Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 5

Julius hade inte bitit på naglarna sedan han jobbade hos gubben i butiken, men nu hade han redan tuggat sig ned till nagelbanden. Bröstkorgen hade sjunkit ihop och benen bar honom knappt och tomrummet i magen var större än någonsin. Och underlivet kändes dödare än innan förvandlingen, vilket i och för sig var en omöjlighet. "Varför Cornelia?" mumlade han för sig själv. "Ack, om jag bara kunde förstå! Varför Cornelia?" Tomrummet jagade honom fram och tillbaka genom kontoret. Det värkte och sprängde i magen och han drabbades av fruktansvärda gaser. Till sist kastade han sig på telefonen och bad sekreteraren att skicka efter Cornelia. Julius hade inte träffat henne på flera månader. De arbetade förvisso i samma byggnad, men han gjorde allt han kunde för att undvika henne och tog bara emot henne om det var absolut nödvändigt. Att anställa henne hade varit en eftergift åt Angelica. De tyckte alldeles för mycket om varandra. Julius begrep inte varför, men det var inte mycket han kunde göra åt det. Cornelia skrämde honom. Hon kunde få honom att göra saker som han inte ville. Det var nog därför som han alltid fick ont i magen när han träffade henne. Så vad var det som fick honom att söka hennes sällskap nu? Han begrep sig inte på sig själv, och det gjorde honom livrädd. Det knackade på dörren och Cornelia kom in i rummet. Julius kastade ett öga på henne, och genast förvandlades tomrummet till en knut i magen, en tumör som var så stor och tung och våldsam att den nästan drog honom med sig genom huset ned till jordens medelpunkt.

"Vad vill du?" undrade Cornelia efter några sekunders tystnad. Julius svarade inte. "Jag träffade Angelica i går", fortsatte hon efter ännu en liten tid. Julius stirrade ut genom fönstret. "Jag förstår mig inte på dig", sade Cornelia med sin vanliga, sakliga röst. "Du säger att du älskar Angelica, men du bryr dig inte om henne. Vad vill du ha av livet egentligen?" Hon gjorde en svepande gest med handen över soffgruppen i buffelläder och teakskrivbordet och bardisken i regnskogsmahogny. "Det här?" utbrast hon teatraliskt. "Det här är inte värt ett jota! Inte utan kärlek." "Jag tog inte hit dig för att prata om Angelica!" fräste Julius och vände sig om. "Nå, men säg mig då vad du vill", suckade Cornelia. Julius stoppade fingrarna i munnen och tuggade på dem en stund. "Jag vill att du kör mig tillbaka till ladan", sade han till sist. Cornelia stirrade på honom. "Du är inte klok!" utbrast hon och tappade för en gångs skull fattningen. "Har inte det stället skapat tillräckligt med elände?" "Elände?" skrek Julius och kastade checkhäftet mot henne. "Kallar du det där för elände? Eller tänker du på ditt välbetalda jobb som du aldrig skulle ha haft om det inte var för den där ladan? Nåväl, skriv ut din avskedsansökan. Jag tar emot den när som helst!" "En dag kanske jag gör det", sade Cornelia med gråten i halsen. "När jag har blivit stark nog." Julius kände hur tumören i magen växte och spred sig i kroppen och slingrade sig runt honom som en boaorm tills han nästan kvävdes. Han tittade vädjande på Cornelia: "Snälla, kör mig bara dit."

