i den kroppen levde ingen bitterhet, ingen avund, ingen missunsamhet, inga mörka tankar. Vacker därför att hon var så skör och bräcklig, och likväl stark på samma gång. Hon var förmodligen ett par år yngre än jag. Som Kaiser, ungefär. Hon betraktade mig med så mycket misstänksamhet som hon var kapabel till när jag steg ur bilen. Jag förstod att hon var osäker och ropade till henne: "Var det du som ringde för en stund sedan?" Hon svarade inte. "Du ville prata om Julius", fortsatte jag och läste upp mitt telefonnummer. Då slappnade hon av och kom emot mig och tog försiktigt min hand, och jag tog hennes, och jag kände genast att detta var en hand som varje förnuftig man borde säga ja till vid altaret. Men inte jag. Jag är inte så förnuftig. Vi satte oss i bilen och hon bad mig köra till en av stadens förorter där jag inte hade satt min fot på många år. "Cornelia", sade jag efter en stund. "Det är ett namn som förpliktar!" "Hurså?", undrade Cornelia reserverat. "Gracchernas moder", fortsatte jag. "Modersidealet i det gamla Rom, ett mönster för alla hustrur och mödrar som kom efter henne!" "Det visste jag inte", svarade Cornelia blygt och tittade i marken som en skolflicka.

Jag log mot henne, och hon sneglade mot mig med blicken och log försiktigt tillbaka. När vi kom ut till förorten visade hon mig vägen till parkeringen där vi ställde bilen, och sedan promenerade vi bort till en liten damm i en lummig park där vi satte oss under ett väldigt bokträd. Jag märkte att Cornelia fortfarande kände sig osäker, och jag bad henne så varsamt som möjligt att berätta för mig allt hon visste om Julius Kaiser. Hon skruvade på sig, och de stora, troskyldiga ögonen tittade överallt utom på mig, som om de fruktade vad de skulle få se i mina. "Du kommer aldrig att tro mig", mumlade hon till sist. "Jag är van vid att lyssna till de mest fantastiska historier", sade jag mjukt. "Lögner biter inte på mig!" Sedan fattade jag hennes hand i min och viskade i örat på henne: "Men lögner vet du inte vad det är." Då förstod Cornelia att jag av någon anledning litade på henne, och att hon kunde lita på mig, och hon började berätta den fantastiska historien om Julius Kaiser, goda och onda änglar, hemska människor och fruktansvärda konspirationer.

När Cornelia hade kommit till den där sista dagen då Angelica föll sönder och hon med sitt blod förvandlade den stackars ängelns hjärta till ett skimrande stoff som steg upp till himlen, såg hon mig för första gången rakt i ögonen. "Du tror väl att jag hittar på", sade hon nästan skamset. "Vad jag tror i mitt hjärta är min ensak", svarade jag förtröstansfullt. "Och hjärtat säger mig att du inte kan ljuga." Det förefaller egendomligt när jag tänker tillbaka på det i dag, men när jag betraktade den där flickan som satt bredvid mig i skuggan av Julius Kaisers bokträd, då visste jag att allt hon sade var sant trots att det var det mest fantastiska jag någonsin hade hört. Och Cornelia såg att jag trodde henne, och jag tror att hon för ett ögonblick kände sig litet lycklig, och hon fortsatte med sin berättelse. "Till sist orkade jag inte mer", började hon. "Jag blev förvirrad, arg, ledsen, irriterad, deprimerad. Psykotisk, sade doktorn när de lade in mig, men jag förstod aldrig vad det betydde." "När lade de in dig?" undrade jag försynt. "Det är en lång historia", fortsatte Cornelia. "Jag blev som sagt arg och ledsen och förvirrad och allt det där, och jag stod inte längre ut med att se Julius gå under, att se honom göra alla dessa oskyldiga människor så illa. Att göra sig själv så illa! Pojken jag alltid har älskat – det var fruktansvärt! Till sist hotade jag med att gå till pressen och berätta allt jag visste om alla illdåd som Julius och hans nya vänner hade begått." Hon tittade på mig med ögon som bad om förståelse, som om hon fortfarande var osäker på om hon hade handlat rätt: "Jag gjorde det bara för att rädda Julius!" Hon fick tårar i ögonen och jag lade armen om henne och plockade fram en pappersnäsduk och gav till henne. "Jag fick panik", fortsatte hon efter en stund, och jag förstod att vi hade kommit till en känslig del av historien. "Jag började gå ut och dansa, dricka, träffa andra män. Du måste förstå att jag hade väntat på Julius i hela mitt liv. Jag hade aldrig varit med någon man. Och en flicka har vissa behov, vet du." Jag nickade instämmande: "En man också." "Hur som helst", fortsatte hon. "Det var då de fick omkull mig."

