Författarens tack

Romanföljetongen Julius och jag är härmed avslutad. Tack alla ni som läst och visat intresse! Nytillkomna läsare (eller gamla som vill återknyta kontakten med dessa märkliga personer och händelser) ombeds scrolla ned till slutet av dokumentet för att där finna glädje i början, alternativt använda arkivfunktionen med början i januari. Väl mött i nya bloggar framöver, men ta gärna del av denna om ni ännu inte har läst den!

Epilog

För en tid sedan läste jag i tidningen en dödsruna över en just avliden äldre dam. Där stod, som i alla dödsrunor, om allt det goda som den gamla damen hade gjort i livet, om alla andra liv som hon hade berikat med sin glädje och generositet, om hennes hängivenhet i sin yrkesroll, och hennes äventyr i ungdomen. Det var på många sätt en rolig dödsruna, om man får säga så. Den var välskriven och underhållande och gjorde kvinnan levande på ett sätt som nästan fick mig att tro att jag hade känt henne själv. Efter en stund slog det mig till min förvåning att det faktiskt också var så. Texten handlade om den gamla damen på nummer femtioett, satkärringen som hade övergivit sina barn, slagit Johnnys liv i spillror och stått i begrepp att låta Robin Kassan slita Cornelias dotter i stycken. Inget av detta stod förstås att läsa i artikeln. Ändå kan jag inte påstå att den var förljugen på något vis. Den bara undanhöll en viktig del av gummans personlighet. Men gör vi inte alltid det när vi skriver hyllningstexter eller dödsrunor? Den sidan som kom till uttryck i artikeln var också en del av gumman. Hon var förvisso en glad och munter och mycket charmerande person. Hon var säkert en hängiven yrkeskvinna. Hon gjorde säkert stor nytta i församlingsarbetet och i alla frivilligorganisationer där hon var medlem. Inget av detta påverkas av det faktum att hon i andra avseenden var en svinpäls. En människa är det vi vet om henne. Understundom rent av det vi vill veta om henne.

Det mest förvånande var att dödsrunan hade skrivits av någon som påstod sig vara hennes dotter – en människa som verkligen hade anledning att hata henne. Dottern antydde visserligen att hon inte alltid hade stått på god fot med sin mor, men hon framhöll att de hade kommit varandra nära det senaste året. Det hon själv inte visste om modern hade vänner och bekanta upplyst henne om. Och de målade upp sådana underbara bilder av gumman att texten nästan skrev sig själv. Allt detta stod i dödsrunan. Jag läste igenom den en gång till och fann att den handlade nästan lika mycket om dottern som om hennes mor. Jag såg framför mig en människa på jakt efter sitt förflutna som skapade sin egen rosenrabatt och slängde tistlarna på komposthögen. Det är den fördel man har när man konstruerar sina föräldrar: man kan göra dem till vad man vill att de skulle ha varit om man hade känt dem. Först blev jag arg och ville ta kontakt med dottern för att kasta sanningen i ansiktet på henne. Sedan tänkte jag efter. Vad hade jag för rätt att rota i den stackars kvinnans drömmar? Hon hade inte gjort mig något ont. Gumman på nummer femtioett var borta. Gud vare tack och lov! Men hennes dotter hade rätt till sina minnen, sina våndor, sin sorg. Sina lögner. Jag beslöt mig för att glädjas över att ännu en av dessa fruktansvärda människor hade kilat vidare. Själv var jag nästan färdig med min berättelse.

Häromdagen talade jag med Cornelia. Hon lever tillsammans med sin dotter och en ny man i en lägenhet i samma förort där hon en gång växte upp. Snart skall familjen flytta till ett av de nybyggda husen i det gamla gettot. De väntar nämligen tillökning. Cornelia och jag talar ofta med varandra. Hon är en förtjusande kvinna och hon har varit ovärderlig i arbetet med den här boken. Det mesta som står att läsa mellan dessa pärmar om Julius Kaiser, änglar och demoner, Robin Kassan, Fanny Frank, Rugbybollen, Stjärtgossen och alla de andra kommer från henne. Jag har alltid trott på henne, men jag skulle aldrig ha skrivit den här boken om det inte vore för att också jag under dessa omskakande och smärtsamma dagar fick uppleva de mest förunderliga ting. Jag klandrar inte den som tvivlar. Det är en otrolig historia, den går bortom allt förnuft. Jag vet vad jag själv har sett och det räcker för mig. Men det är en bra historia, och en sådan vill jag inte undanhålla någon. Cornelias dotter är snart fyra år. Hon heter Angelica. Hon vet att pappa är i himlen och att de skall träffas där om många, många år. Angelica längtar redan, men mamma har lärt henne att man måste vänta på saker och ting i livet. Också döden. Fast det säger hon naturligtvis inte! När hon ringde häromdagen var det för att berätta något märkligt: den lille mannen med fingrarna hade härförleden stått utanför dörren med blommor och presenter till flickan. Först kände hon inte igen honom. "Han var så full av liv!" som hon uttryckte det. Nu kommer han förbi en gång i veckan och tar ut Angelica i parken en stund. De brukar äta picknick tillsammans under det stora bokträdet intill dammen. "Det är konstigt, men jag saknar inte Julius", sade Cornelia till mig. "Varför skulle jag det? Han finns runt omkring mig hela tiden! Jag älskar min nye man, men inte som jag älskade Julius. Sådan kärlek har inte längre någon plats i mitt liv." Hon tystnade. Jag hörde hur hon formulerade tankarna genom luren. "Det är nästan skrämmande", utbrast hon till sist. "Jag är inte ens trettiofem år och jag har redan samlat på mig fler minnen än de flesta hundraåringar!" Hon började skratta. "Det låter som om du har förtjänat litet lugn och ro!" skrockade jag. "Ja, jag tycker nog det", svarade hon. Jo, det har hon. Men hon lever ändå ett aktivt yrkesliv. Hon är försäljningschef på ett av de klädföretag som tidigare ingick i Kaisergruppen. I dag drivs det av kyrkan. Ärkebiskopen är ordförande i styrelsen. Världen är en märklig plats.

I går såg jag Fanny Frank på tv. Hon arbetar som presschef hos borgmästaren och hon presenterade ett nytt äldreboende som staden skall bygga i bergen ovanför Teaterparken. Det mesta finns redan, konstaterade jag när jag såg bilderna. Explosionen förstörde inte särskilt mycket av kursgården. De skall visst kalla det nya boendet för Själens Vederkvickelse. Ränderna går aldrig ur. Den hurtige reportern berättade märkliga historier om vargungar som ylar i berget på nätterna trots att det inte har funnits varg i trakten på över hundra år. Det var samme karl som rapporterade från oroligheterna i gettot ett och ett halvt år tidigare. Jag kan inte med honom. Han påminner mig om fader Patrick, om orättvisan och lögnerna som vi alla fortfarande lever med. Strax efter kravallerna utrymdes gettot och invånarna föstes ihop i baracker utanför staden. Vi har fått ett flyktingläger invid stadsgränsen. De gamla husen är rivna och nya skjuter upp som svampar ur jorden. Några få är kulturminnesmärkta och står kvar som märkliga anakronismer bland stål och glas och sandfärgat tegel. Ett av dem är Kyrkogatan femtioett. Det gamla folket kommer aldrig tillbaka. De har inte råd, och de får förmodligen bo kvar i barackerna under överskådlig tid. Kommunen har inte pengar att bygga nytt, heter det. Illvilliga tungor kallar det kollektiv bestraffning och det retar gallfeber på polischefen. Det är alltid roligt att se honom tappa ansiktet på tv.

Teaterparken är populärare än någonsin. Själavandringen återinvigdes härom månaden efter det fruktansvärda terrorattentatet som enligt myndigheterna krävde ett okänt antal dödsoffer. Den märkvärdiga maskinen ser helt annorlunda ut. Mycket häftigare, säger ungarna. Det bästa med den är att den är ofarlig. Jag tog mig en tur häromsistens. Det mesta är sig likt, bortsett från att de hemlösa har ersatts av betalda statister. Det är numer förbjudet att kasta åt dem pengar, men nästan alla gör det ändå. Vakterna bryr sig inte. Vad gör väl det om folk drygar ut sina dåliga löner med en extraslant? Flera av de hemlösa har fått upprättelse och integrerats i samhället. Inte genom någon offentlig process, utan därför att borgmästaren av nåd förbarmade sig över dem. Det kunde han väl i så fall ha gjort långt tidigare, kan man tycka. Men det är lätt att skrika högt när man tror sig veta sanningen. Stor sak i det, det är sällan som någon lyssnar. Mannen med de spruckna glasögonen träffar jag nästan varje dag. Han har övertagit hålet i väggen i gränden nedanför kontoret. Den gamle ägaren dömdes för en tid sedan till tio års fängelse för anstiftan till upplopp, mordbrand och litet annat smått och gott. Den som sätter karmalagen före den romerska rätten tycker säkert att han förtjänar det. Det gör inte jag, men jag sörjer honom inte för det. Mannen med de trasiga glasögonen har kastat ut slöddret och fått ordning på stället. Dessutom lagar han riktigt god mat. Tyvärr känner han sig litet obekväm i mitt sällskap. Jag påminner honom om en tid i livet som han helst vill glömma, och om den mörka hemlighet som han och jag och några till delar. Ibland slår han upp en whisky till mig och viskar i mitt öra: "Tror du att jag kommer till helvetet när jag dör?" "Hur skulle det gå till?" brukar jag svara. "Du har ju redan varit där!" Då skruvar han på sig och muttrar irriterat: "Du skall inte ta så lätt på herrens straffdomar. Det finns alltid sängplats i Gehenna!" Och jag dricker ur och tänker att då borde han kanske göra något annat än att sälja sprit. Ibland saknar jag den gamle ägaren. Och jag tror varken på karmalagen eller Gehenna. Världen är orättvis. Allt vi kan göra är att försöka jämna ut den litet i kanterna.

Julius Kaiser dog för sina synder. Kanske fann han därigenom sin förlorade själ. Det lär jag aldrig få veta. Ibland undrar jag om han sitter däruppe i himlen tillsammans med Angelica och tittar ned på oss. Saknar han i så fall Cornelia, kvinnan som han alltid älskade utan att förstå det förrän livet nästan var till ända? Är han i så fall svartsjuk på hennes nye man? Saknar han den dotter som han bara träffade den gången då hon räddade hans själ undan plågorna i yttersta domen? Naturligtvis inte. Oräkneliga gånger under de arton månader som har förflutit sedan de där märkliga högsommardagarna har jag läst igenom det dokument som Julius Kaiser författade i klostret den kvällen då fullmånen var gul och innerlig och hade en besynnerlig glimt i ögat, som om den just då kände till mänsklighetens alla hemligheter och bar varje människas förtröstan i sitt hjärta. Det är allt som återstår av honom, bortsett från de minnen som lever i dem som en gång kände honom. Hans kropp återfanns aldrig, men jag tror för den skull inte att han är uppstånden från de döda och uppstigen till himlen där han sitter till höger eller vänster om Angelica, eller gud fader själv, för den delen. De döda är för alltid borta, deras själar finns inte någon annanstans. De lever bara i våra minnen och i återstoden av deras gärningar. Därom är jag fullständigt övertygad. Ändå är jag lika rädd för spöken som någonsin Oscar Wilde. Det är med spöken som med hemligheter: de senare är alltid mörka och de förra alltid farliga. Det säger förmodligen mer om oss levande än om de döda.

Jag vet allt detta, och likväl tror jag helt och fullt på vad Cornelia har sagt mig, och vad jag själv har sett med mina egna ögon. Jag kan inte förklara något av det. Ibland ligger jag sömnlös på nätterna och spelar upp bilderna av Rugbybollen som förvandlades till ett eldklot och satte sig till doms över Robin Kassan. Jag tror inte på en högre rättvisa, men just då förefaller den ha varit för handen. Nu tror jag i och för sig inte på dödsstraffet heller, och det hela var i så fall djävulens verk. Men det är och förblir en upplevelse som inte passar in i mitt värdesystem och som jag därför inte kan förklara. Så tills vidare får jag hålla till godo med vad den franske upplysningsmannen Pierre Louis Moreau de Maupertuis skrev för tvåhundrafemtio år sedan: "Kanske är det för tidigt att förklara världen. Vi kan bara beundra skådespelet." Och jag bänkar mig gärna i salongen. I dag har jag Veronica. Vi sitter och skrattar åt världens lögner och skändligheter över en flaska vin på nätterna. Vi älskar och njuter tillsammans och pratar om allt som vi inte förstår. Men vi bryr oss inte längre så mycket om det. Kanske är det för att vi har blivit gamla, eller visa, eller trötta. Stor sak i det, vi bryr oss åtminstone om varandra. Det är början till all förståelse.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 8

De hemlösa hjälpte mig ned efter en stund. Blod och köttslamsor på de trasiga kläderna vittnade om den förbrytelse som de helt nyss hade begått. De hade vräkt resterna av Robin Kassan i graven med brinnande olja. Det var ett passande slut för den mannen. Jag hade själv kunnat mörda honom; det föll på deras lott att faktiskt göra det. Vad var skillnaden? Deras ilska var kanske större än min, åtminstone mer personlig. De levde på allmosor i kloakerna, jag klarade mig oförskämt bra. Jag hade tjänat pengar på Robin Kassan. Visst hatade jag honom, men bara därför att han hade visat mig sidor av mig själv som jag inte tyckte om. Han hade inte tagit något ifrån mig, det hade jag lyckats undvika. Jag tog aldrig staven som han räckte mig. Det var min triumf. Han dog som en förlorare. De hemlösa däremot hade gjorts levande döda av honom. Vem var väl jag att klandra dem för att de slet honom i stycken? En man i ett par spruckna glasögon trängde sig fram genom hopen och hälsade mig med en bugning. Han såg besvärad ut. "Jag beklagar att det gick på det här viset", sade han dystert. "Varför det?" undrade jag. "Jag saknar honom inte." "Men det är inte rätt", fortsatte mannen med de trasiga glasögonen. "Kanske inte", svarade jag. "Men man kan inte alltid göra det rätta. Ibland får man hålla till godo med det nödvändiga." "Som offerlamm?" undrade han sorgset. "Nej", konstaterade jag. "Du har rätt. Jag menar bara att vår ondska inte alltid är något som vi rår över." Jag såg honom i ögonen: "Tror du verkligen att det här hade kunnat sluta på annat sätt?" Han tänkte efter. "Nej", svarade han till sist.

