Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 3

Det blev aldrig någon utredning av mordet på gubben i butiken. Fallet avskrevs som ett vansinnesdåd och knöts till en känd våldsman och missbrukare som tog sitt liv samma kväll. Mordvapnet återfanns aldrig. Vid bouppteckningen framkom att gubben i själva verket ägde hela fastigheten där butiken låg. Det hade varken Julius eller de andra hyregästerna vetat om tidigare, eftersom gubben var en sådan vänlig själ och aldrig ville bråka med folk och därför hade överlåtit hyresverksamheten till ett förvaltningsbolag. Det mest besynnerliga var dock att gubben i sitt testamente hade lämnat alla sina tillgångar inklusive fastigheten till Julius. Gubbens fåtaliga vänner och någon avlägsen släkting blev upprörda och menade att han alltid hade haft för avsikt att vid sin död låta en fond överta fastigheten till fromma för hyregästerna. Men gubbens advokat sedan många år tillbaka bedyrade att testamentet verkligen gav uttryck för gubbens vilja, och att han hade låtit ändra det långt tidigare med motiveringen att Julius var den flitigaste, mest pålitliga och godhjärtade person han någonsin hade träffat. Vännerna skruvade på sig och skämdes, för de visste att det fanns ett rejält korn av sanning i det påståendet. De gnällde och bråkade i ytterligare några dagar, men sedan drog de tillbaka sina anspråk. Julius var överväldigad. Plötsligt stod han där, tjugofem år gammal, med en smärre förmögenhet på fickan. Bara någon vecka tidigare hade han varit fullständigt misslyckad, en mänsklig katastrof, en utblottad genetisk lapsus som inte ens kunde ta livet – alltså döden! – av sig själv och därmed göras levande. Men nu var allt annorlunda. Han hörde plötsligt till de levande, det kände han i bröstkorgen och benen och underlivet, och i de där underliga blickarna som han ständigt kastade på sig själv från någon annanstans. Magen bekom honom inte längre. Livet var underbart. Men vad i all sin dar skulle han med ett helt hus till, frågade han sig. Han som en gång hade blivit utkastad ur sitt eget rum i mammas lägenhet därför att deras trångsynta grannar inte begrep sig på hans banbrytande experiment?

"Sälj det till förvaltningsbolaget!" föreslog Cornelia. "Du vet ingenting om hur man sköter ett hyreshus, det skulle lätt kunna gå illa för både dig och dina grannar. Men det där bolaget har gjort ett bra jobb, och de har alltid behandlat hyresgästerna väl." Julius lyssnade bara med ett halvt öra. "Livsmedel är allt du kan", fortsatte hon. "Sälj huset och köp en större butik inne i staden, på den stora gatan helt nära järnvägstationen. Där bor många människor och ännu fler passerar varje dag. Jag lovar att hjälpa dig med alltsammans, jag kan bli din butikschef om du vill, och vi kan bo helt nära varandra i ett sådant där pampigt stenhus med sluttande tak." Julius såg framför sig hur Cornelia stod där och bankade på slottsporten och ville in för att lägga beslag på alla smycken, klänningar och praktfulla uniformer, och han kände hur det kokade inombords, och han knuffade undan Cornelia och gick därifrån. Angelica sade ingenting. Hon bara följde Julius i hälarna vart han än gick, höll honom i handen, smekte försiktigt hans hår och kinder när det passade, och var ständigt uppmärksam på alla hans behov. Julius var nöjd och stolt och mallig, och det lös om honom. Det stora ljuset var äntligen hans, prinsessan, alltings mening. Där, hos honom, vid hans sida varje dag, mitt i elden i hans säng varenda natt när ruset satte in och han rart, hårt och vällustigt plöjde den åker som aldrig skulle ge några skördar. Efteråt kunde han ibland känna det där tomrummet i magen igen, men det gick snart över. Cornelia led i tysthet. När Angelica smekte Julius och vandrade med händerna över hans kropp och nafsade honom i örat, och Cornelia såg lusten i hans ögon, då blev hon svartsjuk. Och ändå inte, för hans ögon tycktes inte längre rymma någon längtan. Angelica visste att Cornelia älskade Julius, och hon visste också att Julius behövde Cornelia mer än någonsin. Men själv kunde hon inte längre säga nej till honom. Hon hade en gång gjort sitt val och därför var hans vilja numer hennes lag. För sig själv försvarade hon sig med att det måste vara bättre att stanna hos Julius eftersom hon då kunde behålla ett visst inflytande över hans liv och handlingar. I sitt hjärta visste hon emellertid att det bara var Cornelia som hade den möjligheten. Själv stannade hon kvar därför att hon inte hade någon annanstans att ta vägen. Det var en dålig ursäkt för en skyddsängel som hade förbrutit sig mot himlens alla regler. För henne återstod förr eller senare bara tomrummet.

