Bok 1: "Julius". Kapitel 1, del 4

Allt har sin tid, men i Julius Kaisers värld fanns bara tiden som ett uttryck för det meningslösa i tillvaron. Antingen man hade för mycket eller för litet av den var tiden alltid full av oväsentligheter. Det viktiga i livet låg alltid i framtiden, men när man väl kom dit visade sig också den tiden vara lika tom och innehållslös som all den tid som hade förflutit innan. Blott förflutenheten själv tycktes kunna erbjuda den tid han förgäves sökte i detta ögonblick, i nästa, och i ögonblicket därefter. Där fanns stunder av spänning, av kraft och mod, av livsvilja, rikedom, makt, och rent av lycka. Men den tiden var naturligtvis förbi och dit gick inte längre några vägar, andra än då möjligen döden. Och tanken på döden gjorde sig allt oftare påmind. En gång vaknade Julius mitt i natten efter att ha drömt något enastående. Han var kallsvettig och livrädd eftersom han mycket sällan drömde när han sov. Drömmar skrämde honom, åtminstone när de smög sig på honom om natten. Nu hade han sett sig själv alldeles ensam i en liten båt omgiven av vatten som sträckte sig till horisonten i alla vädersträck. Till en början var allt lugnt och havet låg spegelblankt omkring honom. Men plötsligt förmörkades himlen, blixtar slog ned i vattnet från molnen och havet revs upp av fruktansvärda stormvindar. Vågorna sköljde över honom och hur mycket Julius än öste med sitt lilla kar blev båten snabbt vattenfylld och sjönk till botten. Nu låg han där oskyddad mitt i det rasande havet och kastades mellan de jättelika vågorna. Plötsligt öppnade sig havet så mycket att han for ända till botten och fastnade i leran. Just som vattnet stod i begrepp att åter kasta sig över och krossa honom, kände han hur något sög tag i honom och drog honom genom bottensedimenten, ned i jordens inre. Leran slöt sig om hans lilla kropp och trängde in i munnen och näsan och öronen, och han tänkte att det var inte hans öde att drunkna, utan att bli levande begravd. Men just som han hade förlikat sig med tanken på döden, kastades han ut i ett stort bergrum fullt av varm och fuktig luft och med en stilla och inte särskilt djup vattensamling på botten som doftade underbart av oljor och parfymer. Han landade mjukt i det varma vattnet och dröjde sig kvar i bassängen i några minuter innan han sköljde bort leran från kroppen och ur håret. Efter en stund fick han syn på en avsats i klippväggen. Där fanns en stol och ett bord och en ställning på vilken det hängde kläder och en handduk. Handduken var av blåskimrande siden, och kläderna av finaste guld- och silverbrokad. På bordet låg en värja smyckad med diamanter, rubiner, saffirer och smaragder som han skulle bära vid sidan. Skaftet var av elfenben från Afrika. Julius klättrade upp på avsatsen och torkade av kroppen med den undersköna handduken. När han fick se kläderna på närmare håll häpnade han över deras praktfullhet, och det var nästan motvilligt som han drog på sig de silkeslena underkläderna, de vita sidenstrumporna och den blodröda kråsskjortan. De höga, svarta stövlarna såg i förstone litet trånga ut, men när han väl stack fötterna i dem var det som om de blev ett med kroppen. Med rocken på och värjan vid sidan såg han ut som en riktig herreman.