Jag plockade fram ett paket cigaretter ur fickan och bjöd runt. "Det finns många fler som han därute", sade jag efter en stund. "Vad menar du?" undrade mannen med de spruckna glasögonen. "Fler som Kassan, alltså", svarade jag. "Borgmästaren, ärkebiskopen, polischefen – de har alla tjänat honom. Låt inte Kassan bli det offerlamm som köper alla andra fria från deras lika stora skuld." "Jo", sade mannen med de trasiga glasögonen eftertänksamt. "Kaiser pratade om något liknande i går när vi hjälpte honom med maskinen." Han drog ett djupt bloss på cigaretten och såg mig i ögonen: "Men du måste förstå – vi är inte det avskum som vi har blivit i kloakerna. En gång levde vi i samhället precis som du. Vi hade familjer, god utbildning och fina anställningar. Åtminstone de flesta av oss. Några drev liksom jag egna företag. Robin Kassan och Julius Kaiser tog allt det ifrån oss. Ingen annan. Vi var det fundament som samhället vilar på. Vi hade inget otalt med borgmästaren; vi röstade på honom! Vi gick i kyrkan på söndagarna och skänkte pengar till ärkebiskopens fonder för mindre bemedlade, vi var polisens bästa vänner och deltog alltid i förebyggande åtgärder för att hålla brottslingarna borta från våra kvarter. Vi hyser ingen agg mot borgmästaren, ärkebiskopen eller polischefen." "Men utan deras stöd hade Robin Kassan aldrig kunnat bli den djävul som han var", försökte jag. "Det må vara hänt", svarade mannen med de spruckna glasögonen. "Men nu är han borta, liksom Kaiser. De har betalat med sitt blod och sina liv. Det får räcka. Vi är inga revolutionärer. Ge oss bara chansen att komma tillbaka till samhället och återskapa det som vi en gång hade. Det är den enda rättvisa vi kräver." "Men om ni inte sätter ned foten kommer sådant här att hända om och om igen", insisterade jag. "Det är inte vårt problem", svarade mannen med de trasiga glasögonen. "För övrigt är vi alldeles för trötta." Han tog mig vänligt i armen: "Kom, låt mig visa dig vägen till andra sidan."

Fanny Frank stod lutad mot räcket intill graven med brinnande olja och sög på en cigarett. Hon granskade mig med sina iskalla ögon när jag kom emot henne från löpgraven där Julius Kaiser hade mött sitt öde. "Vad säger du, John Smith?" skämtade hon. "Är jag din Pocahontas?" Ett avmätt leende kom över hennes läppar. Hon verkade inte särskilt nedslagen av det som hade hänt. En kvinna som hon överlever alltid, tänkte jag. "Jag tror inte det", svarade jag och plockade fram en cigarett. Hon tände den åt mig och lät fingrarna vandra över min hand. "Men visst hade det varit skoj att tävla mot varandra!" sade hon med den där förföriska rösten som blandade Mae West med Ingrid Bergman. Jag kände efter, men allt var stilla i byxorna. "Vi gör nog bäst i att låta bli", svarade jag småskrattande. Vi stod tysta en stund och sög på våra giftpinnar. "Han ville att du skulle döda honom", sade Fanny Frank till sist. "Det var hans plan. Hela tiden. Ända sedan den där första gången när ni träffades baren, tror jag. Långt innan jag kände honom." "Jag vet", svarade jag. "Jag insåg det när vi hängde där i luften tillsammans och han räckte mig staven." "Var det därför som du inte gjorde det?" frågade Fanny Frank utmanande och spände de små ögonen i mig. "Var det verkligen samvetet som hindrade dig från att döda honom, eller var det för att du visste att han i så fall skulle avgå med segern?" "Det är principerna som räddar oss från våra lustar", mumlade jag och blåste rök över graven med brinnande olja. Jag hade inte lust att bemöta ett sådant påstående. Det var alldeles för provocerande. Det värsta av allt var att jag själv inte visste svaret.

"Har du dokumentet?" frågade jag efter en stund. "Nej", svarade Fanny Frank. Av någon anledning trodde jag henne. "Jag kommer inte att hålla tyst om det här", fortsatte jag. "Nej, varför skulle du det?" svarade hon utan vidare. "Skrämmer det dig?" undrade jag. "Inte särskilt", sade Fanny Frank och skrattade. "Jag är inte särskilt lättskrämd." Hon lade handen på min axel och såg mig i ögonen: "Och varför skulle jag vara rädd?" frågade hon med sitt blixtrande leende. "Ingen kommer ändå att tro dig!" Vi skrattade båda två. Det kändes befriande. Jag och den där satmaran, den fruktansvärda människan som hade gjort så mycket ont. Men hon hade förstås aldrig dödat någon. Inte jag heller. Jag hoppades att det var allt vi hade gemensamt. Men jag var långtifrån säker. "Hur går det med själarna i berget?" sade jag till sist. "Hurså?" undrade Fanny Frank. "Tänker du släppa ut dem?" frågade jag. "Jag tror inte att det går", svarade hon. "Men kanske att de flög sin kos i explosionen", fortsatte hon. "Frågan är vart. Ärkebiskopen skall hålla tal till invånarna i gettot i eftermiddag. Hur tror det att går om han plötsligt drabbas av dåligt samvete och ångrar allt han har stått för i decennier?" "Sanningen är alltid bättre än lögnen, åtminstone i längden", konstaterade jag självsäkert. "Också när du vet att din fru kommer att lämna dig om hon får reda på att du har varit otrogen?" undrade Fanny Frank. "Det är väl för fan inte samma sak!" utbrast jag. "Jo", svarade Fanny Frank. "Det är precis samma sak." Jag sög i mig det sista på cigaretten och kastade fimpen i graven med brinnande olja. Vilken tröttsam kvinna! Jag vände på klacken och gick bort mot något som kunde vara utgången. "Jag hoppas att du finner den!" ropade Fanny Frank efter mig. "Vad då?" svarade jag irriterat. "Sanningen!" Jag kunde inte hålla mig för skratt: "I så fall lovar jag att skicka en kopia till dig!" "Det behövs inte!" fnissade hon. "Jag har den redan!" Det var smärtsamt att erkänna, men i hjärtat visste jag att hon hade rätt.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 7

Cornelia kröp fram till randen av löpgraven och letade efter Julius som låg på botten, utslagen, blodig och med ett hål i bröstet där metallstaven hade träffat. Det vilade en förunderlig stillhet över honom. Försiktigt hasade hon sig ned i graven och tog hans huvud i sin famn. "Julius…" snyftade hon. "Snälla, säg något." Julius svarade inte. Hon vaggade honom försiktigt en liten stund, och plötsligt sträckte han ut handen och rörde vid hennes ansikte. För första gången. Någonsin. Han formade ord med munnen, men ingen av oss kunde höra vad han sade. Bara Cornelia. Hon visste vad han ville säga. "Tack, min älskade, tack för allt!" viskade hon och vandrade med fingrarna över hans läppar, och han kysste dem, och sedan lutade han sig tillbaka och somnade in. Cornelia tog gråtande en glasbit som hade slitits loss i explosionen och skar sig i fingret och lät blodet droppa ned i munnen på Julius, och det fräste till och bubblade en liten stund, och sedan steg ett stort ljus ur hjärtat på honom och försvann ut genom ett fönster strax under takåsen. Samma fönster genom vilket solen hade kastat sina strålar över dem den där morgonen för så länge sedan då de hade sovit på loftet tillsammans. Den där enda morgonen. Allt var slut, Julius var borta. Han räddade sig själv och flickan genom att låta hennes godhet flöda genom sin kropp till dess varken han eller maskinen orkade längre. Han visste att slutet var hans enda räddning. Och vem vet, kanske upplevde han för ett ögonblick det där fjärde aggregationstillståndet som han alltid hade längtat efter. På riktigt.

Jag andades ut, om och om igen, tills jag begynte nedklättringen. Då hörde jag plötsligt satkärringen långt under mig: "Förbaskade avföda, Satans förrädare!" Jag tittade ned och fick se henne stå vid maskinen med den gråtande flickan i ett stadigt grepp. Hon hade tagit kontroll över vinschen med Robin Kassan och nu styrde hon honom raskt mot säkerheten. "Det är krut i gumman, skall du veta!" ropade han förtjust och brast i skratt, och hostade, och skrattade igen. "Vad tycker du förresten om min trollstav?" hojtade han och höll upp staven och drog till i ena ändan så att stora knivblad med hullingar for ut ur den. "Själv älskar jag den! Skall vi se vad flickan tycker?" Satkärringen skrattade så att hon blev alldeles rusig och nästan föll omkull. Jag klättrade vidare. Jag var nästan framme vid vajern i taket. Den var fäst i en lina som löpte hela vägen till andra sidan. Det var samma lina som bar upp vinschen där Robin Kassan hängde. Satkärringen styrde honom allt närmare marken och räddningen. Jag skyndade på och snubblade till, tappade nästan taget och fattningen, men kom till sans och fann greppet igen. Det var säkert trettio meter till marken. Jag var livrädd.

Plötsligt hörde jag satkärringen skrika. Jag stannade upp och tittade ned mot maskinen och fick se hur den lille mannen med fingrarna hade kravlat sig upp över kanten och dragit omkull gumman så att hon tappade greppet om flickan. Sedan skickade han Robin Kassan långt ut i luften. "Din lille skit!" skrockade Kassan. "Du tror väl ändå inte att du kan rå på mig?!" Samtidigt sparkade satkärringen till den lille mannen på smalbenet så att han föll ihop med ett skrik. För första gången ingrep nu Fanny Frank och tog kontroll över reglagen, och snart var Robin Kassan på väg tillbaka igen. Jag såg vajern strax ovanför mig, sträckte ut handen och rörde vid den, tog ännu ett steg, grep tag i den och virade den runt mina händer och armar. Sedan klättrade jag upp till toppen av staketet och gjorde mig beredd att kasta mig ut. Då bröt helvetet löst. En våldsam explosion skakade berget en bit bort. Sedan följde en till, och ännu en. Hela tiden kröp de närmare. Rök och damm och bråte kom farande ur gången som förband Själavandringen med bergrummen under Själens Frihets kursgård. En sista explosion satte hela byggnaden i gungning. Jag tappade fotfästet och for iväg mot Robin Kassan som just stod i begrepp att ta emot flickebarnet från satkärringen. Han tittade upp och skrattade till strax innan jag träffade honom med fötterna i bröstet. Satkärringen kastades ned på plattformen och bröt lårbenshalsen. Den lille mannen med fingrarna återtog kontrollen över reglagen och förde Robin Kassan över graven med brinnande olja till andra sidan där de hemlösa väntade med påkar och slipade bitar av glas och järn i händerna. De sjöng inte längre Själens Frihets kampsång. Jag hade fått tag i en bit av hans käp och följde efter. De hemlösa hjälpte fram mig med sina hurarrop, med sina krav på upprättelse och Robin Kassans blod. Mannen på Försäkringskassan. Tänka sig. Han flinade: "Se där, du är minsann som jag! Men här, ta staven, ta den och gör slut på mig!" Han räckte fram staven. Jag tvekade. "Det är väl vad du vill?" fortsatte han. "Du har den rätta ändan, den är ofarlig för dig. Men ta den då, gör slut på mig!" Jag tog tag i ändan på staven. Den var mjuk, välsnidad, inbjudande. Förförisk. Den doftade av makt och domsrätt. Jag tvekade. "Men ta den då!" skek han. Vädjande. Jag släppte taget. En sådan tjänst tänkte jag inte göra honom.

