Bok 1: "Julius". Kapitel 3, del 7

Angelica kunde känna hans närvaro. Luften tätnade och rummet förmörkades när den kyliga vinden som alltid åtföljde honom blåste ut ljusen omkring henne. Hon darrade. Hon ville att han skulle smyga fram bakom henne och ta henne i sina starka, ludna armar och föra henne in i nästa rum och bort till sängen och ned mellan de mjuka lakanen och lägga hennes vingar åt sidan, och hennes lår, och ta henne till paradiset – det som hon förväntades gestalta för människorna men själv aldrig fick se – och kanske rent av vidare till evigheten. Och hon ville att han skulle försvinna. Hon stod alldeles stilla en lång stund utan att säga något. Till sist stack hon ut tungan och smakade på den tjocka, nästan kvävande doften av rök och blod och tjära som hans kropp utsöndrade. Den gjorde henne rusig av lust och åtrå och hon ville vända sig om och kasta sig i hans armar och ge sig åt honom, om och om igen tills inget annat återstod av deras kärlek än två utmattade kroppar vällustigt hopslingrade på en sidenbädd i paradiset. Men hon stod kvar och tittade ut i sommarnatten. Deras kärlek hade ingen plats i paradiset. "Du är sen", sade hon till sist. "Snart randas morgonen, och då måste jag gå." "Jag vet", svarade den svartklädde. "Du sade det. Men jag hade ett brådskande ärende som inte kunde vänta. Jag har mina plikter, liksom du har dina." "Plikten att göra ont", suckade Angelica. "Kan det verkligen finnas en sådan?" "Men älskling", utbrast den svartklädde. "Vad får dig att säga så? Du brukar ju alltid säga att vi inte skall tala om arbetet." Han ansträngde sig för att låta både ömklig och förorättad. "Du hade inte behövt ta livet av den gamle mannen", snyftade Angelica. "Du vet vem jag är och du vet vad jag gör", sade den svartklädde. "Du räddar människor när du behöver det; jag dödar dem när jag behöver det." "Men du dödar dem hela tiden!" utbrast Angelica. "Kan du inte låta bli någon gång? För min skull?" Hon vädjade till honom med hela sin varelse. "Skulle du låta bli att rädda någon för min skull?" svarade den svartklädde retoriskt. Angelica sade ingenting, och för en liten stund blev det alldeles tyst i rummet bortsett från ljudet av hennes snyftningar och tårarna som krossades mot golvet.

"Vi är två spegelbilder av varandra", sade den svartklädde till sist. "Två negativ av samma bild. Du är vit och jag är svart. Men om jag fotograferar dig blir du alldeles svart, och om du fotograferar mig blir jag alldeles vit. Först när bilden är framkallad går det att se människan där emellan – grå och nyanserad, tystlåten, tillbakadragen, kuvad. Och samtidigt frustrerad, lustfylld, rasande och vansinnig. Men utan dig och mig skulle det bara finnas ett tomrum på bilden där människan står. Du och jag förutsätter varandra. Och mänskligheten förutsätter oss." "Hur kan ondska vara en förutsättning för någonting?" utbrast Angelica ilsket. Hon hade slutat gråta. "Allt människor behöver är guds härlighet och det himmelska paradiset!" "Ja, det tycks ju räcka för änglar", anmärkte den svartklädde syrligt. Angelica svarade inte. "Världen är inte så enkel", fortsatte han och lät återigen som en gammal folkskolelärare. "Inte himlen heller. När Adam och Eva åt av frukten från Kunskapens träd blev de medvetna om sin syndfullhet och sina goda och onda sidor. Först då blev de människor i verklig mening, guds avbilder, ehuru ofullkomliga. De fick förmågan att föreställa sig det sanna och goda, men lyckades inte göra sig av med lättjan och tanklösheten från sin paradisiska tillvaro. Den olyckliga mutationen av dessa motstridiga egenskaper och jordelivets vedermödor var rädslan – för döden, för gud i himlen, och för naturen som omgav dem; och naturligtvis för varandra. En sådan varelse hör inte hemma i det jordiska paradiset där guds härlighet skulle göra henne oförmögen att se sig själv, och att närma sig det ansvar som vilar på hennes axlar. Således kastade herren ut både Adam och Eva."

