Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 6

Angelica hade onda aningar redan när hon vaknade den morgonen. Klockan var strax efter sex och Julius sov fortfarande, men själv kunde hon inte somna om. Hon satte sig upp i sängen och drog fingrarna genom håret på Julius och såg på honom som en kvinna betraktar en man som hon känner stor ömhet för men inte har någon lust till. Som en mor eller syster, eller en gammal käresta som inte längre bär någon glöd inom sig. Hon var förvisso hans hustru, och nästan varje kväll lät hon honom bekräfta deras äktenskap. Men i sitt hjärta visste hon att det inte var rätt. Änglar och människor kunde inte blanda sig med varandra. De två tillsammans var för alltid en ofruktbar förening. Hon älskade Julius, men inte på samma sätt som hon hade älskat och åtrått dödsängeln vars ondska han nu bar inom sig. Julius var hennes ansvar, och hon hade brustit i det ansvaret och låtit hans själ gå förlorad, och allt som återstod – det trodde hon åtminstone – var att därefter ständigt vara vid hans sida i hopp om att den allsmäktige i sin outsägliga godhet en dag skulle uppenbara sig för henne och ge henne en chans att rädda honom. Julius var trots allt mänsklig, och människan är bara materia, och materiens enshet gör det omöjligt för själen att försvinna ut i tomrummet. Där finns bara resterna av änglarnas gudomlighet, summan av deras svek mot herren. Att ligga med Julius var kanske inte någon bra metod, men det var den enda hon begrep sig på. Hon kunde inte komma undan, hon hade blivit köttslig. Hennes vingar var försvunna sedan den där ödesdigra dagen i ladan, och hur hon än försökte kunde hon inte längre göra sig osynlig. Hennes stora sorg var att hon gjorde Cornelia illa. Hon visste att Cornelia, inte hon, var den enda som kunde rädda Julius, såvitt gud fader inte visade sitt ansikte för henne och gav henne vingarna tillbaka. Men det var inte särskilt troligt. Cornelia bar en del av Julius i sitt hjärta tillsammans med den där orubbliga, envisa kärleken. Den sanna, vackra, oförstörda delen som kanske en dag kunde göra honom hel igen. Men om den kärleken gick förlorad, då var Julius död bortom uppståndelse. Angelica spelade högt när hon satte sin egen längtan efter upprättelse över Cornelias längtan efter Julius, men hon litade på henne, litade på att hon någonstans förstod hur det låg till. Varbölden i hjärtat växte emellertid varje gång hon tänkte så, för innerst inne visste hon att det var själviskt, ont och elakt.

"Jag skall tänka på dig i dag", sade Angelica till Julius när de satt vid frukostbordet den morgonen. Julius läste affärssidorna och grymtade bara till svar. "Vackra tankar", fortsatte hon. "För ditt liv, och för din själ." Julius reste sig från bordet och stoppade tidningen i portföljen. Han begrep inte vad hon menade. Hon kysste honom på kinden och sedan gick han ut till bilen som skulle ta honom till kontoret. "Vänd inte ryggen till i dag, min älskade pojke!" ropade hon efter honom, men han hörde henne inte. När hon kom in igen satte hon sig vid bordet och grät. Sent på eftermiddagen lade hon sig att vila en stund, men efter bara några minuter vaknade hon av en fruktansvärd smärta i hela kroppen. Den gick över så fort hon slog upp ögonen, men hon blev orolig och gick in i badrummet och när hon såg sig själv i spegeln började hon skrika. Ansiktet var fullt av små sprickor, liksom armarna och benen, fötterna, ja, hela kroppen. Angelica blev förskräckt och tvättade sig gång efter annan, och smetade in sig med alla sorters oljor och krämer, men ingenting hjälpte. Huden hade spruckit. Julius blev förfärad när han såg henne den kvällen. Och äcklad. Han ville inte röra henne, och de låg aldrig med varandra igen efter den dagen. Angelica förstod honom och skämdes, och hon gjorde ett av gästrummen till sitt, och där tillbringade hon alltmer av sin tid, ofta framför ett litet altare vid fönstret där hon satt och väntade om dagarna och hoppades att gud skulle visa sitt ansikte för henne. Hon läste skrifterna och bad och försökte ibland tala till gud med sitt hjärta, men hjärtat var stumt, och gud också. Efter ett tag kom Julius inte längre hem annat än för att byta kläder, och då stannade Angelica på rummet för hon visste att han inte stod ut med att se henne. Men Cornelia besökte henne flera gånger i veckan, och eftersom Angelica aldrig gick ut var det Cornelia som köpte mat åt henne och klippte hennes hår och pratade och skojade med henne och pysslade om henne som om hon hade varit Julius. Ibland på nätterna hände det att hon vaknade av den där fruktansvärda smärtan igen, och när hon gick ut i badrummet och tittade sig i spegeln såg hon att sprickorna hade blivit grövre. Till sist var hon så trasig att Cornelia trodde att hon skulle falla sönder.