Jag ropade till den lille mannen med fingrarna att vinscha in oss. Jag hoppades att han fortfarande hade kontroll över reglagen. När jag inte fick något svar vände jag mig om och fick se något som jag aldrig kommer att glömma: ur tunneln som förband Självandringen med bergrummen under Själens Frihets kursgård kom Rugbybollen rusande. Han var helt övertänd och allt eftersom lågorna slukade honom blev vi varse hans verkliga kropp: de spetsiga öronen blev till små horn, ögonen brann gult av illvilja, fettet runt magen försvann och blottade benen, och fötterna var verkligen klövar. Nu såg han ut som en riktig djävul, en sådan som man kan se på medeltida kyrkmålningar. Han fortsatte ut över kanten till graven med brinnande olja, men i stället för att falla ned förvandlades hans kropp till ett eldklot som for iväg mot mig och Robin Kassan. Jag tog spjärn mot Kassans kropp och sköt mig bort så långt jag kunde. Eldklotet träffade en bit ovanför huvudet på honom, slet av vinschen och fortsatte till slutet av Själavandringen där det exploderade. Robin Kassan föll handlöst till marken där de hemlösa tog emot honom med sina klubbor och pikar och hemmagjorda knivar. Jag vände bort blicken. Det räckte med att lyssna till skrik som blev till kvidanden som blev till flämtningar som blev till gnyende snyftningar. Några minuter senare var allt över och det blev tyst. Mannen på Försäkringskassan var borta.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 6

Mannen på Försäkringskassan skrattade när han fick se vad jag höll på med. "Tyvärr, min gode man, jag måste göra Er besviken!" utbrast han muntert. "Vi låter aldrig publiken delta i våra föreställningar. Det är alldeles för farligt!" Strax därpå märkte jag hur staketet växte och blev någon meter högre. Jag klättrade vidare. Så länge jag klamrade mig fast ordentligt skulle inget hända. "Nåväl!" fortsatte mannen på Försäkringskassan. "Ni får så gärna idrotta under tiden, om Ni vill. Men låt mig fortsätta presentationen: till höger om Er – och allt längre ned, som Ni förstår! – hjärtat i vår föreställning, all vår längtans moder, den märkvärdiga maskinen!" Applåderna vällde fram ur högtalarna. "Och vem står vid spakarna, om inte vår gamle trotjänare som en gång undgick döden men trots allt dog ändå, och vars fingrar är så flinka att de rör sig av sig själva!" En strålkastare riktades mot den lille mannen med de underliga fingrarna som drog ihop och rätade ut sig med jämna mellanrum på båda händerna samtidigt. Han såg bister ut, inte muntert likgiltig som tidigare på morgonen. Det var tydligt att något hade hänt med honom under vårt samtal. "Vår lille vän har dragit i spaken många gånger, skall Ni veta!" påpekade mannen på Försäkringskassan samtidigt som han lät sig vinschas upp en bit för att hålla jämna steg med mig. "Men nog om det!" fortsatte han med en röst som skrämde upp den lilla flickan. "Vi har ännu en huvudperson här i dag, en som ni väl inte känner men ändå känner till, har träffat och samtalat med, och vad vet jag? – Ni kanske tycker att ni känner honom! Mina damer och herrar – förlåt, blott min herre förstås! – i löpgraven bakom maskinen: allas vår oersättlige Julius Kaiser!"

Ljuset träffade Julius Kaiser som jag tyckte verkade starkare och friskare än på mycket länge. Ett gott tecken, undrade jag, eller hade han bara återvänt till fållan? Jag klättrade vidare. Mannen på Försäkringskassan spelade gråtfärdig: "Men bäste herrn, Ni måste förstå att detta är en väldigt speciell dag för vår Julius. I dag skall han föra den gåva som vi alla avundas honom vidare till sin dotter!" Jag ryckte till så att jag nästan tappade taget. Långt under mig hörde jag hur Cornelia flämtade till. Mannen på Försäkringskassan riktade staven och blicken mot mig så att han såg ut som Onkel Sam: "Men visste ni inte det?" utbrast han och spelade förvånad. "Att den lilla flickan, allas vår Divina Monstera, är Julius Kaisers egen dotter? Den han fick tillsammans med den dygdiga Cornelia? Nå, vi fick allt hjälpa flickan till rätta, för hon var inte så dygdig när hon kom till oss." "Du ljuger!" skrek Cornelia. "Ditt monster, du ljuger! Flickan är min och Johnnys och jag skall ta henne härifrån och sedan skall ni alla brinna i helvetet!" Hon pekade ut var och en med fingret: "Du, och du, och du, och du, och du, och du!" Nu blev den lilla tvååringen vettskrämd och började gråta. Sedan sprang hon och gömde sig bakom rumpan på satkärringen för att komma undan sin förtvivlade mor. Fanny Frank fnyste åt Cornelia som om hon bara var en irriterande liten fluga. "En sådan fasansfull figur", fräste satkärringen indignerat. "Skrämma upp flickungen på det viset! Skäms på sig!" Gumman spelade bra, och Cornelia kunde inte annat än stirra på henne. Hon hade inte ord för vad hon ville säga. Hon förstod inte sådan ondska, sådan lögn och skrupelfrihet.

"Det är sant, Cornelia", sade Julius efter en stunds tystnad. Han talade så lågt att orden nästan inte gick fram. "De lurade av mig min säd en gång när jag inte var vid mina sinnen." Cornelia blev alldeles stum. "Men hur…?" flämtade hon till sist. "Trodde du verkligen att Johnny var kapabel till något sådant?!" snäste satkärringen. "Att skapa nytt liv? Du är allt dummare än tåget!" "Vi befruktade dig när vi hade lagt in dig på sjukhuset", sade Fanny Frank torrt. Cornelia var tvungen att sätta sig ned på golvet. "Så då är alltså mitt barn också Julius dotter?" snyftade hon. "Tekniskt sett", svarade Fanny Frank. "Eller snarare biologiskt. Men hon tillhör oss. Och om du tänker på saken är det inte mer än rätt: du och Kaiser hade aldrig fått till det på egen hand! Glöm flickan. När allt det här är över skall du vara glad om du fortfarande lever. Du är frisk och kry och inte särskilt gammal. Skaffa dig en annan unge att dalta med!" Jag klättrade vidare och kände hur staketet växte ytterligare. Jag befann mig säkert femton, tjugo meter ovanför plattformen vid det här laget. Där nere såg jag hur Cornelia reste sig upp och tog några staplande steg mot Julius, förbi den äcklade Fanny Frank. "Gör det inte!" snyftade hon. "Älskade Julius, gör det inte. Inte mot din egen dotter! Vår dotter. Vårt liv, vårt blod, frukten av vår kärlek!" "Lita på mig", mumlade Julius. "Jag gör det för hennes skull. Lita på mig."

Mannen på Försäkringskassan ryckte till i selen och fanfaren dundrade ur högtalarna. "Så, så, mina vänner, tiden är knapp! Nu när vår gäst har lärt känna hela ensemblen är det väl ändå dags för huvudnumret!" Han snurrade ett varv i luften med ett aningslöst uttryck på läpparna. "Men vad är det Ni säger?" utbrast han förvånat. "Mitt namn, mitt eget namn, men det kan väl kvitta? Nåväl, om Ni nu insisterar, så låt mig presentera Er allra ödmjukaste värd och vän och skyddsängel: en sång för Robin Kassan, får jag be?" En glad låt strömmade ur högtalarna. Robin Kassan, tänkte jag. Ett sådant bögnamn! Jag klättrade vidare. "Ni siktar visst mot stjärnorna, min vän!" skrockade Kassan. "Gärna för mig, men låt mig för all del göra Er sällskap!" Han ryckte i linan och lät sig vinschas upp ytterligare några meter. "Sådär! En sådan ypperlig placering. Låt oss nu se vad maskinen kan göra för det lilla flickebarnet!" Nu vidtog ett mycket obehagligt skådespel. På andra sidan rälsen bar skaror av hemlösa fram stora krukor fulla med brinnande olja som de placerade vid randen av graven. Sedan ställde de sig på rad bakom krukorna och började rabbla Själens Frihets valspråk: Animi Libertas Prosperitas Tua – Själens Frihet Din Välgång. Om och om igen tills orden flöt samman och inte gick att skilja från varandra. Satkärringen lämnade villigt över det lilla flickebarnet till Stjärtgossen och Rugbybollen som ledde henne uppför trappan till den märkvärdiga maskinen. "Mitt barn, mitt barn!" skrek Cornelia och sprang efter dem, men gumman fällde henne med kryckan. "Dumskalle!" skrattade hon. Tänker han verkligen göra det, undrade jag. Sätta staven i maskinen och förgöra sitt eget barn? Jag hade gärna kastat mig ut och dödat både Julius Kaiser och mig själv om jag bara hade haft anledning att tro att det skulle lyckas. Det hade jag inte. "Lita på mig", mumlade Julius därnere i löpgraven. Jag klättrade vidare.

Flickan förstod inget av det hela. Hon skrattade muntert när de båda männen ledde henne fram till den trattformade öppningen på framsidan av den märkvärdiga maskinen. Först när de band fast hennes händer vid det normandiska tvåhandssvärdet begynte hon gny och göra motstånd. "Ta det lugnt lilla vän, allt är som det skall!" ropade satkärringen. Men repen skavde och gjorde ont och flickan kunde inte röra sig, och till sist började hon gråta. "Var stark, min älskling", snyftade Cornelia. "Allt kommer att gå bra." "Knip käft, satunge!" skrek Fanny Frank, men flickan grät allt högre. "Divina, nu håller du tyst!" röt satkärringen, men flickan bara fortsatte att gråta. "Tyst, min älskling", viskade Cornelia. "Mamma är här. Inget ont skall hända dig." Och plötsligt tystnade flickan. "Mamma?" snyftade hon. "Ja!" utbrast Cornelia och sken upp. "Mamma är här!" "Mamma!" skrek flickan och började gråta mycket häftigare än tidigare. "Snyggt!" stönade Fanny Frank. "Robin, kan vi inte göra slut på det här spektaklet snart?!" Robin Kassan gjorde en piruett i luften och höjde staven. "Så gärna, min söta! Herr Kaiser, är ni redo?" Julius stönade jakande. "Och maskinisten?" Den lille mannen med fingrarna muttrade något till svar. "Nå, då så! Låt resan begynna, gör själen fri, och flickan till ett redskap för ingen annan än sig själv!" Kassan sänkte staven. "Gör det inte!" skrek Cornelia en sista gång, men det var försent. Maskinen begynte skaka och skälva och stånka och frusta, och rök stod ur taket, och flickan skrek, och Cornelia, men deras skrik överröstades av det hemska oväsendet från maskinen som jagade upp sig i ett aldrig tidigare skådat tempo. Satkärringen tjöt av upphetsning, Robin Kassan dansade runt i luften och sjöng glada sånger, och Fanny Frank tittade på klockan och såg uttråkad ut. Stjärtgossen och Rugbybollen drog sig försiktigt bort mot löpgraven, som om de var på väg någonstans. Jag klättrade vidare.

Jag hade fått syn på en vajer som hängde ned från en lina i taket och tänkte att om jag bara fick tag på den kunde jag manövrera mig i position ovanför Julius Kaiser och kasta mig över honom och döda oss båda. Önsketänkande. Men något annat var på väg att hända. Fanny Frank var den första som anade oråd. Den stackars flickan som stod bunden vid det normandiska tvåhandssvärdet grät och skrek, men annars tycktes hon vara märkligt opåverkad av de våldsamma krafter som kämpade mot varandra framför henne. Julius däremot kastades fram och tillbaka i löpgraven, och det var bara med stor möda som han lyckades hålla fast i den lilla metallstaven. Allt oftare slog blixtar ut ur mun och öron på honom, och huden fick ett gyllene skimmer över sig. Plötsligt tog maskinen eld, glaset började smälta, och Julius skrek för första gången, högre än satkärringen och flickan och Cornelia, och Robin Kassan tycktes ana vad som var på färde och ryckte i selen och ropade till den lille mannen med fingrarna att stoppa maskinen, men han bara log. Som om han drog sig till minnes den där gången när han åt picknick med sin hustru i det gröna. Kassan svor över honom. Något annat kunde han inte göra där han hängde i sin sele över rälsen och graven med brinnande olja. De andra hantlangarna hade flytt fältet. För första gången var han övergiven av dem han alltid hade haft makt över. Plötsligt hördes en våldsam smäll och jag såg hur en stålkula slungades ur maskinen och slog upp ett stort hål i taket innan den fortsatte ut i universum. Julius kastades bakåt i löpgraven och fick metallstaven i bröstet, och den lille mannen med fingrarna ramlade ned från maskinen och blev liggande på randen av graven med brinnande olja. Stålramen och det glas som satt kvar i den föll ihop i en rykande hög på botten av det som återstod av den märkvärdiga maskinen. Därefter intet.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 5

Det var som att stiga ut på månens baksida. Överallt mörker. Inte svärta eller sot, bara mörker. För ett ögonblick kunde jag se mina fötter i ljuset från dörröppningen. Sedan gick dörren igen. "Finns det en lampa eller nåt här?" mumlade jag. När jag inte fick något svar upprepade jag frågan med större oro och eftertryck. Tystnad. Jag våndades och började treva med händerna i mörkret efter min ledsagare, en strömbrytare eller åtminstone något att hålla i. Men överallt tomhet. Mörker och tomhet. Jag kände mig obehaglig till mods. Riktigt obehaglig. Liten, rädd, ängslig, utlämnad. Som ett övergivet barn som längtar efter mamma. Till och med bödeln är bättre än ensamheten. Sekunder gick förbi, minuter. Snart samlade de ihop sig till en evighet. Den stumma tystnaden bröts ibland av hemlighetsfulla ljud som fick mig att rysa. Det gnisslade och sprakade, ven, viskade och studsade. Jag skakade i kroppen, kallsvettades och hörde ljudet av mina fötter som rörde sig mot golvet utan att jag tänkte på det, tänderna som gneds mot varandra och gaserna som bubblade i magen. Sedan hände det. Det började med vibrationer i marken under mig, därefter riktades en ensam ljuskägla mot en öppning i väggen en bra bit bort. Ögonen hade vant sig vid det fullständiga mörkret och det svaga ljuset bländade mig så att jag inte kunde se klart på flera sekunder.