"De tog reda på vilka barer och restauranger jag brukade gå till, och sedan mutade de personalen där att bjuda mig på preparerade drinkar tills jag inte längre ville ha något annat. Jag förstod inte förrän långt senare att det var knark i de där drinkarna. Men jag mådde bra, som en prinsessa, jag kände mig vacker och attraktiv, åtminstone ett tag tills jag började dricka alltfler drinkar och blev allt vimmelkantigare tills jag inte längre visste vad jag gjorde. Det var då de sammanförde mig med den här killen, Johnny." Det smällde till i huvudet på mig, men Johnny var trots allt ett ganska vanligt namn. "Visst var jag dum i huvudet", fortsatte Cornelia och drog litet på munnen. "Men inte hur dum som helst! Johnny påminde om Julius. Jag vet inte om de förstod det, men så var det i alla fall. Liten och skör, utlämnad, övergiven av alla som borde ha tagit hand om honom, oförmögen att klara sig själv i den stora världen. Efteråt insåg jag att han på många sätt inte alls var som Julius, men just då var han det bästa jag kunde hitta. Skrytsamma hingstar med gymkort och gurkor i kalsongerna har aldrig intresserat mig." Hon rodnade när hon kom på sin egen frispråkighet. Jag skrattade litet förläget. "Vi hade det faktiskt rätt fint i några veckor", fortsatte hon och lät för en gångs skull riktigt glad. "Visst var vi fulla och stenade nästan jämt, men vi hade det faktiskt ganska fint. Och mot slutet var vi åtminstone nyktra oftare än vi var berusade. Vi kunde nog ha gjort mycket för varandra. Men i magen kände jag att det inte var rätt. Och i magen hände det mycket, för den delen. Alldeles för mycket!"

Cornelia grep efter en död gren som stack ut ur bokträdet, kanske därför att det fick henne att känna sig närmare Julius. "Jag förstod inte att jag var gravid förrän en läkare och två poliser kom och hämtade mig på en nattklubb sent en kväll när jag inte hade sett Johnny på över en vecka", sade hon till sist och snyftade. "De viftade med ett papper och sade att de hade rätt att omhänderta mig eftersom jag äventyrade mitt ofödda barns hälsa." Hon kippade efter andan: "Jag visste inte ens om att jag bar ett barn inom mig!" Jag lade armen om henne och drog henne till mig och hon lutade huvudet mot min axel och fuktade skjortan med sina tårar. "De tog mig till ett mentalsjukhus och sade att jag skulle få stanna där tills de var säkra på att jag kunde ta hand om mig själv och mitt barn", fortsatte Cornelia när hon hade samlat sig. "Mina föräldrar visste ingenting, de trodde att jag var död! Och Julius, min älskade Julius – jag längtade efter honom, drömde om att han snart skulle komma ridande på en vit springare och ta mig därifrån. Men det där var naturligtvis bara dumheter. Jag har alltid varit den som skall rädda honom! Jag intalade mig själv att det där barnet som jag bar i magen inte alls var Johnnys, att jag egentligen hade legat med Julius, eller åtminstone att hans säd på något märkligt sätt hade smugit sig in i Johnny så att det i själva verket var Julius som befruktade mig. Men det spelar ingen roll: jag älskade det där barnet från första början, oavsett vems det var. Det var i alla fall mitt!"

