Bok 1: "Julius". Kapitel 1, del 3

Julius Kaiser hade två stora intressen i livet: fältherrar och romerska kejsare. Vid tolv års ålder kände han till varje större fältslag i alla krig som någonsin hade utkämpats. Han kunde namnen på alla generalerna, och han var väl förtrogen med deras taktik och strategi, liksom de tekniska och meteorologiska förutsättningar som hade rått under de olika drabbningarna. Och han visste vilka misstag som hade begåtts. För i en strid kunde man alltid räkna med att någon skulle göra misstag. Oftast berodde dessa på dåliga kommunikationer, osämja mellan olika befälhavare, karaktärslöshet, rädsla, övermod, iver eller uruselt omdöme i största allmänhet. Alla befälhavare gjorde misstag, och nyckeln till seger i en drabbning låg inte så mycket i att undvika att begå egna som att lära sig att utnyttja motståndarens. Det krävde både mod och självförtroende. Försiktiga generaler vann inga segrar, det visade historien. Ta McClellan vid Antietam, till exempel. Trots att hans egna styrkor var långt överlägsna Lees och sydstaternas till antalet, förslösade han dyrbar tid på ingående terrängstudier och noggrant planerade truppkoncentrationer i stället för att genast anfalla. När striden till sist bröt ut fick nordsidan, trots ytterligare misstag, snart greppet om händelserna. Lee var hårt trängd och hans armé höll på att bryta samman. Men all tid som hade kastats bort på onödiga förberedelser gjorde att sydstaterna hann föra fram förstärkningar. Med hjälp av dessa kunde Lee genomföra en förhållandevis ordnad reträtt över Potomacfloden. Men fortfarande var han mycket sårbar, och om McClellan hade förföljt honom över floden hade resterna av hans sargade armé förmodligen slagits i bitar. Och då hade det amerikanska inbördeskriget kanske slutat redan 1862. Men McClellan vågade inte ta några risker och drabbningen slutade utan att någon egentligen hade vunnit. Då var general Grant av en helt annan kaliber. "Han slåss", som Abraham Lincoln en gång påpekade. Och när han väl fick befälet slog han också Lee, om och om igen, tills den tappre grårocken inte orkade längre.

Men Grant söp förstås, och dryckenskap var något som Julius Kaiser avskydde ända sedan den gången hans mamma blev antastad av en berusad man i sovrummet. När Julius kom hem från skolan en eftermiddag hörde han besynnerliga ljud inifrån Anne-Margretes rum. Förskräckt sköt han upp dörren och fick se en naken man som satt eller låg ovanpå hans mamma och såg ut att göra henne illa. Mannen hade slitit av också henne kläderna. Julius rusade in i rummet och började slå på den främmande mannen med sin skolväska. "Dumma dig, rör inte min mamma!" skrek han. "Dumma, dumma dig!" Mannen försökte värja sig, men Julius fortsatte att slå honom, också där det gjorde som mest ont. Anne-Margrete skyndade sig ur sängen och drog lakanet över sin nakna kropp. Medan Julius jagade ut den stackars mannen ur rummet samlade Anne-Margrete ihop hans kläder i ett bylte som hon kastade efter honom i hallen. "Våga dig aldrig hit igen, din usling!" skrek hon. "Min pojk är en riktig slagskämpe, skall du veta! Honom rår du inte på!" "Jävla satkärring!" utbrast den förvånade mannen. "Du är ju för fan inte klok!" Han samlade ihop sina kläder och skor och försvann ut på svalen. Julius sparkade efter honom. Vid det laget var han bara åtta år gammal, och liksom McClellan vid Antietam vågade han inte förfölja och nedgöra sin fiende en gång för alla. Det var något som han ångrade när han blev äldre och ibland kom hem och fann sin mamma underlig till sinnes, som om hon var drogad. Han kände genast att det luktade sprit i lägenheten och han misstänkte att den där gräslige mannen hade varit där och förgripit sig på henne igen. Men Anne-Margrete sade aldrig något, förutom den där första gången då hon prisade Julius och framhöll att hon antagligen skulle ha blivit mördad av "den där ruskige socialisten" om det inte hade varit för hans rådiga ingripande. De kvällar då Julius kände att det luktade sprit i lägenheten uppförde sig Anne-Margrete mycket underligt. Hon kramade honom inte lika mycket som vanligt, hon smekte inte hans hår som hon brukade, och hon ville inte tvätta håret på honom när han tog sitt kvällsbad. I stället gick hon till sängs ovanligt tidigt under förevändning att hon mådde dåligt. Men Julius kunde ofta höra hur hon talade med någon i telefon därinne. Någon som hon kallade "snuttgubben". Vad hade general Grant sagt om ett sådant namn?

Vad kejsarna beträffar stod Julius Caesar föga överraskande högst i kurs. De bar trots allt samma namn. Det var inte alls någon slump. Anne-Margrete visste redan från början vad hennes son skulle heta. Fadern hade inte haft något att säga till om. (Och varför skulle han det? Han visste inte ens om att han hade en son. Det var så Anne-Margrete ville ha det. Hon mindes inte längre namnet på karlen; hon kom inte ens ihåg hur han såg ut.) Julius intresse för generalerna och kejsarna blev allt större med åren. Han var inte särskilt duktig i skolan och han utövade inga idrotter eller deltog i andra föreningsaktiviteter eftersom Anne-Margrete inte ville att han skulle beblanda sig med andra barn. Och eftersom ingen ändå ville ha med honom att göra, satt han mest hemma och läste i sina böcker, pysslade med sina tennsoldater och modeller och skissade på alternativa slagordningar. Cornelia var den enda som brydde sig om honom, men henne såg han också allt mindre av. Hon hade flyttat till en annan del av området och dessutom bytt skola för att börja på högstadiet. Ibland stötte de på varandra på gatan eller i affären och då brukade Cornelia vinka till honom. Hon såg alltid sorgsen ut och det stod Julius inte ut med. "Den lilla häxan", som mamma kallade henne. Vad hade hon att gråta över? Vad ville hon egentligen ha av honom? Slottet, brukade mamma säga. Och smyckena och de vackra klänningarna, dem som hon ändå aldrig skulle kunna bära upp. Bedragare! Julius vinkade inte tillbaka, han bara fortsatte förbi henne. Han hatade henne, hon gav honom ont i magen. Bättre då att hålla sig till kejsarna och fältherrarna. De satt där på slottet och väntade på honom. Om han bara gav sig till tåls skulle de visa honom vägen dit en dag. Det hade mamma sagt, och hon borde ju veta. Fältherrar och romerska kejsare hade varit hennes farfars stora passion i livet. Satt han månne också däruppe i slottet och väntade på honom? Han som hade vägrat att låta sig förödmjukas av en enfaldig men tursam fiende och i stället valt döden, precis som Varus som kastade sig på svärdet när hans legioner gjordes ned i Teutoburgerskogen? Det kunde man inte veta. Men döden, tänkte Julius – döden var kanske dörren till den där underbara världen som mamma alltid talade om. Den med slottet och balerna och uniformerna och de vackra flickorna. Kanske var den värd att pröva. För döden kunde knappast vara värre än livet. Åtminstone inte hans.