Sedan hörde jag det skramlande ljudet av tivolivagnar, och plötsligt kom synen tillbaka och jag såg hur ljuskäglan följde en ensam vagn som skakade fram på rälsen ett femtiotal meter från där jag stod. Vagnen tjöt och skrek och gnistorna yrde när den bromsade in och blev stående rakt framför mig. En ensam ljuskägla spred plötsligt ett svagt ljus över min omedelbara omgivning. Jag begrep att jag stod på en avsats som förmodligen överblickade en del av Själavandringen. Plötsligt avbröts mina utforskningar av en öronbedövande fanfar som nästan fick mig att tappa fattningen, och sedan utbröt ett enastående fyrverkeri som lyste upp det väldiga rummet som omgav mig. Jag gick fram till staketet på avsatsen och tittade ut. Där nedanför anade jag en plattform som ledde fram till en grav som säkert var femton meter bred, och mitt i graven löpte rälsen på stag som stack ut ur plattformens sida. Bortom rälsen, på andra sidan där marken var betydligt lägre, skymtade jag rörelser i det svaga ljuset. De hemlösa, tänkte jag. De som lät sig hunsas av andra för att överleva dagen. Jag tittade igen, men rörelserna var borta. Jag visste att den märkvärdiga maskinen borde ligga till höger, men innan jag hann vända mig om dog fyrverkeriet ut och därmed ljuset. Ännu en öronbedövande fanfar fick rummet att skälva och jag grep om staketet för att inte tappa balansen. Sedan började föreställningen.

Med en van rörelse reste han sig upp i vagnen – mitt öde, vilddjuret, mannen som hade gjort mig till den jag var. Mannen på Försäkringskassan. Han var klädd i käp och hög hatt som en trollkarl, och i handen bar han en halvmeter lång stav. Han slängde med käpen, tog hatten i handen och bugade sig mot mig. "Men se, min vän herr detektiven!" utbrast han likt en van estradör. "En sådan oväntad ära! Vad för Er månne till vår enkla morgontillställning? Nyfikenhet? Lust? Glädje? Sorg?" – han gjorde en liten paus – "Hat?" Sedan skrattade han. Det var ett genomträngande och mycket obehagligt skratt. Men det var hest, och det märktes att han kämpade för att inte hosta. "Nåväl!" fortsatte han till sist. "Ni skall inte behöva vänta på underhållningen!" Han tittade befallande mot utrymmet under avsatsen där jag stod: "Musik!" Plötsligt fylldes det väldiga rummet av gammal marschmusik som strömmade ur jättelika högtalare. Mannen på Försäkringskassan svängde på klacken och riktade staven åt det håll som tågen kom från på dagarna. "Och ljus!" ropade han. Samtidigt som väldiga strålkastare lyste upp mynningen i väggen där tågen kom farande, spände han fast sig själv i en sele och lät sig vinschas upp i luften under det att hans egen vagn rullade bort för att ge plats åt fler ekipage. Han slängde med käpen omkring sig samtidigt som han presenterade de medverkande: "Mina damer och herrar!" Han skrattade litet förläget. "Min herre, förstås, den ende, men ändå! Jag ger Er nu Fröken Frank och den dygdiga Cornelia!" Det rasslade till i tunnelöppningen och en tivolivagn med Fanny Frank och Cornelia rullade fram till en spång som förband rälsen med plattformen. Där steg de av och Fanny Frank föste den gråtande Cornelia framför sig. Till höger anade jag en stor konstruktion som förmodligen var den märkvärdiga maskinen. "Den dygdiga Cornelia, min gode man!" fortsatte mannen på Försäkringskassan och svängde med käpen. "En alldeles förtjusande liten tragiker! Henne skall min herre få se mycket av i kväll. Men först de andra i vårt galleri!" Han riktade staven mot tunnelöppningen i en pose som påminde om hur seraferna brukar blåsa i lurar inför herrens härlighet på gamla målningar: "Tant Agatha, eller haggan på nummer femtioett!"

En ny tivolivagn rullade fram och i den satt mycket riktigt den gamla damen på nummer femtioett i vars händer den stackars Johnny en gång hade överlåtit sitt liv. Vagnen stannade framför den märkvärdiga maskinen och satkärringen steg ur under inspelade applåder och hurrarop som strömmade ur högtalarna. Kutryggig staplade hon över spången med händerna i en trotsig segergest över huvudet, rosiga kinder och ett omisskännligt farmorsleende på läpparna. "Tant Agatha är ensemblens nestor", upplyste konferencieren från sin position i fria luften. "Hon har gjort mer för själens frihet än någon av oss andra. Att skåla i champagne när ens egna barn försvinner – det kallar jag en dolkstöt i ryggen på allt vad hänsyn och sentimentalitet heter!" Han riktade plötsligt staven mot mig och spelade allvarlig: "Min herre kanske tycker att det låter avskyvärt, men om Ni inte dristar rannsaka er själ, låt mig då göra det och jag skall inte så som Caesar överraskat fråga, utan konstatera: Även du, min Brutus!" Han skrattade igen – rått, hest, isande, men jag hörde att hostan kröp närmare. Applåderna strömmade ur högtalarna och damen på nummer femtioett myste allt vad hon kunde där nere till höger, bredvid den gråtande Cornelia.

"Nåväl!" fortsatte mannen på Försäkringskassan bistert. "Morgonen randas och vi har blott några timmar till vårt förfogande. Dags därför att presentera en av denna morgons absoluta huvudattraktioner: den förtjusande flickan Divina Monstera i sällskap av sina kavaljerer – En av dem också min egen! tillade han med spelad förlägenhet – Stjärtgossen och Rugbybollen!" Ännu en tivolivagn skramlade fram på rälsen och för första gången såg jag nu frukten av Cornelias och Johnnys kärlek: en underbar liten mörk flicka i tvåårs åldern med stora, runda ögon som sin mor och ett oemotståndligt leende. Det gick en rysning genom kroppen på mig, en koppartråd av ursinne som laddade varje cell på vägen med raseri. Jag ville slå, ta, rycka, hoppa, springa, handla, göra något – kasta mig ut från avsatsen och nedkämpa fröken Frank, satkärringen och de där halvfigurerna i vagnen som jag aldrig hade sett förut, ta flickan i famnen och Cornelia i handen och rädda dem undan den här perverterade dödsdansen. Men det var säkert tio meter ned till plattformen och jag hittade ingen trappa som förband den med avsatsen. Jag tvingades lägga band på min ilska, hålla huvudet kallt, vänta ut hostan och krämporna som svinet på Försäkringskassan trots allt lade i dagen, på något sätt få honom ur balans, och därmed hantlangarna, och under tiden dessförinnan tänka och studera, utforska och tänka, tänka, tänka tills jag fann ett sätt att ta mig därifrån. Foten i kläm, jajamensan! Tänk positivt, det finns alltid en utväg. Gud vet att jag försökte. Vagnen stannade framför den märkvärdiga maskinen och den lilla flickan rusade glatt över spången fram till satkärringen som förmodligen var den som stod henne närmast. Ibland kommer Satan i en prästkappa. "Mitt barn, mitt barn!" skrek Cornelia. "Mitt älskade barn! Känner du inte igen mig?!" Den lilla flickan blev rädd för den främmande kvinnan som skrek så förfärligt och gömde huvudet i satkärringens kjol. Det skar i hjärtat på mig att se Cornelia förtvivlad och dottern så rädd för sin egen mor, men ännu kunde jag inget göra.

De två figurerna som mannen på Försäkringskassan hade presenterat som Stjärtgossen och Rugbybollen lommade över spången och gjorde resten av församlingen sällskap på plattformen. Den yngre mannen, den som förmodligen kallades Stjärtgossen, såg butter ut. Han hade fullt med tatueringar på armarna och ett stort ärr i ansiktet. Den andre var liten och rund och påminde verkligen om en rugbyboll. Jag förstod att det var denna figur som Cornelia hade omtalat som dödsängelns hantlangare. Så då fanns han alltså i verkligheten, tänkte jag. Eller åtminstone någon som såg ut på det viset. Jo, han hade förvisso drag över sig som inte alls var mänskliga. Det lätt konformade huvudet, de små kattlika ögonen och fötterna som mest påminde om klövar. Mannen på Försäkringskassan harklade sig: "Men ack, ack, ack! – jag glömde visst att påpeka att kavaljererna är kakor ifrån Drömfabriken. Kanske har ni sett deras senaste storsäljare 'Att döda en präst'?" Han skrattade igen och nu trängde hostan fram, men han lyckades integrera den i skrattet så att det blev ännu hemskare. Den lilla flickan tryckte in ansiktet i satkärringens kjol. Och blodet frös till is i mina ådror. Där stod de framför mig, svinen som hade tagit livet av fader Patrick och skändat hans kropp och det heliga korset. Jag satte foten mot en ribba i staketet och började klättra.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 4

Klockan var nästan två på morgonen. Bara tre timmar till slutet. Två kvar tills jag måste ge mig av. Jag hade ingen lust att tillbringa dem med att rulla tummarna, åtminstone inte nykter. Jag tänker inget vidare då. Som tur var stängde hålet i väggen inte förrän fyra på morgonen. Jag slängde på mig rocken och låste dörren till kontoret. För gott, undrade jag utan att det skrämde mig nämnvärt. Jag kände mig märkvärdigt orädd. Kanske kommer modet när man vet att man skall göra det rätta, tänkte jag. Men visste jag det? Hissen stannade med ett ryck, och jag skyndade ut i gränden. Ett par småfeta fyllisar i medelåldern höll på att slå ihjäl varandra strax intill min bil. För vad? En kvinna, kung och fosterland, pengar, knark eller sårad stolthet? Förmodligen för att de inte hade något bättre för sig. De såg rätt gulliga ut där de tumlade runt på gatan med skjortor och magar hängande utanför byxorna. "Akta kärran!" ropade jag och slank in på krogen. Jag slog mig ned i baren och tittade ödmjukt på den surmulne ägaren som aldrig gjorde sig någon brådska med gästernas beställningar. Tv-apparaten i taket stod på som vanligt. Den pumpade ut välredigerade bildspel från dagens händelser i gettot. Knappt hade jag öppnat munnen förrän det stod en öl och en whisky på bardisken. Det hade bara hänt ett par gånger tidigare, och det skvallrade om att gubben i baren var pratsjuk. Det bekymrade mig, för jag förstod vad han ville prata om.

"Slödder!" utbrast han och blängde ilsket på mig. "Hursa?" undrade jag försynt. "De där vettvillingarna nere i hamnen!" fortsatte gubben och gjorde en gest med handen mot tv-apparaten. "Slödder! Horor och tjuvar och knarkare hela bunten! De går bara och drar och tycker att vi andra skall betala för dem och deras satungar!" Han fick något vildsint i blicken, och ögonen blev vattniga: "Du vet väl att de är som kaniner!" flämtade han. "De hoppar i säng med varandra hela tiden! Nej, sterilisera allihop! Som man gjorde förr i världen." Ett par salivstänk for ur munnen på honom och träffade mig på kinden. Jag torkade mig försiktigt med handen. "Tja, jag vet inte…" började jag, men gubben avbröt mig genast. "Om borgmästaren hade något i byxorna skulle han köra bort dem därifrån och bygga anständiga bostäder åt hederligt folk i stället!" rasade han. "Min pojk bor fortfarande hemma. Han har ett bra arbete, han är skötsam och läser ekonomi på kvällarna. Han skall bli affärsman. Som den där Kaiser, kanske!" Han kostade på sig ett skevt, ihåligt leende, som om han skrattade åt sina egna förhoppningar. Och pojkens. "Men någon lägenhet får han inte!" fortsatte han och slog ut med armarna. "Dem skall packet ha!" Han slog näven i bardisken och tog sedan flaskan och fyllde på mitt glas och tog ett själv. Sedan spände han sina hårda, missunsamma ögon i mig: "Ut med dem bara! Sätt dem bakom taggtråd i ett tältläger utanför staden och låt dem arbeta för sitt uppehälle. Det finns mycket att göra. Gatorna är fulla av hål, parkerna är skräpiga, kyrkorna förfaller, och murarna runt fästningen är på väg att rasa samman. Dessutom är hela staden ett enda tjyvnäste. Ingenstans går man säker! En vän till mig blev av med sin plånbok häromdagen. I morse såg han den som hade gjort det på tv. Han sprang där med de andra bråkstakarna och kastade sten mot polisen."

Jag tittade misstroget på honom. "Är det inte svårt att känna igen en ficktjuv så där utan vidare?" undrade jag. Gubben blev röd i ansiktet. "Det förstår du väl att han hade ögonen med sig!" utbrast han och stirrade på mig som om jag kom från en annan planet. "Strunt samma", fortsatte han. "De är tjuvar allihop. Men vad skall man göra? De kan ju vara beväpnade. Och de drar sig inte för att döda, skall du veta. Vilddjur!" Saliven vällde fram ur mungiporna på honom. Han fyllde på glasen igen. "De skulle skjutas hela bunten!" fortsatte han med den där ruskiga blicken. "Men jag kan nöja mig med att spärra in dem och sätta dem i arbete. Då skulle de göra litet nytta och brottsligheten skulle försvinna från våra gator!" Han grinade triumferande när han levererade detta överlägsna argument för sin hemmafilosofi. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vi skålade i stället och jag tackade för gästfriheten och reste mig för att gå. Gubben sjönk ihop ett stycke när den värsta ilskan hade lagt sig. Han tryckte min hand och tillade med en röst som inte längre ville kännas vid de mest groteska överdrifterna: "Det skulle vara bättre för dem också."