Strax före fyra kom de fram till den stora ladan där deras liv hade förändrats knappt ett år tidigare. De hade inte sagt ett ord till varandra under hela resan. Julius skyndade sig ur bilen. "Åk tillbaka nu!" sade han kort. "De andra kör mig hem när vi är färdiga." Cornelia ville gapa och skrika och säga åt honom att stiga in i bilen igen så att hon kunde ta dem därifrån, bort från staden och den där världen som höll på att kväva dem båda. Men hon visste att det inte skulle hjälpa, och dessutom orkade hon inte. Julius slängde igen dörren och Cornelia vände bilen och gjorde en rivstart och for iväg. Sedan brast hon i gråt. Julius följde henne med blicken tills hon nådde fram till vägen nere vid industriområdet och försvann utom synhåll. Sedan gick han bort mot ladan som hade blivit sliten och förfallen på det där knappa året. Gårdsplanen var full av sportbilar och limousiner och stadsjeepar och någon motorcykel. "Jaså, borgmästaren är här!" mumlade han för sig själv, och plötsligt försvann knuten i magen utan att lämna något tomrum, och bröstkorgen växte till sig, och benen blev stadiga, och underlivet hoppades att också borgmästarens fru skulle vara där. Julius sköt upp dörren. Robin och Fanny Frank skyndade emot honom och presenterade honom för en nervös men förväntansfull och inte minst namnkunnig skara män. Och två kvinnor. De hälsade vördnadsfullt på Julius, som om han var ett orakel med makt över deras framtid av det enda skälet att han kunde styra deras förväntningar. Julius hade träffat de flesta av dem. Där fanns som sagt borgmästaren, men också stadens miljöchef, skolchefen, kulturchefen, polismästaren, ja, till och med ärkebiskopen. En av kvinnorna i församlingen var direktör för stadens största affärsbank. Den andra var en lovande popsångerska som tidigare hade provat på både transcendental meditation, yoga, baghvad gita, zonterapi, ockultism, falun gong, schamanism, kristallterapi, scientologi och framgångsteologi utan att komma någon vart. En gång hade hon till och med gått i psykoterapi, men det tyckte hon var alldeles för flummigt. En bit bortom församlingen kunde Julius se den märkvärdiga maskinen. Vid spaken stod en rund liten man vars fingrar med viss regelbundenhet drog ihop sig och rätade ut sig igen. Det märkliga var att fingrarna på båda händerna rörde sig på samma sätt samtidigt. Julius betraktade honom med vämjelse. Han tålde inte personer med fysiska defekter. Och naturligtvis hade han ingen aning om att den mannen levde tack vare honom.

"Mina vänner", började Robin efter en stund med en röst som mullrade i lokalen. "Jag vill först uttrycka min tacksamhet till herr Kaiser för att han har varit storsint nog att låta er ta del av några av de hemligheter som bara han bär inom sig. Inte alla, men en del av dem." Julius tittade misstänksamt på honom. Han var fortfarande osäker. Församlingens tacksamma mummel fick honom emellertid genast på bättre humör. "Låt mig påminna er om att ni är här av egen fri vilja", fortsatte Robin och kunde inte låta bli att undslippa sig en liten lustighet: "Särskilt ärkebiskopen!" Hela sällskapet skrattade, utom popsångerskan. "Nåväl", mullrade han och skrattet dog ut. "Vi har alla tider att passa, så låt oss genast ta itu med uppgiften! Jag föreslår att borgmästaren, som ju ändå är chef över oss alla, föregår med gott exempel och gör den första resan!" Borgmästaren skruvade på sig i stolen, men det var naturligtvis inte mycket han kunde göra, och han ställde sig upp och ansträngde sig för att se oberörd ut. Robin hjälpte honom bort till maskinen där han gav honom det normandiska tvåhandssvärdet och förklarade vad han skulle göra med det. Det var stort och tungt och borgmästaren tappade för ett ögonblick balansen när han tog det i sina händer. "Herr Kaiser!" ropade Robin. "Har ni lust att göra oss den äran?" Julius skred förbi den vördnadsfulla församlingen och gick runt till baksidan av maskinen och satte sig på knä. "Och staven skall in i det lilla hålet?" undrade han. Robin nickade. Svetten rann om den stackars borgmästaren som stod där med det väldiga tvåhandssvärdet i sina darrande händer. Robin höjde armen. "Redo?!" skrek han och fick jakande svar från de inblandade männen. Då sänkte han armen, och mannen med de underliga fingrarna drog spaken i botten, och Julius körde in metallstaven i hålet, och maskinen började stånka och stöna och frusta och spruta ånga, och Robin tog tag i den vettskrämda borgmästaren och tvingade honom att köra svärdet genom den trattformade öppningen, och plötsligt slog rök och eld ut ur maskinen, och den begynte skaka så att man kunde tro att den skulle falla sönder. Ett fruktansvärt ljus spred sig i lokalen och församlingen tog på sig de särskilda glasögon som de hade fått sig tilldelade. Borgmästaren skrek och grät och ville släppa svärdet, men det var som om hans händer hade smultit samman med metallen. Gästerna var utom sig av fasa. Polischefen sträckte sig efter pistolen, men han hade glömt den på kontoret, ärkebiskopen försökte leda församlingen i bön, men skräcken fick honom att glömma hur man gjorde, kulturchefen rabblade Shakespearemonologer, och popsångerskan försökte förgäves att få de andra att sjunga med i We shall overcome. Till sist for en blixt genom borgmästaren, och han kastades flera meter bakåt i rummet. Till skillnad från Julius den gången för knappt ett år sedan landade han emellertid mjukt på en bädd av madrasser som hade placerats ut på rätt ställe. Sedan blev allt stilla.