När han hade klätt sig såg han sig omkring i rummet, och för ett ögonblick blev han bekymrad. Det tycktes inte finnas någon väg därifrån. Men plötsligt gled två klippblock isär framför honom och blottade en gång som ledde ut ur bergrummet och nedför en trappa till en gigantisk tronsal full av människor som tycktes vänta på honom. Stämningen var andaktsfull i det vidsträckta rummet som doftade av rökelse och lystes upp av lerkrus med brinnande olja. När han fortsatte ut bland människorna i salen märkte han till sin förvåning att de vek undan för honom och bugade sig samtidigt som de ropade: "Hälsad vare underjordens härskare, hälsad vare hans förening med himlarnas dotter. Ljus och mörker, tillsammans den glöd som får jorden att brinna!" Långt borta skymtade han en kvinnogestalt i vitt, och bortom henne slog stora eldsflammor ut ur mörkret. Han fortsatte mot kvinnan där framme, tagen och förbryllad men kroppsligen oberörd av det enastående skådespelet. Blicken var stadig och varken händer eller fötter darrade. När han till sist nådde fram till kvinnogestalten fick han se att hon bar vingar precis som en ängel. Det långa, kastanjebruna håret sträckte sig ända ned till ryggslutet och täckte med sitt glänsande svall nästan de små, vita, silkeslena händerna som vilade intill kroppen. Julius ställde sig bredvid henne och fattade den ena handen i sin. Sakta vände de huvudena mot varandra, och när Julius för första gången fick se hennes ansikte formades läpparna till ett försiktigt leende som på samma gång uttryckte både blygsel och självsäkerhet. Hon var så vacker – lika vacker som prinsessorna som mamma brukade visa honom bilder av. Sade hon inte alltid att han en dag skull gifta sig med en prinsessa? Tillsammans kramade de varandras händer och gick mot lågorna där framme. Hettan blev allt intensivare och plötsligt tog det eld i flickans hår. Elden spred sig till kläderna, till hans hår och till hans kläder, och till sist vandrade de som levande facklor in i det brinnande inferno som låg framför dem. Han kramade hennes hand en sista gång, och för ett kort ögonblick när deras kroppar smälte samman befann han sig i det vitaste ljus i den renaste av världar. Sedan blev allt svart och han vaknade.

Julius blev så förskräckt av drömmen att han inte kunde sova på nästan en vecka, åtminstone inte på nätterna och inte inomhus. I stället stannade han hemma från skolan och gick ut i parken om dagarna där han satte sig ned under ett av de stora träden utmed dammen och sov en stund. Han betraktade drömmen som ett förebud om vad som skulle komma, men han visste inte på vilket sätt han skulle tolka den, eller om den var god eller ond. Det som skrämde honom var inte tanken på det brinnande infernot eller att skiljas från livet. Tvärtom hade han aldrig vederfarits något så underbart som det där intensiva, försvinnande korta ögonblicket då hela hans varelse försvann i ett bländande ljus och övergick i ett annat tillstånd. Nej, det som skrämde honom var tanken att mörkret som följde på det bländande ljuset faktiskt var livet självt. Tänk om det var så att varje människa innan hon levde befann sig i det där stora ljuset. Då kanske befruktningen eller förlossningen motsvarade den brytpunkt varefter allt blev mörker. Livet var i själva verket döden och tvärtom. Men den som kände till hur det förhöll sig kunde kanske lära sig att förnimma stunder av det där ljuset också i livet? Tanken svindlade. Månaderna efter drömmen ägnade Julius nästan all vaken tid åt att finna vägen till gränslandet mellan liv och död där han trodde att det stora ljuset härskade. Han kom emellertid ingen vart. Inte förrän han en dag såg ett tv-program som handlade om väteatomernas förvandling i solkärnan och den strålningsenergi som uppstod i processen. Då förstod han att det brinnande infernot i drömmen i själva verket utgjorde kärnan i en människas liv – den punkt då alla känslor smälte samman och gick att uppleva som en helhet. Var för sig var de inte särskilt starka och de brukade inte framkalla någon större sinnesrörelse, åtminstone inte hos honom. Men den samlade effekten av dem skulle kunna påminna om vad som försiggick i solens inre. Känslor uppträdde normalt i motsatspar: Godhet och ondska, kärlek och hat, glädje och sorg, njutning och smärta, för att nämna de främsta. Om man nu tänkte sig att var och en av dessa känslor bestod av lätta atomkärnor skulle de, liksom väteatomerna i solkärnan, kunna slås samman till tyngre atomkärnor och därvid åstadkomma en otrolig energiutveckling. Den människa som fick uppleva en sådan sammansmältning av känslorna skulle inte bara se sig själv förklarad, utan också komma att utöva ett enormt inflytande på allt annat levande. Frågan som Julius ställde sig var nu om hettan måste vara bokstavlig eller om reaktionen gick att åstadkomma genom andra processer. Sammanslagningen uppstod förmodligen vid sådana avgörande ögonblick som befruktning, födsel och död. Men kunde den också uppstå i konfrontation med överväldigande intryck, eller rent av i mötet med en annan människa som befann sig på samma nivå? Frågorna ramlade över honom, men där det finns frågor finns det också svar. Så mycket visste han.