"En gång var min hustru och jag på picknick när vi drabbades av ett sådant här oväder. Ja, det var förstås en annan gång, för länge sedan. Men herrn skall veta att vi hade roligt, ja det hade vi, trots att regnet forsade i floder runt våra kroppar. Vad är väl litet regn när man har ett liv att leva! Tycker inte herrn det?" Den lille mannen pratade oavbrutet när vi skyndade från bilen mot en avsides entré till Teaterparken. Han verkade bekant på något vis, men jag begrep inte varför. Vädret hade slagit om under natten. Himlen öppnade sig och den kvalmiga sommarhettan med dess påträngande dofter av vissnade rosor, grillolja, ruttnande sopor, svett, avgaser, övermogna frukter och sötaktig parfym försvann i ett fyrverkeri av tusentals blixtar och våldsamma skyfall. Lögnen sköljdes bort från gatorna, åtminstone för en natt. Den som uppfann paraplyet visste vad han gjorde. Den lille mannen bar på ett som mest skyddade honom själv. Det var något märkligt över honom, men jag förstod inte vad förrän vi blev stående i någon minut utanför en betongklump innanför grindarna som visade sig vara ett hisschakt. Där, under ett litet tak, i det regnvåta ljuset från en lampa ovanför ståldörren, fällde mannen ihop paraplyet och lät armarna hänga utmed kroppen och jag blev varse hur händernas fingrar med jämna mellanrum drog ihop och rätade ut sig igen. Ofrivilligt, och på båda händerna samtidigt. Fascinerande! "Fingrarna, ja!" utbrast han jovialiskt när han märkte att jag tittade på honom. "Ett fenomen som jag ådrog mig i livets slutskede! Ja, det riktiga livet alltså. Jag tänker inte så mycket på det längre, men ungarna gillar det. Det skrämmer dem, eller äcklar dem, eller roar dem. Vad vet jag? Jag bryr mig inte, jag gör bara mitt jobb."

Och plötsligt mindes jag: detta var mannen som drog i spaken när vagnarna rasslade förbi under den märkvärdiga maskinen mot slutet av Själavandringen. "Ja, du har kanske sett mig därinne någon gång", fortsatte han som om han kunde läsa mina tankar. En kraftig rysning fick mig ur balans och jag var tvungen att ta stöd mot betongen för att inte falla samman. Den lille mannen skrämde mig i all sin utstuderade tråkighet och självutplånande likgiltighet. I sanning en livsfarlig figur. Ståldörren öppnade sig och snart var vi på väg ned i underjorden i en stor hiss som mest påminde om en operationssal. "Snabbaste hissen i landet", skröt den lille mannen. "Det finns bara tre i hela världen som är snabbare. Vad säger herrn om det?!" Han log triumferande. Varför, undrade jag. Det var väl inte hans hiss. Men det är så lätt att slå i mannen på nedersta trappsteget att det är en ära att få slicka stövlarna på den som står ovanför. Den fattige är ack så tacksam för de smulor som den rike kastar åt honom. Den rike, den som är sedd av gudarna. De visar honom att han lever i den rikes tankar, att han trots allt är en del av världen, ja, därborta, höljd i dimman, till och med den fina världen. Staden på berget. En bit bröd, ett glas och några skuggbilder på väggen gör den svage till ett lydigt redskap i den starkes händer.

Hissen var verkligen snabb. På bara några sekunder hade vi förflyttat oss ett tjugotal meter ned i underjorden. Den lille mannen pladdrade på. Allt var stort, väldigt, enormt: "Det längsta tunnelsystemet… Den mest strömslukande ljusanläggningen… Den största generatorn… Det största underjordiska kabelsystemet…" Han sade aldrig något om sig själv. Vid ett tillfälle frågade jag vad han hade gjort innan Teaterparken byggdes. "Men då var jag ju på picknick!" utbrast han och tittade på mig som om jag var en fullständig idiot. Han stod stilla ett ögonblick och skakade på huvudet. Sedan fortsatte han framåt och snart var han återigen igång med sina tröttsamma uppräkningar av allt som var längst och störst och kraftfullast och gud vet vad. "Herrn skall veta att det tog fyrahundra män hundratusen arbetstimmar att resa det tornet, trehundra elektriker för att dra kablarna till Själavandringen, och trettio husmödrar som arbetade dygnet runt för att utfordra dem!" Han pekade och babblade och pekade och snubblade och babblade och pekade och klättrade och gick på i ett sådant tempo att jag hade svårt att hänga med. Till sist, när vi hade klättrat åtskilliga meter närmare markytan igen, befann vi oss i en lång gång som slutade i ännu en hiss som var nästan lika snabb som den första. Jag förmodade att detta var den femte snabbaste hissen i världen, och det dröjde inte förrän den lille mannen bekräftade mina misstankar. Men sedan blev han som förändrad: karg, sammanbiten, inåtvänd. "Kanske är det den sjätte", muttrade han. "Eller sjunde. Jag bryr mig inte, jag gör bara mitt jobb." Vi lämnade hissen utanför någon slags elcentral och den lille mannen föste mig mot en dörr en bit därifrån. Någonting hade gjort honom nedstämd. Och tyst. Kanske en tanke, ett minne, någonting som påminde honom om livet en gång för länge sedan när han var sig själv, inte någon annans ombud. "Där bakom, herrn", mumlade han när vi nådde fram till dörren. "Du och din fru", undrade jag innan han tryckte ned handtaget. "Var ni ofta på picknick tillsammans?" Den lille mannen tittade förunderligt på mig. "Bara den gången", sade han till sist och sköt upp dörren.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 3

Det var på många sätt en egendomlig natt för både människor och djävlar och änglar. Sällan har så mycket dådkraft sprungit ur ett och samma ställe vid ett och samma tillfälle som just den natten. Åtminstone inte ur personer – mänskliga och andra – som aldrig tidigare hade visat tecken på sådant mod och egensinne. För samtidigt som den märkliga figuren som var formad som en rugbyboll, tillsammans med sin nye herre – som alltså var en människa! – lade bomber under allt som hade gjort honom till den han var, smög en annan märklig figur ned i samma gångar, fick syn på de två andra som han kände alltför väl, gömde sig för dem utan att veta vad de sysslade med, kröp fram igen, och försvann bort mot tunneln som ledde ned till Teaterparken, Själavandringen och den märkvärdiga maskinen. Den delen av nöjesparken var stängd under natten, så medan hög och låg och tjock och smal och rik och fattig, ledsen, glad, halvdan och alldaglig förträngde livets vedermödor på andra håll i parken, hade Julius Kaiser all tid han behövde för att ta sig an det där sattyget som en gång hade givit honom allt han kunde önska sig och tagit allt annat ifrån honom. Han hukade sig under taket i den smala, låga tunneln där röret löpte som fraktade själarna som maskinen tog i pant från sina offer bort till det gamla gruvschaktet, den yttersta domen, där samvetskvalen ljöd som vargungar i natten. Döende vargungar. De som aldrig glömmer säger att dödsjämret i förintelselägrens gaskamrar var just sådant – mycket lågt, varken mer eller mindre. Mycket lågt. Till sist mynnade tunneln ut i den lilla graven där han så ofta hade stått med metallstaven i handen och bjudit ut sin ondska till dem som visste att betala med det som är ovärderligt. Ovanför honom löpte rälsen där vagnarna på dagarna och kvällarna skakade fram med hänförda, extatiska människor som trodde att Själavandringen var en fantastisk lek. Bara Julius visste att alltsammans var ruskigaste allvar. Det var hans dröm, den var bara sann för honom. Men den var fasansfull för hela mänskligheten.

Nu stod han där, för första gången ensam med den märkvärdiga maskinen, detta monster som hade skapats av himlens avfällingar till gagn för människans ondska, materiens oförmåga, antimaterien. Det fjärde aggregationstillståndet, kassen kantai, det stora slaget – pyttsan! Men inget är förgäves, och nu kom plötsligt den gamla kunskapen till nytta. En tanke slog honom: hur kom det sig att han en gång för nästan tjugo år sedan hade kommit till insikt om samma längtan som den som dödsängeln gav uttryck för, och som maskinen faktiskt var en symbol för? Hade den svartklädde månne smugit sig på honom i sömnen, i drömmen, och smittat honom med dessa fruktansvärda tankar? Eller hade han insjuknat långt tidigare? Och vem hade i så fall spridit sjukdomen? Nej, bort, hemska, onda, hädiska tanke! – inte kunde det väl vara mor Anne-Margrete? Nej, naturligtvis inte. Men kanske morfars far? Nej, det var inte heller rimligt. (Det fanns en viss logik i det.) Men då var det socialisterna! De whiskypimplande socialisterna som alltid förekom i amerikanska tv-serier. Dödsängeln var en sådan socialist, och den där Robin, Fanny Frank och alla de andra. Socialister! Men inte Cornelia, där hade mamma faktiskt fel. (Det var ett stort erkännande, fullt tillräckligt för resten av livet.) Nej, den där hemska sjukan som socialisterna hade smittat honom med och som han sedan i sin galenskap hade spridit till andra, skulle inte längre föras vidare. Han mindes sin läxa, den han hade lärt för tjugo år sedan, men också den som hade slagit honom i huvudet helt nyligen, den dagen då Cornelia plötsligt inte fanns i hans närhet. För det vackra i det hela var att allt det fruktansvärda som han hade lärt sig tjugo år tidigare kom till nytta när han nu skulle göra allvar av allt han hade begripit det senaste året. Han visste precis hur den där maskinen fungerade, han kände varje detalj i processen, varje liten händelse, ned till minsta väteatom. Tekniken, den var lätt att sätta sig in i. Det som går in och ut ur en maskin är bara två sidor av samma mynt, och det myntet går, som alla mynt, att vända på. Och om man dessutom slipar ned sidorna och graverar om dem, då kan man förändra världen. Det var precis vad han ämnade göra.

Maskinen var i dåligt skick. Överallt fanns lösa delar och muttrar och skruvar som höll på att rosta sönder eller saknades helt. Det var tydligt att den var i behov av en ordentlig renovering. Han skrockade för sig själv. Nu skulle den få sig en grundlig genomgång av ett slag som ingen hade räknat med. Bara Julius visste att det gick att genomföra. Han var den ende som förstod maskinen i sitt hjärta, för en gång hade han själv velat vara som en sådan maskin. Ärkebiskopen, polismästaren, borgmästaren och de andra halvfigurerna, de begrep ingenting. De trodde att ondskan var en kappa som gick att köpa för pengar, en ytterrock att gömma sig under när kylan i den stora världen blev för sträng för deras ambitioner. Bara Julius visste att ondskan låg i själva ambitionen. "Det borde vara här", mumlade han och böjde sig ned bredvid det stora handtaget där mannen med de märkliga fingrarna som drog ihop och rätade ut sig samtidigt på båda händerna brukade stå när han satte igång maskinen. Han lyste försiktigt med ficklampan på de svarta plåtsidorna, fram och tillbaka flera gånger. "Muttrar, skruvar, spikar, kugghjul, nubb, plåt, sladdar – allt!" suckade han uppgivet. "Jag behöver reservdelar." Maskinens bedrövliga tillstånd gjorde honom nedslagen. Var kunde han månne få tag på allt han behövde, undrade han. Mitt i natten? Som han satt där lutad mot maskinen, nästan gråtfärdig, hörde han plötsligt fotsteg, mummel, röster som hastigt närmade sig honom, och han försökte krypa ned i graven och gömma sig, men det var för sent – de hade redan fått syn på honom. Han hade glömt dem – de hemlösa som höll till längst ned i Själavandringen, som aldrig såg dagens ljus, och som levde som spetälska i biblisk tid till varnagel för den hänförda publiken som for förbi i sina vagnar och med skräckblandad förtjusning kastade till dem en slant eller två. "Se på dem!" skrek sensmoralen. "De hoppade ur ekorrhjulet, de trodde i sin enfald att de var bättre än du och vi och jag och ni och alla andra. Se på dem nu, på botten av livet, långt under er som får göra den fantastiska resan från puppa till själens fullbordan. Medborgare, fasa för dem, deras lättja, deras högmod! Fylls av skräck och vämjelse inför deras vettlösa egensinnighet."