"Men vad har det med dig och mig att göra?" undrade Angelica och lät medvetet oförstående. "Jo förstår du", fortsatte den svartklädde entusiastiskt. Det var tydligt att han gillade rollen som folkbildare. "Änglarnas uppgift är att vårda sig om människornas själar, men också att förläna växterna och djuren, till och med stenarna och sanden, luften, vattnet och metallerna deras egenskaper. Eller hur?" Angelica gäspade fram ett jakande svar. "Utmärkt!" konstaterade den svartklädde och fortsatte: "Människan har alltså givits förmågan att välja mellan det goda och det onda, men för att överhuvudtaget kunna göra ett val måste hon också erbjudas något att välja mellan. När Adam och Eva kastades ut ur paradiset insåg några av de mest framsynta änglarna i himlen att de var tvungna att sätta sig upp mot guds härlighet på samma sätt som människorna hade gjort. Vem skulle annars förläna växterna och djuren, stenarna, sanden, luften, vattnet – och människorna! – deras mörka egenskaper, de som människan behöver för att göras medveten om sina valmöjligheter? Vi var ett par stycken som kände oss nödgade att axla denna beklagansvärda men likväl livsviktiga uppgift, och således kom det sig att varje människa har två änglar som vakar över henne och som kämpar om herraväldet över hennes själ. Och allt med gud faders goda minne! För han begriper naturligtvis lika bra som alla andra att ingen kan göras medveten om sin godhet som inte också ser sin ondska. Och där framträder du och jag: din godhet återspeglas i min ondska och blir synlig för dig, och detta gör dig mer fullkomlig. Det är därför som du älskar mig."

"Jag måste göra mig i ordning", sade Angelica och lämnade rummet utan att vända sig mot sin älskade. Det var så lätt för honom att förklara saker, och hon begrep varje ord med sitt förstånd. Men i sitt hjärta ville hon inte kännas vid hans vackra tal om ondskan och godheten som varandras spegelbilder och nödvändiga förutsättningar. Samtidigt var det med hjärtat som hon älskade honom. Om allting ändå inte var så rörigt, tänkte hon. Hur kunde hon, liksom människorna, slitas mellan det goda och det onda när hon bara förmodades utstråla godhet? Dödsängeln hade blivit en nödvändig förutsättning i hennes liv, men var hon lika viktig för honom? Det tvivlade hon på. Ack, om hon ändå kunde återvända till den där lyckliga, bekymmerslösa tiden när guds härlighet var allt som uppfyllde hennes själ och gav henne kraft och vägledning i arbetet! Hon längtade efter ett budskap från herrens ängel, ett budskap som skulle föra henne bort från jorden och upp till väldena i himlen. Och hon längtade efter sin älskade, som befann sig i rummet intill. Tillsammans med handväskan där hon förvarade de lösa patronerna som hon skulle stoppa i hagelbössan så att den stackars mannen i det lilla huset på kullen i andra ändan av staden inte skulle drabbas av något värre än öronsus när han i gryningen stoppade pipan i munnen och tryckte av. Snabbt bytte den svartklädde ut patronerna i väskan mot dem han hade i fickan. Sedan svepte han kappan om sig så att den kalla vinden drog genom huset. "Jag går nu, älskling", ropade han. "Det finns inget här för mig att göra och du skall ju ändå ge dig av snart." Han stampade med foten i marken. Strax därefter uppenbarade sig Angelica i dörren till sovrummet. Hon var klädd i en flortunn klänning som släppte igenom ljuset och avslöjade alla hennes världsliga hemligheter. Vingarna hade hon lagt åt sidan. Den svartklädde betraktade henne medan hon sakta rörde sig mot honom. När hon var helt nära tog han henne i sina starka, ludna armar och bar henne över tröskeln till sängkammaren. De sade inte ett ord till varandra. Han lade henne försiktigt ned på sängen och tog av sig den svarta kappan, och vinden blev starkare och blåste igen dörren till resten av världen och himlen och guds härlighet. Nu återstod bara paradiset.