Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 4

En dag i maj, strax efter bröllopet, kom två av Julius nya vänner på besök till hans kontor. Det var Robin Kassan och Fanny Frank, mannen och kvinnan som hade stått i hålet i väggen i ladan och bevittnat hans förvandling den där gången som låg ganska nära i tiden men ändå kändes väldigt avlägsen. Julius skakade hand med dem och bjöd dem att sitta ned. "Och vad kan jag hjälpa er med i dag?" utbrast han jovialiskt. "Julius", började Fanny Frank efter en liten stund. "Har du någonsin känt dig rastlös?" Julius tittade frågande på henne: "Rastlös?" "Ja, att du har gjort allting på ett ställe och måste ta dig någon annanstans för att kunna gå vidare", förklarade Fanny Frank. Julius tänkte efter en stund. Rastlös? Men han hade ju allt han behövde! Fast ibland kändes det förstås litet tomt i magen. Han hade sedan länge sopat mattan med konkurrenterna i staden. Några av dem hade dött av hjärtinfarkt, andra vårdades på mentalsjukhus, och resten slog sina barn och fruar eller satt på krogen och gjorde vad de kunde för att ta livet av sig den hårda vägen. Nej, här fanns inte mycket kvar för honom att göra som handelsmagnat. Och varför upprepa samma sak någon annanstans? Varför inte gå vidare i stället? Rastlös? Ja, kanske det. Det gäller att passa på när man har chansen, tänkte han. "Jo, jag har nog funderat litet grand på nya utmaningar", sade han till sist och lät klädsamt bekymrad. Både Fanny Frank och Robin Kassan nickade instämmande: "Det var väl det vi trodde" "Du är en sådan dristig och framsynt person", fortsatte Robin med faderlig värme i rösten. "Och du har gjort ett fantastiskt arbete här i företaget." "Jag har haft goda lärare", framhöll Julius och gjorde en lätt bugning mot paret. "Säg inte så", skrockade Robin och viftade bort de smickrande orden med handen. "Visst har vi dragit vårt strå till stacken, men utan dig hade vi aldrig klarat det. Du är en naturbegåvning, och du har tjänat mycket pengar åt oss. Nu tycker vi att det är dags för dig att gå vidare!" Julius tittade granskande på dem. "Vad hade ni tänkt er?" frågade han med spelad misstänksamhet. Robin vände sig mot Fanny Frank: "Fanny, berätta för vår vän om hans nya liv!"

En halvtimma senare visste Julius allt om projektet som hans nya vänner ville att han skulle leda: Teaterparken, ett jättelikt rekreationsområde för stadens alla medborgare. Fanny Frank var noga med att framhålla ideologin: Unga och gamla, barn och föräldrar, män och kvinnor, svarta och vita och gula och röda, heterosexuella och homosexuella och bisexuella och transexuella och asexuella – till och med intellektuella! – ateister och nyfrälsta, rika och fattiga, starka och svaga, halta, lytta, blinda, döva och harmynta – alla var de lika inför mammon. Storleken på plånboken spelade ingen roll. Teaterparken skulle vara öppen för alla. Alla som hade en plånbok, vill säga. Vissa saker var naturligtvis dyrare än andra och dem kunde de med den litet större plånboken ägna sig åt. De vars plånböcker var litet tunnare fick välja billigare alternativ. Men det är också ett val, och valfrihet var nyckelordet i Teaterparken. Julius såg oberörd ut under hela föreläsningen, men inombords värkte det i bröstet, och benen ville genast springa ett par varv runt jorden, och underlivet, ja, det ville ha Angelica på bordet där och då. Eller någon annan, för delen. Det stora ljuset, prinsessan, alltings mening – pyttsan! Där, i drömmen när han i några tiondels sekunder hade svävat i luften mellan maskinen och golvet, hade han sett henne och vandrat mot henne, men när han nådde fram till henne var hon inte längre där, och han hade fortsatt på egen hand och själv gått in i elden och smultit samman med solkärnan och strålat ut i universum. Vad skulle han nu med henne till? Hon hade spelat ut sin roll. Men bakom varje framgångsrik man finns en kvinna, sägs det. Den lögnen smäller högt i samhället, och utan samhällets stöd skulle projektet aldrig gå att genomföra. Nej, han fick allt lägga band på sin lusta ännu en tid. Och visst var Angelica vacker, även om hon inte var särskilt eldig. "Du sade att det fanns ett villkor", sade han till sist och tittade Fanny Frank i ögonen. "Ja", svarade hon allvarligt. "Minns du första gången vi träffades?" fortsatte hon. "Där i den stora ladan där du genomgick förvandlingen?" Julius nickade. "Där skall vi bygga parken." Julius blev förvånad. "Där, bland ladugårdarna!?" utbrast han. "Vi äger redan marken", förklarade Robin. "Där ser man", sade Julius överraskat. "Nåväl, det stör inte mig." "Det är en sak till", fortsatte Fanny Frank och lät litet bekymrad. "Så?" undrade Julius. Fanny Frank tittade honom djupt i ögonen: "Vi behöver din hjälp med maskinen."