Julius var livrädd för de där geléaktiga varelserna i sina smutsgula trasor, med sina insjunkna kinder, sin nikotinfärgade hy och sina omisskännliga tecken på vitaminbrist, näringsbrist, vätskebrist, ja, alla mänskliga brister som man kunde föreställa sig. Så nära men ändå så långt borta, tänkte han. Nåväl, jag dör och flickan lever. Inte så dumt, trots allt. Jag dör i dag i stället för i morgon, men flickan lever för evigt. Och jag förgås i elden, precis som jag alltid hade tänkt mig. Jag har bara mig själv att skylla. Han låg på botten av den lilla graven med slutna ögon och hörde hur de samlades omkring honom. De sade ingenting, de bara kved och mumlade, alldeles tyst, nästan som samvetskvalen i den yttersta domen. Efter en liten stund bestämde han sig för att allt var slut och öppnade ögonen. Han ville möta döden med blicken när den tog honom. Men allt han såg var hur en figur som utstrålade någon slags självklar auktoritet trängde sig förbi de andra och fram till kanten av graven. Han bar ett par spruckna glasögon av en modell som hade varit populär ett antal år tidigare. Julius mindes den modellen mycket väl eftersom den hade hört till handelsimperiets mest framgångsrika produkter. Det var en originaldesign som han hade kommit över när han köpte ut en av sina många havererade konkurrenter. Mannen med glasögonen tittade utforskande på Julius i några sekunder. Sedan räckte han honom handen. "Kom!" väste han med en röst som var karg och härjad men samtidigt full av värme och välvilja. Julius var förundrad, han visste inte vad han skulle tro. Varför ville de inte döda honom i graven där han kunde ligga länge innan någon hittade honom? Var de hungriga och ville åt hans kött? Att falla offer för kannibaler hade alltid hört till en av hans största fasor, men nu brydde han sig inte längre. Efter en stund sträckte han ut handen och lät församlingen dra upp honom ur graven. De synade honom i flera minuter, rörde vid hans kläder, hans hud, hans ben och huvud och armar, och hummade och suckade, stönade och utbytte förundrade blickar med varandra. Julius tänkte att nu synade de rovet. Vilken besvikelse! Han skrattade för sitt inre. Det fanns inte mycket kött kvar på den kroppen. På många sätt var han lika nedgången som de. Till sist gjorde mannen med de trasiga glasögonen en gest med händerna och de andra drog sig undan. "Du ser ut som vi i kroppen", sade han förundrat. "Men skor och kläder, ja, till och med tänderna, tillhör en fin herre. Var har du stulit dem?" Julius kunde inte låta bli att dra på munnen. "Tänderna?" fnissade han. "Hur skulle jag ha kunnat ta dem från någon?" "Det undrar jag också", sade mannen med de spruckna glasögonen bistert, och tillade med en blick och ett tonfall som skar genom Julius: "Vem är du egentligen?"

Julius berättade hela historien. Det tjänade inte längre något till att ljuga. Församlingen tittade misstroget på honom, hånskrattade ibland och log överseende när detaljerna var gulliga och inte, som de ofta var i deras ögon, groteskt överdrivna. Men mannen med de trasiga glasögonen var inte lika säker på att Julius narrades. Han synade honom hela tiden med en blick som tycktes tränga genom skor, kläder, händer, fötter, kropp och ögon. Och något sade honom att denne man talade sanning. Något i anletet, hållningen, till och med i själen; något i hans eget minne. När Julius berättade att han hade kommit dit för att förstöra maskinen gapskrattade församlingen, men mannen med de spruckna glasögonen gjorde en skarpare markering än den första och de tystnade tvärt. "Jodå, du är Kaiser", konstaterade han. De andra mumlade upphetsat, men ingen sade något. "Jag minns dig", fortsatte han. "Har vi träffats?" undrade Julius utan att låta särskilt förskräckt. Han hade redan förlikat sig med tanken på en ond, bråd död. "Du har träffat mig en gång", svarade mannen med de trasiga glasögonen. "Rakt i hjärtat! Men det minns du förstås inte. Din rovgirighet drev mig från hus och hem. Min fru tog livet av sig och samhället tog mina barn ifrån mig. Allt som fanns att ta för mig var flaskan. Det var nästan fem år sedan. Då, på den tiden, var jag frisk, reslig, eftertraktad, inflytelserik och välbärgad – en sinnebild av varje människas dröm om framgång genom förtröstan och hårt arbete. Allt det tog du ifrån mig." Han spände ögonen i Julius som plötsligt kände sig illa till mods: "Se på mig: fem år – fem år av mitt liv. Ett helt annat liv, eller hur?" Han rosslade och hostade upp litet slem som han spottade ut på marken bredvid sig. "Men se på dig!" utbrast han sedan. "Dig tog det bara fem månader!" Han stack pekfingret i bröstet på Julius: "Samvetet är den bästa hälsokuren!" Sedan brast han ut i skratt, och resten av församlingen följde efter, och Julius kände sig inte längre lika oförvägen. Tvärtom var han livrädd. Det var en sak att bli ihjälklubbad, skinnflådd och uppäten av underjordiska vildar. Det var rent av en smått heroisk död. Men att släpas till stupstocken efter en sådan rannsakning, det var outhärdligt. Inte minst när straffet dessutom vore rättmätigt. För så visste han i sitt allt friskare hjärta att det skulle vara.

Döden låg i luften – tung, sötaktig, påträngande, som om liket redan hade börjat lukta. Julius föreställde sig hur maskarna kom krypande in genom kroppsöppningarna, och han blev illamående och hulkade, kräktes en smula, till och med snyftade, och detta gjorde massan upprymd och de närmade sig honom och tog fram små påkar, batonger och slipade föremål med vilka de skulle låta honom gå en utdragen och framför allt plågsam död till mötes. Ingen gillar en lipsill, särskilt inte en som själv har ställt till med så mycket elände. Men just som de skulle börja att slita små köttstycken ur kroppen på honom, höjde mannen med de trasiga glasögonen handen. "Stopp!" utbrast han bistert, och församlingen hejdade sig även om det grymtades på sina håll. "Alla har faktiskt en ångervecka, det vet jag som gammal köpman!" Återigen drog han ned skrattsalvor. Han vände sig mot Julius och tittade på honom med den där genomträngande blicken: "Vill du verkligen förstöra den där maskinen?" Julius nickade och snyftade. "Den som har gjort dig till den du är, den som har givit dig allt du har?" "Vad är det värt nu?" mumlade Julius. "Det har inte betytt något på länge", skyndade han sig att tillägga. Mannen med de spruckna glasögonen fortsatte att granska honom. "Nåväl", sade han till sist. "Då skall vi hjälpa dig." Genast brast församlingen ut i förbluffade rop och stön och suckar, och många kunde inte dölja sin besvikelse. "Den skurken, vad skall han leva för?" sade någon. "Varför skall han få göra rätt för sig?" undrade en annan. Mannen med de trasiga glasögonen tystade dem. "Bara han kan skona världen från sina egna förbrytelser. Och dessutom är det inte mer än rätt att låta varje människa ta hand om vad hon själv har ställt till med. Om hon bara vill. Och Kaiser säger själv att han skall dö i morgon när han gör allt detta. Om så inte sker kan vi ju alltid hacka sönder honom då, eller hur?" Massan hummade, på sina håll irriterat men överlag instämmande. De visste att mannen med de spruckna glasögonen talade sanning. Han var en rättfärdig man. Och när allt kom omkring kunde de faktiskt döda den där gynnaren i morgon. De drog sig tillbaka och lade ned sina påkar, och sedan skred de till verket med att hjälpa Julius att slutföra hans viktiga arbete. Han hade givits tid att leva tills han själv valde att dö.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 2

"Min herre har bedragit mig!" utbrast mannen med tatueringarna. Ända sedan han återvände från expeditionen i staden med Robin Kassan hade han vankat av och an i dunklet i det kallsvettiga bergrummet. Rugbybollen tittade oroligt på honom. "Vad menar herrn?" kraxade han. "Han har bedragit mig!" snäste mannen med tatueringarna. "Han behandlar mig som luft. Inget av allt det jag har gjort för honom under åren har längre något värde." "Något sådant skulle min gamle herre aldrig ha gjort!" kraxade Rugbybollen olycksbådande och slog de små händerna mot huvudet så att det klafsade om skinnet. "Håll klaffen!" fräste mannen med tatueringarna och satte foten genom det murkna brädgolvet. Han svor. De båda männen befann sig en bit in i underjorden, i bergrummen och de vidsträckta korridorerna som bredde ut sig under stiftelsen Själens Frihets kursgård. Det var Rugbybollens hemtrakter. Han trivdes där bland fukt och vatten, mögel, jord och mineraler, maskar, gråsuggor, mikrober, stenar, berggrund, kyla, smuts och annat som vi andra kallar vidrigt. Det var som i helvetet. Det riktiga helvetet där Rugbybollen hade vuxit upp. Det som inte dödar snabbt med eld, utan sakta bryter ned sina offer och suger ur dem must och märg tills allt som återstår av dem är ihåliga avtryck på de gråtande bergväggarna. Längst inne i denna katedral av sargad sten tronade pinakoteket, den yttersta domen. Där återfanns de som hade sålt sina själar till evigheten, fastän deras kroppar fortfarande vandrade på jorden. Redan i öppningen till tunneln som ledde in i berget kunde man höra det svaga, kvidande läte som stod att finna överallt i underjorden. Knappt, men ändå, som en sinuston som trängde in i alla levande varelser och gjorde dem illamående. Det var allt som inför resten av mänskligheten återstod av dem vars väsen hade smultit samman med väggarna i yttersta domen. Ingen människa – inte ens de vars själar fanns därinne – kunde ta sig fram till den där kryptan i bergets mage. Ljudet förbjöd dem.

Men Rugbybollen var inte mänsklig, och det hände ofta att han på nätterna smög ut ur sitt lilla kyffe och på slippriga gruvgångar letade sig fram till grottan. Där låg han på marken i timmar och njöt av de djupa suckarna och drömde sig tillbaka till när han i ungdomen hamrade sönder nedfrusna kroppar på den kallaste platsen i underjorden. Det var konstigt, för det hade varit en tid av förnedring och förskjutning. Utfrysning, också för hans egen del. Men längtan efter en förlorad barndom släpper aldrig taget, och där, i isvinden som svepte ut ur grottan, grät han bittra tårar över ödet som hade drivit honom bort från sina jämlikar. Och tårarna frös fast i kinderna på honom och lämnade djupa fåror i ansiktet. Ibland när han återvände till värmen trängde blodet fram genom den spruckna huden och rann genom fårorna, utefter ansiktet och ned på marken – svart, tjockt, som vore det tjära. Eller olja. Men bortsett från dessa märkliga utflykter var Rugbybollen inte mycket för klagan. För att vara en avfälling från jordens inre hade han klarat sig ganska bra på utsidan. Nej, han hade ingen anledning att klaga. Han var trots allt en uppskattad soldat i ondskans tjänst. Vad mer kunde han önska sig?

Plötsligt stannade mannen med tatueringarna upp och tittade på Rugbybollen. "Förlåt att jag snäste åt dig nyss", sade han urskuldande. "Jag vet att du är en god kamrat, en pålitlig hantlangare. Jag begrep det inte förrän igår, i kyrkan. Jag är väl både dum och trög, antar jag." Han såg på Rugbybollen med ett ömsinne som verkade förvånansvärt uppriktigt. Rugbybollen rodnade. Han var inte van vid sådan omtanke. Mannen med tatueringarna tittade in i de där märkvärdiga ögonen som nästan satt på utsidan av skallen. "Kan jag lita på dig?" frågade han med allvarsam röst. Rugbybollen nickade betänksamt. En obehaglig föraning gjorde honom illa till mods. "Då måste jag be dig om en stor tjänst", fortsatte mannen med tatueringarna. Rugbybollen såg oförstående på honom. "Herre?" kraxade han frågande. Mannen med tatueringarna gick fram till honom och lade armarna på hans axlar. "Min herre är väldigt sjuk", började han. "Snart tar döden honom. Han är bara mänsklig, som du brukar säga. Men dessförinnan vill han fullborda sitt bedrägeri, och det kan jag inte tillåta. Min herre styr över allt omkring oss – både det som finns ovan jorden och det som göms under den. Nu vill han skänka bort alltsammans till någon som inte är som vi. Till någon som vill förgöra oss. Vi måste stoppa honom. Du och jag. Det enda vi kan göra är att spränga allt i luften och släppa lös helvetet i bergets innersta." Nu blev Rugbybollen riktigt orolig. Han började skaka och skälva och kvida på ett underligt sätt. Mannen med tatueringarna drog honom till sig och viskade i örat på honom: "Bara du kan göra det, bara du kan tränga in i bergets hjärta." Rugbybollen skakade tänder så att det överröstade det kusliga ljudet som kom från yttersta domen. En sådan herre, en sådan man, en sådan fruktansvärd människa, tänkte han – den mannen ville ödelägga allt som var viktigt för Rugbybollen, allt som han brydde sig om. Allt som han älskade. Men vad kunde han göra? Mannen med tatueringarna var hans nye herre. Och hur – handen på det lilla onda hjärtat – kunde han i sitt innersta undgå att älska en sådan fruktansvärd människa? En människa, förgänglig, av kött och blod – det borde inte vara möjligt!

