Bok 1: "Julius". Kapitel 1, del 2

Julius visste allt om det goda livet för länge sedan, och om det hemska öde som hade drabbat Anne-Margretes farfar. Han hade fått historierna berättade för sig om och om igen ända sedan öronen började växa i livmodern. Anne-Margrete skyllde allt på socialisterna. Eller judarna. Eller liberalerna. Eller samhället. Eller de homosexuella. Ja, alla som kallade sig sexuellt frigjorda. "Bland sådana människor finner man inga oskyldiga", brukade hon säga. Eller arbetarna, de där uppkomlingarna som hade lurat skjortan av farfar. Han hade haft flera affärsbekanta av tvivelaktig börd, det hade hon tagit reda på långt senare. Eller de bildade klasserna, präster och akademiker, som hade sålt ut sina institutioner och ämbeten till slöddret. Det fanns så många att skylla på att hon för länge sedan hade tappat räkningen. Oftast kallade hon dem för socialister allesamman. Det var lättast så. Nästan varje dag upprepade hon för Julius att det goda livet dog den kvällen då socialisterna tog livet av hennes farfar. "Och de har inte lämnat oss någon ro sedan dess", fortsatte hon. "Stick ut huvudet genom fönstret så får du se. Varenda människa därnere på gården är en socialist. Var på din vakt, snart kommer de och tar dig också!" Ibland blev Julius så rädd när hon talade på det viset att han sprang och gömde sig i badkaret. Då följde Anne-Margrete efter och tog upp honom i famnen, bar in honom i sovrummet och satte sig på sängkanten där hon vaggade honom samtidigt som hon strök hans blonda hår. "Allt blir nog bra, skall du se", viskade hon. "En dag kommer livet tillbaka och då skall du och jag sjunga och dansa tillsammans i det vackraste slott du kan tänka dig. Jag skall ha på mig en lång, blåskimrande klänning av renaste siden från Kina. Och smycken av guld och ädla stenar från Indien, Afrika och Sydamerika som har hämtats ur marken bara för min skull. Och du skall vara så stilig i din nya uniform! Vilken färg skall den ha nu då? Blå, naturligtvis! Vad dum jag är, du är ju kommendörkapten i flottan. En dag tror jag nog att du blir amiral!" Julius vände sig om och klamrade sig fast vid Anne-Margretes bröst. "Mamma", snyftade han. "När kommer den dagen?" "Snart, min vän", viskade Anne-Margrete. "Snart."

Julius gillade Cornelia. Hon var snäll, precis som mamma. Men Anne-Margrete, som aldrig hade träffat flickan, visste redan vad hon tyckte. "Här finns inga flickor för dig", sade hon till Julius när han talade om henne. "Inte i denna världen. Du får vänta tills vi kommer till slottet. Där kan du välja och vraka, där finns det anständiga och belevade flickor. Och vackra – inte fula och smustiga som slöddret runt omkring oss. Riktiga flickor, sådana som din mamma." Var låg det där slottet egentligen, undrade Julius. Och hur tog man sig dit? Vem var det som bestämde att han och mamma inte kunde fara dit med en gång? Mamma sade ju alltid att det var där de hörde hemma. Men hur kan man höra hemma någon annanstans än där man är? Frågorna var många, men svaret förblev det samma: han måste vänta. Och längta. Ibland tänkte han att slottet kanske var den lilla skogsdungen med de väldiga trädkronorna bakom fotbollsplanen där han och Cornelia brukade leka. Fast egentligen var det bara han som lekte. Cornelia satt mest på den kullvräkta björkstammen och tittade på och såg till att ingen störde dem. Och hon hade varken fina klänningar eller guld och diamanter. Och skogsdungen var egentligen ganska torftig. Särskilt taket, det var inte mycket till hjälp när det regnade. Nej, slottet låg nog inte där, och Cornelia var nog ingen riktig slottsdam. Men hon fanns åtminstone hos honom just då. Varför var inte det tillräckligt?

En dag när Julius var sex år gammal tog han med sig Cornelia till butiken där hans mor arbetade. Det var varmt och Anne-Margrete satt utanför och svalkade sig med en solfjäder. Mest för att jaga bort stanken från kundernas otvättade kroppar, påstod hon. När de närmade sig henne tog Julius för första gången Cornelia i handen. "Mamma, det här är min kompis Cornelia", sade han förväntansfullt. Anne-Margrete trillade nästan av stolen. "Den där?" utbrast hon med en blandning av avsky och förskräckelse. "Se på henne!" skrek hon så att hela gatan vände sig om. "Trasiga skor och smutsiga kläder! Och håret, sedan! Alldeles fett och tovigt. Och svart!" Julius såg på Cornelias skor och sedan på sina egna. Han tyckte att de var ganska lika. Och hennes kläder var inte smutsigare än hans. "Men mamma", sade han oförstående. "Vad är det för fel på svart hår?" "Alla socialister har svart hår!" svarade Anne-Margrete upphetsat. "Och alla utlänningar! Sådana som hon. Alla utlänningar är socialister!" Cornelia släppte taget om handen på Julius och sprang därifrån. "Varför gjorde du så där?" frågade Julius med gråten i halsen. "Därför att din vän där är en liten häxa. En cappuccinofärgad påskkärring! När skall du lära dig att lyssna på mig egentligen? Jag har ju sagt åt dig att inte umgås med andra barn. De är inte som vi, förstår du." Anne-Margrete hade lugnat ned sig och rösten var försonligare. "Cornelia är ingen häxa", snyftade Julius. "Och jag tycker om henne!" Än en gång tappade Anne-Margrete behärskningen. "Du skall göra som jag säger, du skall inte ha med den där negerungen att göra! Sådana som hon drev farfar till självmord!"