Det var då Angelica bestämde sig för att berätta allt för henne. Det var en söndag, och Cornelia var ledig, och hon satt hela dagen och kvällen hos Angelica och lyssnade till hennes fantastiska historia. Vilken annan människa som helst hade nog sagt att Angelica var galen, men Cornelia trodde på varje ord hon sade. Hon hade själv sett den svartklädde, och maskinen, och Julius förvandling, och de nya vännerna med sina ihåliga löften och förföriska gåvor, och nu Angelica som på ett lika fruktansvärt som obegripligt sätt höll på att gå i bitar. Cornelia hade ingen anledning att tvivla på henne. För henne var den märkvärdiga kärlek som hon kände för Julius gudomlig, och om gud kunde sätta bo i hennes hjärta, då kunde väl Angelica också vara en ängel? Det ena var inte konstigare än det andra. När kvällen övergick i natt hade Angelica äntligen kommit till slutet av sin berättelse. Hon var utmattad och Cornelia fick nästan bära henne upp till rummet. När hon hade kommit i säng tog hon Cornelia i armen och tittade henne i ögonen med sådant allvar och sådan uppriktighet att Cornelia nästan blev rädd. "Julius är din nu", flämtade hon. "Lova mig att aldrig överge honom!" "Jag önskar att jag kunde det", svarade Cornelia och fick tårar i ögonen. "Men jag är bara mänsklig." "Nej", sade Angelica stillsamt. "Du är den riktiga ängeln." Sedan lutade hon det skröpliga huvudet mot kudden och somnade. Cornelia släckte ljuset och skulle just stänga dörren efter sig när hon hörde ett hjärtskärande skrik inifrån rummet. Hon skyndade in igen och tände lampan i taket och möttes av en fasansfull syn: Angelica bröts upp i stora skärvor, och skärvorna föll sönder i spillror, och spillrorna i korn, och snart återstod bara ett fint pulver av hennes kropp. I samma stund slogs fönstren upp och vinden rusade in i rummet och förde med sig lämningarna av det som hade varit Angelicas köttsliga gestalt ut i vinternatten. Allt utom hjärtat som låg kvar på sängen.

Cornelia blev först utom sig av rädsla, och skrek och darrade och kissade nästan på sig, men sedan greps hon av ett egendomligt lugn. Det nakna hjärtat äcklade henne, men det var trots allt Angelicas, och hon visste att det var ett rent och gott och välmenande hjärta vars en enda brott i livet hade varit att längta. Hon mindes plötsligt att pappa en gång hade sagt henne, att i det gamla Rom, där trodde man att om man fann ett oskadat hjärta i askan efter en kremerad kropp, då hade det hjärtat dränkts i gift. Den hågkomsten gav henne en märkvärdig idé. Utan att låta sig bekymras av blodet tog hon hjärtat i händerna och lade det på det lilla altaret vid fönstret. Sedan gick hon ut i badrummet och tog ett rakblad från en av Julius hyvlar. Angelica hade sagt henne att hon var den riktiga ängeln. Tänk om hon hade rätt! Hon höll pekfingret över altaret och skar ett litet snitt i fingertoppen och pressade fram ett par droppar blod som föll ned på hjärtat, och blodet spred sig, och hjärtat började bubbla och fräsa, och eld och rök och blixtar slog upp ur det, och plötsligt hade hjärtat förvandlats till ett skimrande stoff som försvann ut genom fönstret, och för ett ögonblick kunde Cornelia se Angelicas ansikte mot den mörka natthimlen, och därunder en vit skepnad med vingar, och skepnaden for upp till himlen och sedan var allt slut. Cornelia stod kvar vid fönstret en lång stund och betraktade stjärnorna som glittrade som briljanter i mörkret. Hon ville inte tro det, och hon vågade inte, men tanken smög sig ändå på henne, att kanske hade Angelica rätt: kanske var hon faktiskt den riktiga ängeln.