Bok 1: "Julius". Kapitel 4, del 1

I gryningen slogs regnbyar med solen om herraväldet över dagen. Än var molnen dystert gråa, än var de trolskt rosaskimrande. Ibland förvandlades de till groteskt förvridna, svarta, hotfulla, outgrundliga himlaväsen som med jämna mellanrum lät sitt vatten i störtfloder över den försvarslösa jorden. Vägar och stigar blev till strida åar och forsande bäckar, och gräsmattorna i parkerna och åkrarna som omgav staden förvandlades till ogenomträngliga sumpmarker. Understundom regnade det så häftigt att den som inte visste bättre kunde tro att herren hade öppnat dammluckorna för en ny syndaflod som en gång för alla skulle skölja bort arvssynden och dödssynderna och alla andra synder från världen och göra det möjligt att återupprätta det jordiska paradiset. Men så upphörde plötsligt regnet, och solen bredde sina vingar över staden och åkrarna, och vattnet sjönk undan, och regnbågen slöt sin portal över bergen i väster. Och när de första solstrålarna trängde in i det lilla huset på kullen i andra ändan av staden stoppade en förtvivlad man bösspipan i munnen och tryckte av i hopp om att skjuta bort både huvudet och alla våndor och frustrationer och misslyckanden som ruvade därinne. Skottet brann av med en smäll som hördes vida omkring, och för ett ögonblick – med ljudet ringande i öronen och med hela skallen i trans och blicken alldeles grumlig och något som påminde om feber i pannan – trodde den stackars mannen att han faktiskt hade lyckats. Men allt eftersom synförmågan återvände och han blev varse den välbekanta omgivningen, insåg han att allt som egentligen hade hänt var att han i fortsättningen inte skulle höra någon annan klagan än sin egen. Åtminstone inte med hjälp av öronen. Därutanför syntes inte längre minsta spår av de väldiga molnen som helt nyss hade piskat upp marken med sina blytunga regndroppar. Solen tronade på himlavalvet, och bakom den någonstans i mitten av kosmos samlades seraferna runt gudstronen och sjöng lovsånger till herrens ära. Angelica snubblade fortfarande fram på den rätta vägen även om hon höll sig farligt nära dikesrenen. Och herren var nöjd och lät sitt ansikte lysa över jorden, och ingen visste vad som var på väg att hända.

Regnet hamrade mot taket, rusade nedför tegelpannorna och kämpade sig tillsammans med gamla löv och kvistar genom stuprännorna innan det kastades ut i tunnor som stod på gavlarna av den stora ladugården. Ljudet trängde genom väggarna till byggnaden och letade sig upp på loftet där de smög sig in i huvudet på Cornelia och gjorde henne medveten om dem i sömnen utan att hon visste om det. I gränslandet mellan dröm och vakenhet förvandlades de till bilder av porlande bäckar i paradiset, och av skummande vågor som sköljde över vita sandstränder kantade av palmträd och blommande neriumbuskar. Hon såg sig själv och Julius ligga tillsammans i den solvarma sanden, ibland bredvid varandra, ibland på varandra, ibland upp och ned, och kors och tvärs, och överallt, och under, samtidigt, på en gång, ensamma, för sig själva – som om de var Noah och hans hustru och hade flutit iland på en öde ö som visade sig vara det jordiska paradiset, och där de förmodades lägga grunden för den nya mänskligheten med frukten av sin kärlek. Sedan kom den kapsejsade arken ridande på en stor våg med hela sina last av rena och orena fyrfotadjur, himlens fåglar och allt som krälar på marken. Vågen sköljde över dem och arken slog i backen och gick i tusen bitar och begravde deras drömmar i ett sammelsurium av plankor, träck och matrester, och djuren rusade ut och dränkte tystnaden i en kakafoni av kvittranden och rytanden och väsanden och råmanden och bräkanden. Sedan blev allt svart och hon vaknade. För ett ögonblick trodde Cornelia att drömmen var sann när hon såg sig omkring bland alla rovdjuren med uppspärrade käftar som kastade glupska blickar på henne. De föreföll ännu mer skräckinjagande i det knappa ljuset. Sedan hörde hon Julius andas bredvid sig, och då mindes hon var hon befann sig och det gjorde henne lugnare. Hon tittade på klockan och såg att dagen nästan inte hade börjat. En liten nymornad solstråle letade sig fram till nosen på en argsint grävling genom fönstergluggen uppe vid takåsen. Än återstod ett stycke av paradiset, tänkte hon och vände sig mot Julius som låg där fullständigt opåverkad av alla hennes tankar och känslor. Försiktigt lade hon huvudet mot hans arm och lyssnade till ljuden som han gjorde när han sov.

Men själv somnade hon inte. Hon låg där i halmen helt nära sin älskade och tittade upp i taknocken och tänkte att detta var nog första gången som hon sov under ett sluttande tak. Besynnerligt, javisst, men inte alls underligt om man betänker att Cornelia hade tillbringat hela livet i en betongförort där husen bestod av fyrkantiga moduler som hade staplats på varandra, och där höjden, alltså antalet på varandra staplade moduler, var det enda som möjligen skilde dem åt. Hus med gavlar och sluttande tak hade hon bara sett på tv, eller vid de få tillfällen då mamma eller pappa tog henne med sig in till staden. Då greps hon alltid av en intensiv längtan efter att en dag också få bo i ett sådant hus, under ett sådant tak. Byggnaderna i stan var så oemotståndligt vackra, så ömsinta och romantiska och ändå klädsamt distanserade från betraktaren. Stilfulla, helt enkelt. De visste hur man förde sig därute i den stora världen. Dessutom var de fulla av mystik. Stenfasaderna som kantade gatorna i staden mötte en alltid med samma upphöjda likgiltighet, men bakom dem ruvade husen på både fantastiska och fasansfulla hemligheter. Åtminstone i Cornelias fantasi. Hon brukade gå nedför gatan helt nära järnvägsstationen med pappa i handen och tänka att där, bakom den storvulna porten på nummer femton, hade en ung flicka en gång tagit livet av sig sedan hennes bröder stuckit kniven i hjärtat på mannen som hon älskade. Hon hade bundit fast ena ändan av ett tjockt rep i trappräcket och lagt den andra om halsen och sedan kastat sig ut i trapphuset från sjunde våningen. Men repet var så långt att hon föll fritt nästan tio meter och när det väl sträcktes var kraften så stor att huvudet slets av kroppen. Det återfanns aldrig, och den huvudlösa kroppen begravdes i hast och hemlighet utanför kyrkogården eftersom kyrkoherden inte ville låta en självmörderska vila i vigd jord.

