Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 5

När jag vaknade var Cornelia försvunnen. Jag satt kvar under bokträdet, gäspade och tittade ut över dammen, bort mot de slitna betongmodulerna där Cornelia och Julius Kaiser hade vuxit upp. Hemlängtan? Kanske hade hon bara gått till barndomstorget för att köpa sig något att äta. Jag fick syn på en liten pojke en bit bort som lekte i sandlådan i en björkdunge. "Du grabben!" ropade jag. Pojken vände sig mot mig. "Kom hit så får jag fråga dig en sak!" Han tittade misstroget på mig en liten stund innan han återgick till att bygga på sitt sandslott. "Du får en femma till glass!" försökte jag. Pojken tittade upp igen. Han tvekade i några sekunder innan han reste sig och började springa mot mig över gräsmattan. När han var fyra, fem meter bort stannade han upp och plirade med ögonen. "Var är femman?" undrade han. "Strax grabben", svarade jag. "Först vill jag fråga dig en sak." Vad då?" sade pojken truligt. "Hur gammal är du?" började jag. "Får jag femman om jag säger det?" svarade pojken förväntansfullt. "Nej", sade jag och skrattade. "När får jag den då?" gnällde pojken. "Såg du flickan som satt bredvid mig för en stund sedan?" kontrade jag. Här gällde det tydligen att lägga korten på bordet från början. Pojken slängde fram och tillbaka med huvudet. "Jag fyller sju år på fredag!" utbrast han plötsligt. "Vad roligt!" svarade jag och försökte låta uppriktig. "Men du, såg du flickan som var här förut?" Pojken fortsatte att slänga med huvudet. Sedan stoppade han ett par fingrar i munnen. "Det finns inga glassar för en femma…" konstaterade han med ord som flöt ihop till en gröt och knappt gick att urskilja. Jag suckade. "Ok, vi säger väl en tia då! Får man en glass för det?" Pojken var tyst en stund. Sedan nickade han eftertänksamt. "Nå, såg du flickan?" frågade jag ännu en gång. Rösten hade blivit kärv. "Pengarna först!" svarade pojken och slängde fram handen. "Hörru du…" började jag och reste mig upp. Pojken tog ett steg tillbaka och jag ångrade mig och grävde fram en tia ur byxorna. Jag kastade åt honom myntet och han böjde sig ned och plockade upp det. Sedan spände jag ögonen i honom och upprepade frågan. "Hon gick innan du vaknade", sade pojken. "Jag vet", suckade jag. "Kan jag gå nu?" undrade pojken. Glasstrutarna stod ur ögonen på honom. "Inte ännu", svarade jag bestämt. "Var någon annan med henne när hon gick?" fortsatte jag. Pojken skakade på huvudet. "Hon bara reste sig upp och försvann?" undrade jag misstroget. Pojken nickade. "Ok, kila iväg med dig då!" muttrade jag.

Pojken stod kvar. "Hon pratade i telefon med någon", sade han efter ett litet tag. "Vad säger du?!" utbrast jag och tittade på honom. "Hur länge?" "En liten stund", svarade pojken med självklarhet. "Kommer du ihåg när det var?" undrade jag vänligt. "Innan du vaknade", sade pojken. Jag suckade. "Jag hade byggt första tornet till mitt sandslott", fortsatte han nästan genast. "Får jag titta på ditt sandslott?" frågade jag med sammetslen röst. Pojken sträckte fram handen och jag grävde fram ännu ett mynt ur fickan. "Din lilla ockrare…" muttrade jag för mig själv. Pojken rusade bort till sandlådan och jag följde efter. Stolt visade han upp sitt slott som nu bestod av fyra torn med rejäla murar. Han hade just påbörjat arbetet med vallgraven. Jag bad honom bygga ett torn och en bit av en mur bredvid. Det tog fem minuter och kostade inget extra. Fem minuter. Alltsammans hade förmodligen tagit honom över en halvtimma. Det var ett välbyggt slott. Ett telefonsamtal och en halvtimma skilde mig alltså från Cornelia. Det kunde mycket väl vara en evighet. Men varför? Vad och vem hade fått henne att gå därifrån utan att säga något till mig? Jag tackade pojken och började gå mot parkeringen. "Du farbrorn!" ropade han när jag hade kommit en bit på väg. Jag vände mig om. "Jag har ett papper till dig!" Han sprang emot mig och stannade återigen upp ett par meter bort. "Vad då för papper?" suckade jag. "Farbrorn som gav det till mig sade att du skulle ge mig en tia för det!" sade pojken och lekte med fingrarna på läpparna. "Nej, vet du vad!" utbrast jag. "Nu har du fått så mycket pengar att du kan köpa hela glassbutiken! Jag vill allt se det där papperet innan jag ger dig så mycket som en femtioöring!" Pojken började slänga med huvudet. "Då river jag sönder det!" skrek han. "Står det något på det?" frågade jag och försökte låta vänlig. Pojken tänkte efter en stund innan han gick med på kompromissen. "En stor femma och en stor etta", muttrade han tjurigt. Jag grävde raskt fram en sedel ur plånboken och räckte den åt honom. "Köp du glassbutiken!" flämtade jag. Pojken gav mig kuvertet. Där stod mycket riktigt numret femtioett skrivet på utsidan. Sedan rusade han tillbaka till sandlådan och det praktfulla slottet. Jag slet upp kuvertet med fingrarna. Det innehöll en adress. Kyrkogatan femtioett. Mitt i det brinnande gettot. Där stod också hur jag skulle ta mig dit. Det behövdes. Jag ville inte slåss med vare sig polisen eller gatans parlament. Då skulle jag alltså få se det berömda nummer femtioett. Men inte tack vare mina egna ansträngningar. Någon annan låg hela tiden steget före mig. Men varför? Jag kände ett visst obehag inombords. Vad jag än företog mig var jag någon annans marionettdocka. Nu stod jag i begrepp att kasta mig in i ännu en situation som jag inte hade kontroll över. Och Cornelia var borta. Och papperen, dokumentet, Julius Kaisers testamente, eller vad man nu skulle kalla det. Jag startade bilen och lämnade förorten. Därnere i hamnen väntade kanske slutet på historien. På ett eller annat sätt.

