Bok 1: "Julius". Kapitel 3, del 6

Synden är människornas frälsning och änglarnas fördärv, tänkte Angelica. För vem tröstar en syndfull ängel? Vem lägger sina skyddande vingar om henne och förlåter hennes skulder? Änglarna i himlen visste inget om vedermödorna på jorden. De tumlade runt däruppe i de himmelska sfärerna och solade sig i glansen av guds härlighet lyckligt ovetande om någon annan tillvaro. De behövde aldrig vara rädda för att smutsa ned sina vingar. Angelica drömde ofta att hon befann sig bland änglakörerna i himlen. Bland Jesajas serafer som varje morgon omsvärmade guds tron och sjöng lovsånger till hans ära; eller Hesekiels keruber vars uppgift det var att se till herrens alla behov och önskningar. Eller till tronerna, som förkunnade guds vilja för de lägre änglakörerna som skulle verkställa den. Men Angelica var inte alls kräsen. Hon kunde mycket väl nöja sig med att höra till den mellersta hierarkin. Till väldena, som tog emot tronernas befallningar; eller till krafterna, som utförde befallningarna och dirigerade stjärnorna och planeterna över himlavalvet så att de inte kolliderade med varandra; elller till de kraftfulla makterna, som undanröjde alla hinder som stod i vägen för herrens befallningar. Men Angelica tillhörde inte någon av dessa änglakörer. Hon återfanns på det nedersta trappsteget i hierarkin, bland de änglar som ansvarade för den, i hennes tycke, styvmoderligt behandlade jorden. Och bland dessa änglar hörde hon absolut inte till furstendömena, de som skyddade folken och kungarikena, och inte heller till ärkeänglarna, som vaktade religionen och bar fram de frommas böner inför gud.

Angelica var bara en ängel av enklaste slag, en oansenlig figur som himlen aldrig tog notis om såvitt hon inte vacklade till och föll och för ett ögonblick blev liggande vid sidan av den rätta vägen. Då blev det liv och rörelse däruppe! Seraferna kved och grät och sjöng klagovisor runt gudstronen, och keruberna blev villrådiga och sprang omkring som yra höns, och tronerna blev stumma och kunde inte längre förkunna guds vilja, som därför inte kunde tas emot av väldena för vidarebefordran till krafterna, och utan befallningar kunde krafterna inte göra något alls och så krockade stjärnorna och planeterna med varandra inför ögonen på de vanmäktiga makterna som inte längre kunde röja vägen för herrens befallningar eftersom det inte fanns några befallningar att röja vägen för. Och då gick allt åt skogen på jorden där furstendömena förlorade makten över folken och kungarikena eftersom de inte hade fått några befallningar från himlen, och där människorna tappade tron på religionen och fromhet blev ett skällsord, varför ärkeänglarna blev arbetslösa. Och allt på grund av att lilla Angelica på nedersta trappsteget för ett ögonblick hade visat sin vånda och sin rädsla och sina tvivelsmål och därmed blottat sig för de fallna änglar som lurpassade på varje misstag som de jordiska änglarna gjorde. De var av samma stoff som hon och alla andra änglar, bortsett då från att de tjänade det onda i stället för det goda, och de fanns alltid i gudsänglarnas närhet i hopp om att de skulle brista i sin tjänsteutövning.

Angelica ville bort från jordelivet. Hon hade länge fruktat att hon var på väg att drabbas av den sjuka som människorna kallar utbrändhet. Flera gånger hade hon skrivit till herrens ängel och bett att få andra arbetsuppgifter. Hon var beredd att göra vad som helst, bara hon fick komma till himlen. En gång hade hon kallats till det palats där herrens ängel uppehöll sig under sina sällsynta besök på jorden. Hon blygdes och rodnade när hon trädde inför hans tron och bekymrade sig över att hennes vingar kanske inte var tillräckligt vita. Men herrens ängel brydde sig inte om henne. Han dundrade som ett åskmoln och förmörkade hela salen med sin uppenbarelse, och för ett ögonblick trodde Angelica att hon stod inför gud fader själv. Men det var bara guds ängel. (Huruvida det också var hans son överlät hon åt exegeterna att tvista om.) "Vad är det här för dumheter?!" utbrast han när han fick se Angelica som stod framför honom i sin allra vitaste sidenklänning. Hela byggnaden skakade av kraften i hans mullrande stämma. Angelica blev förstummad. "D-d-det är en ansökan om förflyttning…" stammade hon till sist. "Förflyttning?!" röt herrens ängel oförstående. "Tror fröken att himlen är en tummelplats för praktikanter där alla och envar kan prova på litet av varje och bara stanna på sin arbetsplats tills uppgifterna blir för jobbiga och krävande?" Han spände ögonen i Angelica: "Nå?!" "N-n-nej…" stammade Angelica. "Nå, då så", sade herrens ängel myndigt. "Då förstår hon väl att hennes plats är just där hon befinner sig tills himlen väljer att kalla henne till andra uppgifter!" Angelica sänkte blicken och tittade ned i det glänsande alabastergolvet. "Jo, det förstås…" snyftade hon. Herrens ängel såg att hon hade tårar i ögonen och det mildrade hans sinnelag. "Gråt inte, mitt barn", sade han tröstande. "Om du ger dig till tåls en stund skall jag se om vi inte kan ordna en plats åt dig bland väldena. Där får du ta emot och skicka ut befallningar från gud fader själv. Skulle du tycka om det?" Angelica lyfte försiktigt på huvudet som en ångerfull cockerspaniel som just har fått en tröstande klapp av husse. "Ja, herre, av hela mitt hjärta! Jag gör vad som helst i himlens tjänst, bara jag slipper att göra det på jorden. Jag är arbetssam och flitig och noggrann, och jag har gott minne. Jag skulle vara jättebra på att ta emot och hålla reda på och skicka vidare guds alla befallningar!"