"Aldrig i livet!" utbrast Julius när Fanny Frank hade förklarat vad de ville att han skulle göra. "Den maskinen har skapat mig. Det förstår ni väl att jag inte vill att någon annan skall bli som jag!" "Men de blir inte som du", försäkrade Fanny Frank. "De blir bara avtryck av dig, dåliga kopior." "Vad har ni för nytta av dåliga kopior?" undrade Julius misstänksamt. "En dålig kopia är bättre än ingen alls", svarade Fanny Frank. "Men vi kan förstås inget göra om du vägrar", fortsatte hon och lät uppgiven. "Men då blir det ingen temapark och det vore tråkigt för både staden och dig, för vi tror att parken skulle kunna göra dig till en hjälte i din samtid – en idol, rent av en ikon för en hel generation. Som Bill Gates, John Lennon eller Lady Di." Julius reste sig ur stolen och gick fram till de stora fönstren och tittade ut över torget nedanför med sina fantasifulla stensättningar. Där stod han i några minuter och grubblade och våndades innan han suckade och vände sig mot Robin och Fanny Frank: "Och när vill ni ha detta gjort?" De båda gästerna tittade på Julius och på varandra och såg lättade ut. "Så snart som möjligt", sade Robin och ansträngde sig för att låta ödmjuk. "Gärna i eftermiddag. Om det passar, vill säga." "Det kan väl gå", sade Julius med en axelryckning. "Skall vi säga klockan fyra?" undrade Robin. "Visst", svarade Julius. "Men säg åt gubbarna att komma i tid. Jag kan inte vänta hur länge som helst, jag har annat för mig i kväll." "Oroa dig inte", lugnade Robin honom. "De skall vara där klockan fyra. Hittar du på egen hand?" Julius tänkte efter i några sekunder. "Jag vet någon som kan köra mig", svarade han och bet sig i läppen. De nya vännerna tog i hand och tackade Julius för hans stora välvilja. "Den förbaskade slyngeln", muttrade Fanny Frank när de kom utanför dörren. "Utan oss skulle han inte vara någonting. Möjligen död." "Lugna dig", viskade Robin. "Du vet att vi behöver honom, åtminstone ett tag till." "Jag vet", svarade Fanny Frank. "Men jag förstår inte att han, som skulle ha så mycket ondska inom sig, kan vara en sådan dumskalle!" "Ondskan kommer i alla färger och former", utbrast Robin poetiskt. "Och vi kan inte älska dem alla!" "Vad händer om det inte lyckas?" undrade Fanny Frank bekymrat när de stod i hissen. "Då får vi tänka om!" svarade Robin. "Men oroa dig inte", fortsatte han med den där faderliga rösten. "Det kommer att lyckas!"