Jag tog mig in i gettot via en kulvert som mynnade i hamnen. Den ledde bort en liten bäck som rann fritt genom en park mitt i området, inte alls långt från Kyrkogatan. Jag hade lekt där som barn. Det pirrade i magen när jag försvann in mörkret och gjorde vad jag kunde för att hålla fötterna torra. Jag tog mig osedd hela vägen till parken och genomlevde under tiden samma spänning, samma våndor, samma rädsla, samma rus som i barndomen. Samma förlösande känsla av att ha undkommit mörkrets makter när jag kunde skönja gräset och buskarna och träden i slutet av tunneln. Efter några minuter stod jag utanför det fallfärdiga huset på Kyrkogatan femtioett. Hjärtat gjorde volter och och förde ett förfärligt liv i bröstkorgen så att jag nästan trodde att jag skulle väcka hela huset. Men där fanns ingen att väcka, för hyresgästerna stod vid barrikaderna och kämpade för rätten att bo i ett hus som snart skulle falla samman av sig självt. Arma satar, tänkte jag och stack nyckeln i låset och vred om. Jag hade ingen aning om vad gumman hette, men jag drog mig till minnes att Johnny en gång hade sagt mig att hon bodde på nedersta våningen. Jag såg mig omkring i den fuktiga, mögelskadade, illaluktande, dunkla trappuppgången där färg och murbruk från väggarna låg i drivor på golvet. Där fanns bara tre slitna dörrar som inte bestod av mycket mer än några plankor. Med hjälp av cigarettändaren sökte jag efter ledtrådar på de olika dörrarna. Namnskyltarna sade mig ingenting, men vid andra försöket fick jag syn på en liten dekal från Själens Frihet som satt under handtaget på den bortersta dörren. Bingo! Jag satte nyckeln i låset och vred om så försiktigt jag kunde och hoppades på det bästa. Dörren gick upp.

Lägenheten var alldeles tyst och mörk bortsett från det svaga skymningsljuset. Den var förmodligen nyrenoverad, för det luktade starkt av färg och tapetklister redan i hallen. Det låg ingen post på golvet, och där stod inga skor, och det fanns inga kläder i garderoberna. Lägenheten gjorde överhuvudtaget ett kalt, nästan sterilt intryck, som om den nyligen hade ställts i ordning för någon som ännu inte hade flyttat in. Märkligt med tanke på att huset skulle rivas när som helst. Jag fortsatte genom hallen och stannade i öppningen till vardagsrummet. Jag såg mig omkring. Det var dunkelt, spöklikt, fullt av skuggor i skymningsljuset. Saker och ting får en speciell prägel när man betraktar dem just i övergången mellan dag och natt. Som om de befann sig i gränslandet mellan att synas och vara osynliga och tvekade om åt vilket håll de skulle gå. Ungefär som de flesta människor. Jag betraktade silhuetterna i rummet. Det är spännande med silhuetter. För dem är alla lika, de gör ingen skillnad på folk och folk. De svarta konturerna av en människa mot den blodröda solen säger just inget annat om henne än att hon är människa. Som silhuett är varje människa sig själv men också vem som helst. Alla människor gör vackra silhuetter. Utom möjligen Charles de Gaulle och Henry Kissinger. Det är förvisso en skönhet med begränsad attraktionskraft. Silhuetter gör alla människor lika genom att bryta ned dem till avtryck, kopior av varandra, utan plats för några egenheter. De saknar själ och utan själ finns ingen riktig skönhet. Det är spännande med silhuetter därför att de döljer tusentals små hemligheter bakom den där kolsvarta fasaden som ställer alla i samma dager. De ljuger och bedrar och narrar en att tro på dem i stället för på den människa som faktiskt skapar dem. Sådana figurer är alltid spännande. Jag vände blicken mot matbordet. Där fick jag syn på konturerna av ett rundat föremål, ungefär lika stort som en fotboll. Jag gick litet närmare för att se bättre. Det runda blev avlångt och fick kanter och sprickor och försänkningar. Jag gick ännu litet närmare, och plötsligt blev jag alldeles kall. Där på bordet stod utan tvekan ett människokranium.