"Nå, då så!" mullrade herrens ängel med en röst, som trots att den skakade loss murbruket från väggarna utmärktes av faderlig mildhet. "Fröken Angelica får lov att fortsätta att ta ansvar för den här…" Han plockade fram en stor pergamentrulle och rabblade en massa namn för sig själv tills han hittade rätt. "För den här Kaiser", fortsatte han efter en liten stund. "Men jag lovar att försöka skaffa henne ett förordnande hos väldena så snart det är möjligt. Bra så?" Angelica tittade kärleksfullt på honom och lovade att vara den bästa lilla ängeln på jorden till dess hon blev kallad till himlen. Hjärtat tog små glädjeskutt när hon skyndade nedför gången i det stora audiensrummet och hon skrämdes inte längre av herrens ängel när han återigen började dundra som åskan så att pelarna som bar upp den stora kristallkupolen nästan rämnade. "Äntligen", mumlade hon för sig själv. "Äntligen är jag på väg härifrån!" Hon sjöng och trallade och dansade fram på hemvägen och kände sig oförskämt lycklig. Snart skulle herrens ängel rädda henne undan de frestelser som lurade på jorden.

Sedan dess hade det gått flera månader, och Angelica började misströsta. Hon fruktade att herrens ängel hade stoppat undan hennes papper i en av sina jättelika dokumenthögar och glömt bort att det på jorden vandrade en liten ängel som hette Angelica och som han en gång hade lovat en plats bland väldena i himlen. Sådant hände ofta hos människorna. Varför skulle änglarna vara annorlunda? Samtidigt kunde det förstås vara så att herrens ängel visst mindes henne, men att det ännu inte hade uppstått några vakanser hos väldena. Och sedan var det ju det här med tiden. Det fanns fler änglar i himlen och på jorden än det fanns människor, och herrens ängel ansvarade för dem alla. Inför gud. Det kom an på honom att hålla efter varje ängel så att hon skötte sina uppgifter och att, när så inte var fallet, ta reda på orsakerna därtill och genast åtgärda dem. Det var naturligtvis ett omfattande och tidskrävande arbete. Angelica hade hört att herrens ängel steg upp tidigt på morgonen och ofta arbetade till långt fram på nätterna, varje dag och varje vecka, varje månad året runt. Han var, sades det, den enda ängeln i himlen och på jorden som hade rätt att bryta mot sabbatsbudet utan att söka dispens. Även om gud fader själv vilade var hans ängel alltid i tjänst. Vem var väl Angelica att besvära honom med sina futtiga problem? En vanlig liten ängel på nedersta trappsteget som inte behövde bry sig om något annat än den människa som hon skulle skydda. Men detta var för henne en övermäktig uppgift. Inte alls därför att hon var en dålig skyddsängel – tvärtom var hon alldeles för bra. Hon brydde sig för mycket om sina klienter, hon oroade sig för dem och låg vaken på nätterna och våndades över hur hon skulle göra dem lyckliga och få dem att tänka goda och positiva tankar. Andra änglar som kände henne förstod inte hur hon orkade. De ansåg att man aldrig fick engagera sig i sina klienter, särskilt inte nuförtiden när det fanns så många människor på jorden att änglarna allt oftare var tvungna att ta flera stycken under sina vingar. "Du måste lära dig att säga nej", brukade de säga till henne. "Men dem jag skyddar vet ju inte ens att jag finns!" svarade Angelica. "Hur kan jag då säga nej till dem?" De andra änglarna såg oförstående på henne. "Men lilla gumman", kvittrade de samfällt. "Om du inte lär dig att lägga arbetet åt sidan när dagen är slut kommer du snart att älska dina klienter lika mycket som du älskar vår fader i himlen. Och bortsett från att det är högförräderi kommer det också att grumla ditt omdöme så att du inte längre kan fatta objektiva beslut. Och sedan är det bara en tidsfråga innan allt går åt skogen för både dig och dem!" Angelica sjönk samman i stolen och gömde ansiktet i vingarna. Hon skämdes för sin dåliga karaktär och bristande viljestyrka och för sina ständigt återkommande tvivel på den himmelska kärleken. Hon visste att de hade rätt, och hon avundades sina medsystrar som var så duktiga på att hålla distansen till allt elände som omgav dem. Men själv var hon inte sådan, och hon fortsatte att bekymra sig för sina klienters välbefinnande, inte bara i nuet utan också i framtiden.