Julius var övertygad om att det gick att återskapa det stora ljuset som fanns i livets båda ändar. Han hade ju faktiskt upplevt det i drömmen. När han gick och lade sig kvällen innan var han i högsta grad levande, liksom när han vaknade mitt i natten. Man kunde alltså nå dit även i livet. Men hur skulle man åstadkomma det i vaket tillstånd? Grubblerierna upptog alltmer av hans tid. Han lade kejsarna och fältherrarna åt sidan för att enbart kunna ägna sig åt atomfysiken. Dessutom slutade han att gå till skolan. Där utbildade man bara medelmåttor för ett liv i mörkret. Anne-Margrete blev en smula bekymrad över detta, men samtidigt var hon naturligtvis glad över att hennes son inte ville ha med slöddret att göra. Hon förstod inte riktigt vad Julius sysslade med, och han berättade inte mycket för henne. Nåväl, alla stora genier håller sig för sig själva, tänkte hon och funderade över vad de skulle göra med pengarna när han fick Nobelpriset. Djupt inom sig kände hon emellertid ett växande avstånd till sin avkomma. Julius utgick från att starka intryck var nyckeln till hemligheten bakom det stora ljuset. Han experimenterade med förnimmelser i motsatspar som ljus och mörker, värme och kyla, ljud och tystnad. Problemet var att det lilla rummet i det stora hyreshuset inte utgjorde något vidare laboratorium. Det var svårt att åstadkomma fullständig tystnad eller totalt mörker, bitande kyla eller extrem hetta i en bostadslägenhet, åtminstone utan att förstöra den. Ljudstyrkan erbjöd emellertid en möjlighet, och efterhand kom han att ägna den mesta tiden åt att studera starka, påträngande ljud. Han utvecklade en teori om att ljud vid vissa frekvenser och volymer fick inte bara organen utan också nervtrådarna och därmed känslorna i kroppen att skaka. Om de kunde bringas att röra sig mot varandra och i takt, skulle det kanske vara möjligt att slå ihop atomerna. Men det krävde naturligtvis oerhört starka ljudvolymer som utsatte kroppen för fruktansvärda påfrestningar. Stor sak i det, döden skrämde honom inte. Grannarna däremot delade förmodligen varken intresset eller förståelsen för hans experiment. Vid ett tillfälle lyckades han åstadkomma ett sådant oväsen att vibrationerna fick lampor att falla från taken och tavlor från väggarna i nästan varje lägenhet i hela det tio våningar höga huset. Dagen efter blev Anne-Margrete uppsagd med omedelbar verkan.

Samtidigt drabbades familjen Kaiser av ännu en olycka. Några dagar efter uppsägningen förlorade Anne-Margrete nämligen sin anställning. Ägaren till den lilla konfektionsbutik där hon arbetade fick till sist nog av att hon behandlade både honom och kunderna som slödder och sparkade henne. Nu stod alltså mor och son utan vare sig bostad eller inkomst. Anne-Margrete blev vansinnig, Julius däremot förtörnad. Det lilla rummet i den lilla lägenheten i det stora hyreshuset var den enda värld han kände till. När han var liten lekte han på gatorna och i parkerna omkring huset, men sedan tioårsåldern hade han spenderat nästan all sin lediga tid ensam på sitt rum. Sedan han i praktiken slutade skolan något år tidigare hade han inte varit utanför huset en enda gång. Anne-Margrete skötte alla inköp, också av den utrustning som han behövde för sina experiment. Vart skulle de ta vägen nu, vad skulle det bli av dem? Vad skulle det bli av honom? Han trodde att han vid det där sista experimentet hade kommit mycket nära en lösning. Var skulle han någonsin kunna genomföra något liknande? Anne-Margrete brydde sig inte längre. Tvärtom blev hon kallsinnig och sade hon åt honom att han var mannen i familjen och att det var dags för honom att visa litet ansvar. Hon hade blivit tröttare med åren och hon ägnade allt mindre tid åt honom. Ibland kom hon hem sent på kvällarna och luktade sprit. Julius undrade om hon återigen hade blivit antastad av den där ruskige socialisten, men han frågade aldrig. Nu påstod hon att han måste skaffa sig ett arbete. Julius blev förfärad. Ett arbete? Bland medelmåttorna? Det var ju för att slippa dem som han hade slutat skolan! Och utan avslutad skolgång fick man inget arbete. Det var samhällets sätt att skydda sig mot dem som inte var medelmåttor. Men Anne-Margrete var skoningslös: "Skaffa dig ett arbete, annars får du sova på gatan!" Julius gömde ansiktet i händerna. Mamma fanns inte mer.