Den tragiska historien var nästan tvåhundra år gammal, men ibland hörde grannarna gråt och kvidanden från källaren där man trodde att huvudet fortfarande låg gömt. Och en gång, på årsdagen av händelsen, hade en gammal man halkat i mörkret längst ned i trapphuset och slagit sig så illa att han senare avled på sjukhuset. När räddningspersonalen lyckades få ljus i lampan fann de att mannen låg i en blodpöl som täckte stora delar av golvet och som han omöjligt kunde ha orsakat själv eftersom han inte blödde nämnvärt. Det hemskaste och mest besynnerliga av allt var att en del av blodet inte gick att tvätta bort utan fanns kvar fullt synligt på stengolvet innanför porten. Cornelia rös varje gång hon och pappa gick förbi där, och hon tänkte på den stackars flickan vars osaliga ande fortfarande levde därinne i det stora stenhuset med det sluttande taket. Allt eftersom historien blev ruskigare kramade hon pappas hand allt hårdare tills han sade "aj", mest på skoj men ändå, och frågade henne varför hon kramade hans hand så hårt, och då berättade hon alltsammans och pappa skrattade och sade att någon sådan historia kände han inte till och det där hade hon minsann hittat på alldeles själv! Pappa hytte med pekfingret och förmanade henne och sade att små flickor inte skulle hitta på sådana hemska lögner, och Cornelia skämdes och vred på sig och gjorde urskuldande läten samtidigt som hon funderade över hur hennes historia kunde vara en lögn när skräcken hon kände inombords var alldeles verklig och fullständigt sann. Staden var gåtfull, den svämmade över av hemligheter, av motsägelser, av sådant som inte gick att förstå. Till en början brukade Cornelia känna sig upprymd av alla nya impulser och intryck, men efter några timmar i den stora, hårda, bultande, kvävande, härdande, smärtsamma, lidande staden kände hon sig osäker och rädd och liten och då blev hon ledsen och längtade hem. Kanske var det inte så dumt att bo i en fyrkantig låda trots allt.

Hon skrattade när hon drog sig till minnes barndomens våndor. Liksom dess många glädjeämnen. Ett av dem fanns ännu kvar, nu, för alltid, i evighet. Och inte bara nu, utan också här, alldeles intill henne. För första gången. Det viktigaste av dem alla – Julius, pojken som hon alltid hade älskat; den som hon alltid skulle älska. Därom var hon övertygad. Sådan kärlek tar inte slut. Den går inte över, som de brukar heta hos dem som inte vet särskilt mycket om kärlek men allt om fjädringen i dubbelsängar. Sådan kärlek är ett beslut, något man bestämmer sig för och sedan lever efter resten av livet. Ungefär som att gå i kloster eller att bli präst. Att älska Julius påminde för övrigt mycket om dessa kall, åtminstone när det kom till köttets längtan. Och det var inte lätt, för visst kände Cornelia åtrå till honom. Den lurade alltid där under ytan i form av en stark, brinnande, okuvlig, längtansfull, ömsint, obändig, våldsam, innerlig, klibbig, frätande, kättjefull lust som gjorde henne rädd och modig och stark och svag och varm och kall och torr och svettig och mätt och hungrig och törstig och otörstig på samma gång. Och vansinnigt lycklig, och fruktansvärt olycklig. I samma paket, till samma pris; två portioner i en förpackning. Mer än vad hon orkade med och samtidigt inte tillräckligt. Som på en snabbmatsrestaurang. Att känna sådan lust, sådan längtan till en annan människa, var förvisso en nåd som de flesta människor aldrig fick uppleva. Dessvärre hörde också Julius till dem. Cornelia trodde inte att han förstod sig på erotiska känslor, och det var något som hon måste acceptera. Hon hade själv aldrig varit med någon man, så vem var hon att tala om sådana saker? Den lust hon kände var till Julius, ingen annan. Och om han inte kunde ta emot den eller dela den, ja då fick det vara med den saken. Vad skulle det väl hjälpa att lägga sig hos någon som hon inte brydde sig om? Så gjorde många, det visste hon, men själv kunde hon inte förstå vad det skulle tjäna till. Tankarna gjorde henne irriterad, kall och stel i kroppen. Ett stycke av den kyliga morgonluften hade smitit in genom en springa i väggen och skickade rysningar genom kroppen när den passerade henne. Hon reste sig upp och borstade av sig halmen. "Nog måste det väl finnas en filt eller en kappa eller något liknande att dra över sig på den här satans loppmarknaden", mumlade hon irriterat. Dagen hade blivit litet äldre, och hon också. Tiden i paradiset hade tagit slut. Bara Julius förblev omedveten om allt det som utspelades helt nära honom.