Väninnorna hade förvisso anledning att oroa sig för Angelica, men av skäl som de inte kunde föreställa sig. Hon hade mycket riktigt blivit förälskad, men inte i en av sina klienter utan i en annan ängel. En fallen ängel, en av dem som en gång i tidernas begynnelse gjorde uppror mot himlen och därför kastades ut ur paradiset. Alltsedan dess hade de levt på jorden där de kämpade med gudsänglarna om människornas själar. De himmelska änglarna brukade kalla dem dödsänglar, eftersom de spred död och förintelse omkring sig på sin jakt efter människor att störta ned i helvetet. Angelicas kärlek till denne dödsängel hade på sistone vuxit sig så stark att den nu påminde om den kärlek som hon bara förmodades känna för gud fader. Allt oftare låg hon vaken på nätterna och våndades över de våldsamma och obändiga känslor som hade tagit makten över henne. Hon kastade sig omkring i sängen och rabblade böner och tacksägelseramsor för sig själv och blundade och försökte föreställa sig guds härlighet, men hur hon än vände och vred på sig och lade sig på magen och gömde huvudet i kudden lyckades hon inte sudda ut bilden av den svartklädde dödsängeln på näthinnan. När hon till sist somnade fylldes hon av åtrå och drömde om att vila i hans starka, ludna armar. Vad var det hos honom som förmådde väcka denna längtan hos henne, frågade hon sig. Sådan längtan, och sådan kärlek, som var förbehållen gud i himlen? Hur kunde hon känna på samma vis för en dödens ängel som bar på så mycket hat och fruktan och onda avsikter och smutsiga tankar och köttslig lusta i sitt svarta hjärta? Allt detta låg bortom hennes fattningsförmåga – hon var trots allt bara en oansenlig ängel på nedersta trappsteget – och det fyllde henne med förskräckelse. Och skuld och skam över sin förbrytelse som gjorde henne till en dålig ängel inför både sin fader i himlen och sina mänskliga klienter. Tänk om hon hade kunnat älska någon av dem, utbrast hon för sig själv. Julius, till exempel, som var så söt och förtjusande i sin villrådighet. Hon visste att han älskade henne, även om han nog inte begrep det själv. Men änglar och människor skall inte blanda sig med varandra, och för övrigt kunde Julius aldrig väcka sådana känslor hos henne. Han var helt enkelt för tråkig och intetsägande, full av både goda och onda sidor som ingen av dem brukade göra något större väsen av sig; han var ju trots allt mänsklig.

En fallen ängel däremot var fortfarande en ängel, av samma stoff som hon. Och hennes egen dödsängel var lika svart som hon var vit, och lika full av ondska som hon var full av godhet. Den motsatsen kunde Angelica inte motstå. Hon brottades med sin kärlek varje dag och hoppades att gud inte såg henne när hon tänkte på sin älskade och gjorde sig otillbörliga föreställningar om honom. Med sitt förstånd önskade hon att hon återigen skulle fyllas med översvallande kärlek till sin himmelske fader och att den kärleken skulle radera ut hennes orena känslor för dödsängeln. Men i sitt hjärta var hon obeveklig. Guds ansikte gick inte att se eller röra vid, och Angelica längtade efter någon att älska som också hade fysisk gestalt. I desperation hade hon gjort ett avtal med sin älskade i hopp om att kunna hemlighålla sin kärlek för himlen och de andra gudsänglarna: hon skulle ge sig åt honom på villkor att han lät henne fortsätta med sitt arbete. Hon nästan skrek av lycka när han dyrt och heligt lovade att aldrig sätta käppar i hjulet för henne. Innerst inne visste hon emellertid att sådana löften saknade betydelse. Hennes kärlek var lika stark oavsett vad hennes älskade gjorde; och fallna änglar som han brydde sig inte om några löften. Men hon ljög för sig själv och gud i himlen och världen omkring henne och hoppades att försynen skulle ha överseende med hennes otillräcklighet. Ändå såg hon bara mörker när hon kastade blickar in i framtiden. I stället levde hon för stunden och förträngde att nästa stund, och nästa stund igen, obönhörligen utgörs av det som vi just i den stunden kallar framtiden. Och det var därför som hon så innerligt önskade att herrens ängel snart skulle kalla henne till väldena i himlen. Ett brustet hjärta går trots allt att reparera, men ett med svarta fläckar kan aldrig tvättas rent.