Ödet gör förunderliga ting, tänkte Rugbybollen. Spränga allt i luften? Allt viktigt, allt kärt, allt nära? Ja, varför inte, med en sådan människa till herre. Kroppen slutade att skälva, och tänderna att skaka, och återigen hördes ljudet av dem som försmäktade längst inne i berget. Mannen med tatueringarna tittade oroligt på honom. Rugbybollen vidkändes besynnerliga känslor i sitt inre – styrka, mod, självsäkerhet, ja, för ett ögonblick något som förmodligen påminde om lycka. Han mötte blicken med de där ögonen som liknade biljardbollar och kungjorde med sin hesa, kraxande röst: "Herre, jag gör allt vad ni befaller!" Mannen med tatueringarna sjönk samman ett stycke när spänningarna i kroppen släppte, och han tittade på Rugbybollen, och ett litet leende kom över läpparna på honom, och det växte och spred sig över hela ansiktet, och snart skrattade de båda två och dansade fram på brädgolvet i det karga bergrummet. Det var en förunderlig syn – jorden och underjorden, tillsammans, i en underbar dödsdans, själva, på egen hand, utan att himlen var inblandad. Människan och djävulen, utan plats för några änglar. Efter en stund begav sig de båda männen till förrådet där dynamiten förvarades. Det skulle bli en väldig smäll, en härlig smäll, en smäll som skulle smula sönder den yttersta domen. Det skulle bli en smäll som kunde höras ända till himlen.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 1

Väntan: lång, olidlig, rastlös, vansinnig, förbannad, grym, otålig, smärtsam. Lång. Väntan. På vad? Döden eller kärleken? Gud vet. Längtan: stark, obändig, plågsam, blodig, sjuklig, snorig, köttslig, tjurig. Stark. Längtan. Efter vad? Döden eller kärleken? Eller kanske förståelsen? Ja, förmodligen förståelsen. Förhoppningsvis förståelsen. Oh gud, måtte det vara förståelsen! Jag stod i mörkret på kontoret och tittade ut över staden. Allt jag kunde göra var att vänta. En timma till, och ännu en, på nästa samtal, nästa plåga, nästa utbrott, nästa svettning. Nästa glas. På gryningen. Mitt öde vilade i händerna på mannen på Försäkringskassan. Liksom Cornelias och hennes dotters. Och Julius Kaisers. Tänkte han verkligen sätta barnet i maskinen och sig själv på andra sidan? Trodde han att han kunde rädda sin själ på det viset? Genom att lägga beslag på någon annans? Jag slog handen i väggen. Jag hade behövt det där dokumentet, jag ville veta vad som rörde sig i Julius Kaisers huvud. Men allt som återstod för tillfället var väntan. Och där väntan finns är längtan aldrig långt borta. Vill hon ha mig när allt är över, undrade jag. Veronica, journalisten från tidigt på morgonen. Jag hade sett henne på tv vid några tillfällen. Hon var förtrollande i rutan med sitt långa, blonda hår, sina vackra och vakna men ändå troskyldiga blå ögon, sin långa, raka näsa, och den lilla munnen som bara undantagsvis kostade på sig ett leende. Som om hon var rädd för att inte bli tagen på allvar om hon rörde mungiporna. Det var synd, för hon var verkligen förtjusande. Och begåvad. Och kunnig. Och trovärdig. Det kan man inte säga om alla journalister.

Jo, jag hade nog blivit litet förälskad i Veronica. Det händer ganska ofta. Tv-förälskelser passar mig utmärkt. Jag kan göra föremålet för min kärlek till blott ett objekt utan att bry mig om att också hon är en människa med egna behov, med egen lust, längtan och kärlekstörst. Allt får lov att kretsa runt min tillfredsställelse, allt kan ske på mina villkor. Nej, nu ljuger jag! Det är hon som har kontrollen, det är hon som bestämmer när hon har tid för mig. Plötsligt inser jag hur det egentligen förhåller sig, och allt är slut, och jag bryter ihop i några sekunder. Sedan byter jag kanal och hittar en ny favorit. Utmärkt! Men så var det inte med Veronica. Allt sedan hon först dök upp i rutan några månader tidigare hade hon utövat en besvärande lockelse på mig. Nu hade jag tagit henne i hand, känt doften av hennes parfym och värmen från hennes andedräkt mot mitt ansikte, ja, till och med omfamnat henne. Gråtande. Nej, minns jag plötsligt – det var hon som hade omfamnat mig. Tröstande. Nu kunde det sluta hur som helst. Och det skrämde livet ur mig.

Därutanför låg gatorna öde. Klockan var inte mer än tio på kvällen, men massan hade redan skingrats och förvandlats till tusentals individer som bakom mörklagda fönster ruvade på lika många hemligheter. Människor älskar sina hemligheter, tänkte jag. De lever för dem. De lever för dem därför att de tror att det är hemligheterna som gör dem unika, som gör dem till individer i den väldiga, formlösa massan. De mörka hemligheterna. Vem har någonsin hört om ljusa hemligheter? Blott ondskan får det att pirra i magen på oss, får oss att känna oss mäktiga, märkvärdiga. På något sätt större än vi är, för det tycks aldrig räcka till. Men de flesta människors hemligheter är lika spännande som en nattfilm på kabel-tv. De inskränker sig till snattade chockladbitar och tjuvrökning i ungdomen, en och annan urballad fylla, några trafikförseelser och drömmar om en natt med grannfrun i nätstrumpor. I båda ändar – hårt, snabbt, effektivt. Om och om igen. Ganska ointressant. Men missförstå mig inte. Ingen människa är mer intressant än den transparenta eminensen, den där oförargliga figuren i massan som aldrig tycks fastna på negativet. Likgiltighet och andlig lättja är ondskans grundbultar. Ondskan kräver sin publik, den kan inte leva och andas utan massans tillrop, skrik och upphetsade flämtningar. Och publiken, det är alla: alla vi som inte vågar locka fram ondskan inom oss, smaka på den, smeka den, se den i vitögat, ta ställning till den. Alla vi som tror att det är bäst att hålla tyst. Men godheten är högljudd, bullrig, den väsnas som ett reaplan i brunst. Och godheten kostar. Det är lättare att hålla tyst, billigare. Ibland lever man längre. Om man nu betraktar livet som en tävling där antalet år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter och sekunder som hjärtat slår är det enda som räknas. Det gör de flesta människor. Jag vet inte om jag kan påstå att jag är annorlunda. Jag skulle vilja, men jag är långtifrån säker. Förmodligen inte. Klockan hade blivit halv elva. Om några timmar skulle jag tala. För första gången. Men hur, på vilket sätt? Jag ville slita hjärtat ur den där satans tönten i borsalino och tweedkavaj. Och lungorna, och levern, och njurarna, tarmarna, mjälten, bukspottskörteln. Hjärnan. Vad sade det om mig? Var det så man skulle tala? Med raseriet? Var det sådan bullrighet världen behövde? Knappast. Men linan jag gick på var livsfarligt slak. Jag ville döda draken ¬– jag, Sankt Göran. Och därefter fred och endräkt, prinsessan till mig, och halva kungariket. Minst. Men först litet sömn. Jag lade mig på soffan och slöt ögonen. Veronica dök genast upp i huvudet och strax hade jag somnat.

Den dagen var ett sprakande fyrverkeri av drömmar, dofter, liv, kött, ande, lust och fägring stor. Av morgonrodnadens skimrande lockelser, middagens tygellösa hetta, och skymningssolens purpurröda löften om en värld bortom kantstötta själar och sönderkramad längtan. Bortom verkligheten. I den världen fanns inte Julius Kaiser, Fanny Frank eller mannen på Försäkringskassan. Där fanns inga änglar och demoner, och inga märkvärdiga maskiner som gjorde människor till samvetslösa skuggor av sig själva. Där fanns inte Själens Frihet, Johnny eller den ruskiga gumman på nummer femtioett. Där fanns inte ens fader Patrick eller Cornelia och hennes lilla flicka. Där fanns bara jag och Veronica. I den världen, hela dagen. Stadsparkens alla blommor hade slagit ut för vår skull, och träd och gräs och buskar var grönare än någonsin tidigare. Till och med hjortarna, hästarna, getterna och påfåglarna i sina hägn och burar flockades omkring oss och skrattade med sina mular, skägg och näbbar när vi passerade dem. Vi åt lunch på en liten restaurang i hamnen, och havet utanför låg alldeles stilla, blått som himlen själv, jungfruligt, orört, som i urtiden. Yachterna och småbåtarna i bassängen var inte längre skapelser av människohand för människor, utan märkliga havsvidunder som gudarna hade skickat till jorden för att skydda oss. Vi var de första människorna, jag och Veronica. De enda människorna. I vår värld. Efter lunchen vandrade vi genom den gamla stadskärnan upp till det lilla kastellet som en gång hade räddat landet från en spansk invasionsflotta. Där, i skuggan av kanonerna, de mödosamt sammanfogade stenbumlingarna och väldiga plataner, ekar och bokträd lade vi oss i gräset och öppnade en flaska champagne. Det bubblande vinet påminde om oss själva där vi rörde oss bland molnen ett gott stycke ovanför alla andra. De andra, med sina futtiga bekymmer och problem, med sina vardagliga tankar och sysslor, sina urvattnade relationer och innehållslösa liv. Banala liv. Normala liv. Urtråkiga liv. Så främmande från oss. Vi var alldeles ensamma, de enda levande människorna i hela universum.

Det höga gräset omfamnade våra kroppar och skilde dem åt så att vi förlorade kontakten tills våra händer fann varandra igen, och sedan tumlande, famlande, skenande fortsatte utefter armar, huvud, hals, bröst, fötter, ben, lår, midja, mage, rumpa, underliv tills hon och jag inte längre gick att skilja från varandra, eller gräset som omgav oss, eller himlen ovanför, eller staden, jorden, världen nedanför berget och det lilla kastellet. Sommarens dofter blandades med lukten av svett och parfym och svällande, frustande, ångande dunster av skållhet, naken längtan. Till slut var vi bara ett bylte, en märkvärdig förening av händer, kyssar, smekningar, ett grepp om ryggen, hår i ansiktet, i munnen, ögonen och näsan, gräs som gneds mot huden så att den blev grön där naglar helt nyss hade lämnat avtryck; hetta, fukt – ångande fukt! – okynniga små fingrar utmed halsen, där ett bröst, en skinka, hakan, pannan, kinderna och näsan, handen mellan låren, där, snart, vänta, nu – ja, nu! – en liten fågel sjöng i örat, där, i trädet, på en gren strax ovanför mitt huvud; stillestånd och rörelse, ett litet stycke till – ja, nu! – en ängel, där på stenmuren, nej, där i gräset under mig, ännu en stund, en liten stund – ja, nu! – en stund, en sista stund; och där, en skymt av paradiset, dörren stod på glänt, jag stack in foten, dörren var så lätt, den blåste upp rakt i mitt ansikte, och sedan kom himlens alla änglar farande med all dess härlighet och dränkte mig i ett hav av fantastiskt ljus. Det jordiska paradiset, hos mig, i min kropp. Vi låg nakna i gräset och flämtade som två törstande hundar. "Kände du hur jorden rörde sig?" viskade Veronica kärleksfullt. "Ja", mumlade jag. "Himlen också." Sedan blev allt grumligt, och Veronica flöt bort från mig på väldiga moln som sakta slukade hennes glansiga kropp. Gräset blev små korn av söndervittrad möbelstoppning, och doften av svett och parfym förbyttes i stanken av rök, matrester och fjättrad kontorsluft. Sedan blev jag varse ljuset från skrivbordslampan. Det trängde in i ögonen på mig och rensade bort resten av drömmen. Jag var tillbaka i verkligheten.

Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 6

Jag ryggade förskräckt tillbaka och började darra i kroppen, och svetten trängde fram i pannan och under armarna och på bröstet och magen och gjorde skjortan klibbig. Jag trevade med handen efter strömbrytaren på väggen. Matbordet stod alldeles framför mig, bara ett par meter bort. Det var nästan mörkt i rummet, men jag kunde ändå urskilja ögonhålorna, sprickorna i näsbenet och den vita tandraden i skallen. De stack ut som brytpunkter i det kompakta dunkel som fick rummet, tingen och sommarkvällen utanför att smälta samman. Det var kusligt och jag våndades. Patrick hade talat om smådjävlar, men just då kände jag att jag hade givit mig i kast med Satan själv. Jag hittade strömbrytaren och det blev ljust i rummet. Skallen kändes mindre skräckinjagande när jag kunde se den i sin helhet, som den var: resterna efter en död människa. Borta, förlorad för alltid, sörjd av någon eller ingen, kanske i paradiset, kanske i helvetet, förmodligen i intigheten. Men definitivt ofarlig. Jag gick fram till skrivbordet och betraktade kraniet. Det satt en lapp mellan tänderna: "Minns du leendet?" Jag stod en stund och betraktade skallen och grubblade över det besynnerliga meddelandet. Sedan ringde telefonen. Det var en sådan där apparat som inte bara låter som ett helt menageri utan också blinkar som ett nöjesfält, och ljud och ljus ledde mig snart fram till den. Jag sträckte mig efter luren. En fälla, undrade jag. Kanske en bomb? Jag tvekade. Telefonen blinkade och väsnades igen. Efter femte signalen bestämde jag mig. Jag förde luren till örat utan att säga något. "Men där är ni ju!" utbrast en mansröst i andra ändan. "Åter bland de levande efter en lång arbetsdag!" Jag sade ingenting. "Nåväl", fortsatte mannen. "Luta er tillbaks i fåtöljen bakom er. Snart skall vi lära känna varandra! Det står förresten en flaska någonstans i hyllan. Jag vet att ni tycker alldeles för mycket om sådana saker!" Sedan lade han på. Besynnerligt! Jag tittade på skallen igen. "Minns du leendet". Vad skulle det betyda? Jag letade fram flaskan och ett glas i hyllan. Paddy's, fader Patricks favoritmärke. Ännu ett sammanträffande som knappast var en slump. Jag kände vreden flamma upp inombords. Lugn, tänkte jag och förde glaset till munnen. Jag måste hålla huvudet kallt, jag måste koncentrera mig. Annars skulle jag sluta på samma sätt som Patrick. Jag gjorde som jag hade blivit tillsagd och satte mig tillrätta i fåtöljen. Sedan började föreställningen.