Det tog en evighet i helvetet, men när den småfete, kutryggige mannen med de vattniga ögonen äntligen lyckades resa sig var han verkligen förändrad. Fettet i magen hade blivit muskler, och ryggen hade rätat ut sig, och blicken utstrålade styrka och klarhet och en nästan oanständig självsäkerhet. De prominenta gästerna häpnade när han kom emot dem, och snart stod de i kö för att själva gå igenom den där besynnerliga förvandlingen. Så fort de förstod att processen inte var farlig gav de sig hän åt smärtan, och resan med maskinen blev till en lustfylld, närmast erotisk upplevelse. "Gör mig illa, gör mig illa!" skrek polismästaren som om det stod någon bakom honom med en piska eller värre i handen. Ärkebiskopen upprepade med jämna mellanrum en ramsa som baklänges kunde uttydas "Satan är min herre!" innan också han landade i madrasserna, och bankchefen framhöll efteråt att den där maskinen minsann var den bästa älskare hon någonsin hade haft. Skolchefen var snar att instämma. Popsångerskan mindes plötsligt alla fjorton orden i We shall overcome, och det var förmodligen hennes höjdpunkt i både livet och karriären. Kulturchefen var sist ut, och när maskinen nådde klimax kunde han inte låta bli att liksom kung Rikard en gång utbrista: "Skin på mig sol, tills jag en spegel får, så jag kan se min skugga var jag går." Efter någon timma var spektaklet över och gästerna vinglade ut på gårdsplanen en smula medtagna men överväldigade, vederkvickta, ja, rent av pånyttfödda. "Är ni nöjda nu då?" undrade Julius när alla hade lämnat byggnaden. "Mycket!" svarade Robin med en röst som svämmade över av fabulerad tacksamhet. "Du har gjort oss en stor tjänst! Du skall bli rikligt belönad." "Det hoppas jag verkligen", muttrade Julius. "Det här var inte roligt, och jag tänker aldrig mer göra om det!"

Han gick ut på gårdsplanen. Det var varmt där bakom maskinen och han längtade efter den kyliga vårvinden. "Det behöver du inte heller", skrockade Fanny Frank när han inte längre kunde höra dem. "Din tid är ute!" "Du har dessvärre fel, min kära", suckade Robin. "Vi kommer att behöva honom många gånger till." "Vad menar du?" utbrast Fanny Frank och tittade oförstående på honom. "Nu har vi för sjutton åtta personer som gärna kommer när vi kallar! Åtta smarta onda människor, inte sådana där lallande dumskallar som Kaiser!" "Men bara Kaiser är äkta", förklarade Robin. "De där människorna som du talar om tror att ondska är något som går att köpa för pengar. Du såg ju själv hur de stod där och betedde sig som om de var på tivoli!" "Jovisst", instämde Fanny Frank. "Men svärdet brann, och blixten kastade dem bakåt flera meter. Nog måste väl ondskan ändå ha gått in i dem när samvetet gick ut?" "Det mesta av den, visst", svarade Robin. "Men inte all. Du förstår att ondskan kräver vilja. Bara den som själv går över gränsen av fri vilja kan bli allt igenom ond. Det gjorde Kaiser. Hans själ var så uppfylld av hat när han drev svärdet genom maskinen att varje partikel i hans kropp kunde laddas med ondska. Men det där cirkussällskapet som var här nyss, de blir aldrig mer än goda hantlangare. Vad samvetet beträffar har de aldrig haft något ändå. De kan helt enkelt inte föreställa sig att något sådant finns. De saknar viljan till det också. Vilja är i själva verket bara fantasi. Nej, min kära, vi kommer att behöva Kaiser länge än. Men det finns en man som skulle kunna ta hans plats, och min, för den delen. En dag skall jag berätta för dig om honom." "Du är så hemlighetsfull, Robin", viskade Fanny Frank och smekte honom på handen. "Men visst skall du väl leva länge än?" fortsatte hon och lät både förskräckt och ömklig. "Ja, men inte alltid", svarade Robin. "Inte alltid."