Vi satt tysta en stund och lyssnade till vinden som fick bokens väldiga grenar att röra sig. "Du är en väldigt stark kvinna", sade jag till sist. "Stark och vacker. Hade jag varit lika stark som du hade jag genast förälskat mig i dig!" "Menar du det!?" utbrast Cornelia och tittade på mig med sina underbara ögon. Sedan suckade hon: "Men jag älskar bara Julius." "Jag vet", svarade jag. "Det är det som gör dig så stark." Jag smekte henne på handen. "Flicka eller pojke?" frågade jag efter någon minuter. "Flicka", svarade Cornelia och fick något sorgset i blicken. "Var är hon nu?" fortsatte jag. "De tog henne ifrån mig direkt efter förlossningen", snyftade hon. "Jag fick inte ens hålla om henne!" Tårarna vällde fram igen, och jag plockade fram ännu en näsduk och torkade henne om ögonen. "Jag har aldrig sett henne", fortsatte hon. "Men jag tänker kämpa tills jag dör för att få henne tillbaka!" "Den där Johnny", undrade jag. "Har du träffat honom igen sedan du blev utskriven?" "En gång för några veckor sedan", svarade Cornelia. "Han hade på något sätt fått reda på sanningen, och han ville att vi skulle hota med att gå till pressen om de inte gav oss tillbaka både flickan och en massa pengar. Jag sade att det var dumheter. Jag hade redan försökt med hotelser en gång, och jag visste hur det slutade." "Och hur tog Johnny det?" undrade jag. "Han är död", svarade Cornelia och lät märkligt oberörd. "Han ramlade ned från ett hustak i går kväll." Det smällde till i huvudet på mig igen, och den här gången visste smällen var den tog. "Vad heter han i efternamn?" frågade jag upprört. "Vem?" undrade Cornelia förskräckt. "Johnny förstås!" utbrast jag. Cornelia blev rädd och jag lugnade ned mig. "Förlåt", började jag ursäktande. "Men jag känner Johnny." "Gör du?!" utbrast Cornelia överraskat. "Jag var där i går när han föll ned från taket", mumlade jag. "Han blev knuffad!" "Nej!" skrek Cornelia. "Inte Johnny också!" "Vad menar du?" undrade jag upphetsat. "Ja, de dödade ju prästen i går kväll. Fader Patrick. Det måste du ha hört om!" Jag tittade henne i ögonen, och hon förstod och sänkte blicken. "Du kände honom", sade hon skamset. "Förlåt, jag visste inte det." "Hur skulle du kunna veta det?" sade jag varsamt och knuffade henne försiktigt i sidan. "Det är inte ditt fel att han är död."

Cornelia kröp närmare mig och lutade huvudet mot mitt bröst. "Vi två är alldeles ensamma i hela världen", sade hon uppgivet. "Hurså?" undrade jag och försökte låta aningslös fast jag visste precis vad hon menade. "Vi är de enda som vet något om allt detta hemska", fortsatte hon. "Jag har med mig någonting", sade hon plötsligt och sträckte sig efter en pappersbunt i fickan. "Något hemskt och något underbart på samma gång." "Vad är det?" undrade jag nyfiket. "Något som Julius har skrivit", svarade Cornelia. "Det var så jag fick tag i ditt nummer." "Så du har träffat Julius nyligen?" frågade jag och blev allvarlig, eftersom jag visste att det var viktigt. "I går kväll, för första gången på nästan två år. Utanför klostret dit du hade fört honom. Det står i papperen. Vi sade inget till varandra, men jag såg i hans ögon att han äntligen hade förstått. Han jagade in mig i skogen, bort från de där hemska människorna. Sedan tittade han på mig en lång stund innan han kastade blocket mot mig och sprang tillbaka till bilen." "Hur visste du att Julius var i klostret?" undrade jag förvånat. "Han ringde till min pappa på eftermiddagen", svarade Cornelia. "Kan jag få titta på papperen?" frågade jag och Cornelia räckte mig dem utan att svara. "Jag tror att något hemskt skall hända snart", sade hon efter en stund. "Och jag är rädd för att det har med min lilla flicka att göra." Hon tittade upp på mig med sina rödgråtna ögon: "Du måste hjälpa mig att rädda min dotter från de där vansinniga människorna!" Hon tystnade i några sekunder. "De kommer att sätta henne i maskinen!" skrek hon plötsligt och fick något desperat i blicken, som om en insikt i form av blixten hade träffat henne i huvudet. "Ja, så är det!" fortsatte hon. "De kommer att sätta henne i ena ändan av maskinen och Julius i den andra, och Julius kommer att förgifta henne med sin ondska!" Hon tittade vädjande, bedjande, gråtande på mig: "Du måste rädda min lilla flicka!" Jag lade armen om hennes underbara lilla huvud och smekte det svartglänsande håret, de bronsfärgade kinderna och de svullna, bruna, stora, troskyldiga ögonen som varken kunde ljuga eller vilja någon illa: "Ingen skall få göra din flicka något ont. Allra minst Julius." Sedan somnade hon i min famn, och jag somnade också, och rätt vad det var hade vi sovit bort halva dan. Och det var lika gott, för det var det underbaraste jag hade gjort på många år. Kanske i hela mitt liv.