Julius nya vänner hade helt andra tankar om vad han skulle göra med fastigheten. En gång när de var hos advokaten tog de honom avsides och bjöd honom på lunch. "Varför skall du sälja?" undrade de över en utsökt hummer på en av stadens bästa restauranger. Julius hade aldrig tidigare varit på en så fin restaurang, och han hade inte ätit hummer heller, för den delen. "Gräv där du står!" fortsatte de. "Bygg ditt imperium här." "Men hyresgästerna, då?" undrade Julius. De nya vännerna tittade allvarligt på honom: "En stor man får aldrig låta små människor stå i vägen för hans drömmar!" Julius blev smickrad och kände hur elden flammade upp i bröstkorgen och underlivet. "Jag har aldrig varit intresserad av affärer", fortsatte han efter en stund och lät märkligt världsvan. "Men jag vet tillräckligt för att begripa att jag förvisso har pengar, men inte mycket nog för att genomföra ett sådant projekt som ni talar om." "Pengar är inget problem!" skrattade de nya vännerna. Sedan kom kyparen in med champagne och hela sällskapet skålade för det blivande företaget Kaiserdream. Julius blev litet yr i huvudet, och för ett ögonblick mindes han den där hemska upplevelsen när han försökte ta livet av sig med sprit och tabletter, och han blev bekymrad för plötsligt kände han återigen tomrummet i magen, men de nya vännerna dunkade honom i ryggen och smickrade honom och han tog en ny klunk av champagnen och tomrummet försvann och sedan var allt frid och fröjd. Han hade blivit affärsman. De nya vännerna bistod inte bara med pengar, utan också med arbetskraft, ekonomisk och juridisk kompetens, fackkunskap, och dessutom muskelmassa när hyregästerna gick samman och protesterade mot vräkningarna och behövde ytterligare incitament för att skaffa sig ett annat boende. Sedan gick allt med en rasande fart. Efter bara några månader hade den ganska slitna hyresfastigheten förvandlats till ett imponerande köpcentrum där kopior av den fina världens drömmar såldes till märkvärdigt låga priser, eftersom den vackra tanken var att sörja för kommersen på välståndets bakgård. Och Julius hade blivit verkställande direktör och basade för nästan hundra personer. Cornelia hade tack vare Angelica blivit chef för konfektionsavdelningen. Och längst bak i salongen satt de nya vännerna och drog i trådarna och visste mycket väl vad de ville med både Julius Kaiser och hans framgångsrika företag.

Efter något år hade Julius med hjälp av sina nya vänner byggt upp ett handelsimperium som var marknadsledande i hela landet. Han fortsatte på de nya vännernas inrådan att spela hemlighetsfull och tillbakadragen, men egentligen trivdes han i rampljuset. Han och Angelica firade bröllop den våren och därefter sågs de allt oftare på kändisfester, invigningar och välgörenhetsgalor både hemma och utomlands. För ryktet om askungesagan hade vid det laget spridit sig långt utanför rikets gränser. Utländska journalister stod på kö för att intervjua 'den nye Gatsby', som de kallade honom. Och kungligheter, presidenter, premiärministrar och industrimän från hela världen sökte allt oftare hans råd i viktiga stats- och affärsangelägenheter. De tänkte att en man som i så unga år hade uträttat så mycket på så kort tid måste ha en begåvning långt utöver det vanliga. Karlen måste vara ett geni, som Shakespeare, Van Gogh, Cartesius eller Einstein. Och begåvning är som pengar – den sätter spring i benen på dem som inte har den. Med jämna mellanrum kom därför alla dessa dignitärer till staden och då brukade Julius sammanstråla med dem över en golfrunda eller en landhockeymatch på den nybildade stiftelsen Själens Frihets kursgård uppe i bergen. Men trots sina framgångar både inom landet och internationellt var det inte särskilt många i staden som visste vem Julius Kaiser var. Inte förrän den ledande morgontidningen (den enda morgontidningen) en dag publicerade en bild av honom över halva förstasidan med rubriken 'Mannen bakom Parken!' Därefter blev staden aldrig mer sig lik, och inte heller Julius Kaiser.