Det susade och brummade och surrade och bråkade när apparaterna i hyllan bakom mig gick igång, och plötsligt kunde jag se bilden av en man på väggen ovanför soffan. Han var till åren kommen, ganska kort och litet rundlagd. Med sin borsalino på huvudet och sin alldeles för varma tweedkavaj såg han ut som en snäll gammal farbror. Men det var en bedräglig villfarelse. Den gamle mannen log förvisso med läpparna, men ögonen såg ut att vara av den sorten som njuter av andras lidande. Jag hade sett sådana ögon förut. Konstigt nog tyckte jag mig känna igen dessa särskilt väl. "Äntligen!" utbrast han jovialiskt och gjorde en omfamnande gest med armarna så att händerna försvann utanför objektivet. "Jag har väntat länge på er. Ni har sådana besynnerliga arbetstider, min vän. Upp med tuppen och i säng med månskärvan, det är sådant som gör en människa frisk till kropp och själ!" Jag tände en cigarett och betraktade honom genom den blågrå röken som sakta steg upp mot taket. Jag hade inte rökt på nästan hela dagen och nikotinet gjorde mig yr för ett ögonblick. Den märklige mannen på videoduken betraktade mig godmodigt. Jag var nästan säker på att jag hade träffat honom förut, men jag kunde för mitt liv inte minnas var eller varför. "Jag tror bestämt inte att ni minns mig", sade han efter en stund och bekräftade därmed att jag hade rätt." "Svara ni", tillade han uppmuntrande. "Jag kan höra er!" Teknikens under, tänkte jag. "Nej, jag minns inte dig", mumlade jag irriterat. "Det är minsann litet oförskämt av er", skojade han. "Det är trots allt jag som har skapat er! Och min hustru förstås." Plötsligt dök skallen upp på duken framför mig och jag ryckte till. "Nu har ni träffats två gånger", konstaterade han muntert. "Jag måste säga att jag gillar henne bättre så här", fortsatte han. "Hon pladdrar inte längre så förbannat!" Han skrattade så det sjöng om bröstet, och hela kroppen skakade. Sedan började han hosta. Då föll allt på plats: mannen på duken framför mig var den gamle svindlaren på Försäkringskassan. Han var gråhårig och hade blivit magrare och fått rynkor i ansiktet. Förr gjorde han ett vulgärt intryck, men nu var han mycket distingerad. Men skrattet var detsamma. Jag drog mig till minnes att den stympade kvinnokroppen som polisen i Fréjus hade hittat för snart femton år sedan saknade huvud. Nu stod resterna av det på matbordet bredvid mig i en lägenhet som stank av målarfärg och lösningsmedel. Jag tänkte på ögonen som en gång hade suttit i de tomma hålorna i skallen: azurblå, precis som Medelhavet inte långt därifrån, desperata, förhärdade – men inte alls onda eller hatiska, som de hade haft rätt att vara. Bara fulla av sorg. Bottenlös sorg. En dunst av whiskyn i glaset på bordet smög sig in i näsan på mig och jag drabbades av kväljningar. Det var ett motbjudande skådespel.

Det tog någon minut för den lille mannen på duken att hämta sig från hostattacken. "Ni får ursäkta", sade han till sist med skrovlig röst. "Jag är inte längre vad jag en gång var. Kroppsligen, vill säga!" Han skrattade försiktigt. "Men kanske att ni minns mig nu?" fortsatte han förhoppningsfullt. Jag var rasande. "Du mördade henne!" väste jag mellan tänderna. "Slaktade henne, tack vare mig!" "Nu skall vi inte förhäva oss", sade den lille mannen och hytte förmanande med pekfingret. "Ni var inte oumbärlig. Jag hade hjälp av andra också. Minns ni älskaren?" Han gjorde en konstpaus innan han fortsatte: "Han har gjort mer för mig än någon annan!" Han skrockade förnöjsamt: "Jo, minsann!" Jag svepte glaset och satt tyst en liten stund och letade med blicken efter kameran. Jag var säker på att han kunde se mig. Den lille mannen vände huvudet åt höger och vänster på duken och visslade retsamt, väl medveten om vad jag sysslade med. Till sist bröt jag samman av ilska och indignation. "Du dödade och skändade den stackars kvinnan för att hon inte stod ut med en djävul som du!" skrek jag samtidigt som blicken löpte fritt i rummet. Den lille mannen vände sig mot kameran. "Jag befriade hennes själ från den usla kropp som hon levde i", svarade han stillsamt. "Människor har sådana förenklade uppfattningar om rätt och fel. Min hustru var en begränsad människa. Hon lät sig styras av konventioner. Jag däremot är en gränslös människa. Jag låter inget stå i vägen för mina behov. Gör ni?" "Vad menar du?" fräste jag. "Att ni inte är någon vanlig hantlangare", svarade han konstaterande. "Det visste jag redan när vi sågs i den där baren för femton år sedan. Ni vill så mycket, men ni låter viljan styras av samhällets förutfattade meningar. Ni lägger band på era önskningar och vänder er i stället inåt i jakten på förståelse och självförverkligande. Min själ tar sig fram på bekostnad av andra. Det gör er också."

"Hur vågar du!" utbrast jag och reste mig ur stolen. Kanske ville jag göra ett hotfullt intryck, jag vet inte. Det var under alla omständigheter ganska meningslöst. Gubbjäveln kunde befinna sig var som helst. "Ni skrämmer inte mig, min vän", fortsatte den lille mannen på duken och lät oberörd. "Även om ni kunde är ni inte den typen som slår en försvarslös gamling. I alla fall inte ännu. Ni kanske aldrig blir det heller. Men vi är trots allt av samma sort, ni och jag. Våra själar är två sidor av samma mynt. Min vänder sig utåt världen och tar för sig av andra för sin överlevnad. Er vänder sig inåt och söker kraften i sig själv och bryr sig inte om andra. Vad är skillnaden?" Hans resonemang gjorde mig rasande. Samtidigt – och det gjorde mig ännu mer rasande – fanns där en poäng som inte gick att bortse från. "Ni, min vän, är en sådan person som finner tröst i sin egen lastbarhet", fortsatte han. "Utan att göra något åt den! Ni sitter på er kammare och njuter av att vara en syndfull människa som lider därför att ni har lärt er att lägga band på era drifter. I stället gör ni själva lidandet till kärnan i er filosofi. Inte är väl det särskilt människovänligt? Åtminstone inte i den meningen ni skulle vilja. Jag däremot lever ut mina laster och drifter och förverkligar mig själv som en fri människa. Förvisso på bekostnad av många andra. Men så är också de flesta människor ganska ointressanta. Umbärliga, helt enkelt. För en verkligt stor människa finns inga hinder. Innerst inne tror jag att ni också förstår och erkänner det." Orden gjorde mig matt. Allt han sade var inte fel, hur mycket jag än skulle vilja. Det är så lätt att generalisera, att tillskriva människor antingen goda eller onda egenskaper. Dem man hatar begriper ingenting, dem man älskar vet allt. Ofta är det tvärtom. Ibland kommer Satan i en prästkappa. Han är förvisso en bedragare, men han är en utmärkt sådan därför att han känner dig. Han kan säkert också klä sig i borsalino och tweedkavaj, tänkte jag. "Ni får ursäkta min utläggning", sade den lille mannen på duken framför mig plötsligt. "Ibland kan jag inte behärska mig! Men nu till mitt ärende." "Som skulle vara – ?" undrade jag irriterat. "Att ge er ett erbjudande!" utbrast han glatt. "Ett som jag inte tror att ni kan motstå!"

Det var svårt att lyssna på den motbjudande figuren på videoduken framför mig; svårt att se honom stå där och redogöra för alla vidrigheter som han låg bakom. Ibland oberörd, men ofta munter, upprymd och förnöjsam. Patrick hade mycket riktigt mördats för sitt motstånd mot exploateringen av hamnkvarteren. Och de påföljande upploppen spelade den lille mannen rakt i händerna, precis som han hade räknat med. "Fyra döda poliser!" sade han om och om igen och skrattade. "Det är nog bäst att vi får er därifrån så fort som möjligt. Annars slaktar de kanske er också!" Det fräste och bubblade inombords, och understundom exploderade jag och for upp ur stolen och skrek och gapade och slängde ett glas eller ett askfat i väggen. Den lille mannen på duken bara skrockade. Han hade mig i sitt våld, jag kunde inget göra. För allt jag visste kunde hela huset flyga i luften när som helst. "Varför Johnny?" sade jag till sist och sjönk ihop i fåtöljen. Ilskan gjorde mig ledbruten. "Men visst har ni träffat tant Agatha?" utbrast mannen på duken. "Det är ju trots allt hennes stol ni sitter i, hennes whisky ni dricker – hennes glas som ni är fräck nog att kasta omkring er! Hut, unge man. Hut!" Han lät för ett ögonblick förorättad, men brast snart ut i skratt. "Nåväl", fortsatte han när han hade samlat sig. (Han var mästerlig när det kom till att iscensätta och regissera sitt eget skådespel.) "Agatha är en mycket förstående kvinna. Ja, det var hon som tog hand om lille Johnny! Men det har hon väl ändå berättat?" Jag flämtade något till svar. "Johnny var mycket riktigt ett experiment", fortsatte han. "Men också en investering i framtiden. Om du visar kärlek och förtroende för en människa som Johnny – utlämnad, oälskad, övergiven (och dessutom extremt obegåvad, mumlade han i förbifarten) – då gör han sedan vad som helst för dig. Som en hund, ungefär. Det dröjde visserligen innan vi begrep vad vi skulle göra med honom, men rätt vad det var hittade vi ett förträffligt ändamål!" "Cornelia", muttrade jag. "Precis!" utbrast mannen på duken, och lät av någon anledning förtjust. "Det visar att man aldrig får tänka kortsiktigt", mässade han. "En dag får också den trögaste hund korn på ett villebråd!" "Men varför döda honom?" frågade jag mekaniskt. Jag orkade inte längre engagera mig. "Han fick reda på något som han inte hade med att göra", svarade mannen på duken allvarligt. "Och sedan kunde han inte låta bli att lägga näsan i blöt. Den dumskallen – han trodde att han var som vi!"

"Men allt detta vet ni förstås redan!" utbrast han plötsligt. "Ni har ju träffat Cornelia!" Jag tittade upp. "Inte sant?" tillade han mjukt, och jag förstod att jag hade gått i fällan. "Se inte så förvånad ut!" fortsatte han. "Jag har haft ögonen på er i flera månader. Ja, bortsett från alla år som jag har följt er på avstånd, förstås! Varför tror ni att Kaiser tog kontakt med er egentligen? En andraklassens privatdeckare?" Jag svarade inte. "För att ni skulle finna hans själ?" skrockade han föraktfullt. "Unge man, hans själ är sedan länge förverkad!" Han gjorde en liten paus och jag märkte att blicken på duken letade efter mina ögon. "Nej, min vän", sade han till sist: "Det är er själ jag är ute efter!" Jag kunde inte låta bli att titta på honom. "Det har jag varit alltsedan den dagen vi första gången träffades", fortsatte han. "Den får ni aldrig!" fräste jag. "Kanske inte", konstaterade han litet sorgset. "Kanske har jag faktiskt misstagit mig på er." Sedan gav han mig en iskall blick så att kameran och skärmen nästan frös sönder och sprack: "Men jag ger mig inte förrän en av oss är död!" Jag ryste till. Han menade verkligen vad han sade. "Vad skulle erbjudandet vara?" mumlade jag efter en stunds tystnad. "Visst ja!" utbrast han och var återigen på gott humör. "Här står jag och glömmer mig!" Han tänkte efter i ett ögonblick, som om han behövde påminna sig själv. Teater, naturligtvis. "Din själ mot Cornelia, kanske också hennes barn", fortsatte han sedan med självklarhet. "Om jag känner mig blödig!" "Din djävul!" skrek jag och rusade upp ur stolen. "Våga inte röra flickan eller hennes barn!" "För vad skall då hända?" utbrast mannen på duken och skrattade hånfullt.

Han förvred ansiktet i en ynklig grimas och gnällde som en förtvivlad komediant: "Skall du bli ond och döda mig?" Sedan blev han plötsligt saklig och sträckte på sig: "Nåväl, må så vara. I morgon. Sedan är flickorna döda." Jag var rasande, jag ville döda honom där och då, men han fanns bara på duken, och plötsligt tystnade apparaterna, och bilden på väggen försvann och rummet blev alldeles mörkt och tyst. Som om ingenting hade hänt, som om allting bara hade varit en mardöm. Jag tog en klunk ur flaskan. Telefonen ringde och jag slet åt mig luren. "I morgon", sade en röst, och jag blev ursinnig och skrek dumma saker om potatisar som hade satts för sista gången, men allt var över och snart stod gettot i brand och jag måste genast ta mig därifrån. Till klostret, till Cornelia. Kanske ljög gubben ändå, kanske fanns det någon rättvisa i världen. Dumskalle, svor jag för mig själv, och bugade mig för skallen på matbordet på vägen ut och lovade den stackars kvinnan som hade hetat Clara – det mindes jag! – att jag skulle ge henne en anständig begravning när allt var över och hennes mördare brann i helvetet. Ja, där hörde han hemma, dit skulle jag förpassa honom – själv, med mina egna händer. Bara händer, för jag ville känna hur livet rann ur kroppen på honom när fingrarna slöt sig om halsen och nacken. Jag sprang ut i sommarnatten, nedför de tomma gatorna, bort mot parken och in i kulverten. I fjärran kunde jag höra hur kravallerna hade flammat upp igen. Johnny, Patrick, Cornelia, fyra polismän, snart otaliga andra – ingen visste förmodligen hur många liv det där svinet hade på sitt samvete. Vilket samvete, muttrade jag. Stor sak i det, snart var han död. Och jag var dum, för jag var verkligen på väg att gå i fällan.